Omvänd på en timme

Jag vet inte vad det är men det känns som att något är på gång. Kan det vara åldern? Förra veckan hade jag en dag då jag på allvar funderade på om jag gått in i väggen. Jag hade ingen ork och ingen motivation. Dagen efter hade jag bihålorna fulla med snor. Sen har det blivit bättre. Jag har tagit det lugnt och inte tränat alls. Helgen har ju varit en uppvisning i dåligt födointag men det har ändå inte varit så farligt.

Igår var jag seg mest hela dagen. Idag vaknade jag med en huvudvärk som verkade vilja klyva skallen på mig. Dessutom känns det som att ryggen är hoptryckt. Huvudvärken har kommit i vågor. Inte så att den har lämnat mig helt men under vissa stunder har den varit hanterbar. Andra gånger trodde jag på allvar att jag skulle behöva gå hem och lägga mig. Men jag tog mig genom dagen.

Jag tog bilen till jobbet idag för jag tänkte att det kanske fanns en chans att fordonsprogrammet skulle kunna titta på den redan idag. Men eleverna kommer inte förrän på onsdag så det är då de kanske kan ta in den. Men jag bestämde mig för att lämna bilen på skolan, trots att jag hade huvudvärken från helvete, och gå in till stan och ta bussen hem. På vägen handlade jag lite och när jag kom hem så la jag mig en timme på sängen och sov. Det gjorde susen och vad det än var som plågat mig under dagen så gjorde den timmen att det försvann och jag vaknade med en helt ny energi som gjorde att jag kunde ta tag i lite studier. Det är fantastiskt vilken skillnad man kan känna bara efter en timme.

Arbetet vi gör till universitetet växer fram sakta men säkert. Det kommer bli bra det här det är jag övertygad om och det känns bra att vi båda satt och arbetade på det idag. Det ska ju inte lämna våra händer förrän på söndag och sen har vi lite tid på oss att göra justeringar. Det känns inte som att vi behöver stressa i nuläget i alla fall. Lite varje dag så kommer vi vara klara med gott om tid. En timme eller så innan det ska vara inne.

Framsteg trots allt

Det har varit en ganska tuff dag. Eller egentligen inte. Jag har i stort bara sovit och pluggat lite. Visst jag har diskat med men det var så lite så det räknas inte. En efterhängsen huvudvärk har gjort allt mycket jobbigt däremot.

Under gårdagen var jag hos min bror och hans familj och firade min brors och min brorsons födelsedag. I vanlig ordning en trevlig och mättande till ställning. På vägen dit tyckte jag att det blev lite kallt i bilen. Men jag tänkte inte så mycket på det då. Inte förrän jag skulle hem. Då gick inte fläkten igång. Värmen kom men fläkten blåste inte. Rutan blev imfri men någon värme kom inte riktigt ut i bilen. Jag stannade på en mack och kollade säkringen. Sån tur hade jag inte att det var så enkelt. jag får ta ett snack med fordon i morgon och se om de kan lösa det. Det får nog bli ett byte för de ljuden jag hörde från fläkten när jag, enligt rekommendation från ett forum på internet, slog i högersidan på instrumentpanelen var inte friska. Men jag tog mig hem utan missöden.

Vårt projektarbete växer fram och det känns bra att vi har en hel vecka på oss att färdigställa vårt utkast. Jag oroade mig för att det skulle bli kort och tunt men det kan jag ju säga att det blir nog motsatsen. Får nog se till vad vi får ihop på de övriga delarna och kanske skala av en del saker. Men det är ju ett kärt besvär att ha gentemot att ha det motsatta och inte veta vad vi ska fylla ut med.

Nej nu ska jag ta och tömma kattlådan och ta mig ut och andas frisk luft. Kanske är det lösningen på min huvudvärk. Man kan ju alltid hoppas.

Kirsty MacColl

2016-12-03-11-24-34

Kirsty MacColl – Kite

Kirsty MacColl är nog en av de jag är mest trött på att höra. Inte på grund av att jag lyssnat så mycket på just henne utan på grund av The Pogues Fairytale of New York. Den spelas ju sönder varje jul, eller jul och jul, jag brukar vara trött på den i slutet på november när affärerna har den på repeat.

Men jag har inte lyssnat på ett album förrän nu. Den lite hesa rösten med den tydliga Londondialekten funkar bra för sig själv och hade det inte varit för lite otur med förlaget så hade det kanske blivit mer. Hon var signad på Stiff Records och det var där hennes debut kom 1979 men 1986 så var bolaget bankrutt och hon stod utan kontrakt då ingen hade nappat på att köpa kontraktet. Men det fanns en del jobb för henne ändå. Hon sjöng på spår som hennes man Steve Lillywhite producerade. Bland annat för namn som Robert Plant och Anni-Frid Lyngstad.

Biljetten tillbaka till rampljuset kom med just The Pogues julsång som gjorde att hon fick åka med dem ut på turné och sen löste sig hennes kontraktsproblem och denna skivan, Kite, släpptes 1989 och det var en skiva med många samarbeten musikaliskt, bland annat kan nämnas att David Gilmour spelar gitarr på två av spåren.

Kirsty MacColl dog år 2000 i Mexico och det var en nyhet som färdades ganska snabbt över världen. Dels på grund av vem hon var men mest för hur det skedde. Under en semester var Kirsty och hennes söner ute och dök. I området de dök i var båttrafik förbjuden men när de gick upp kom en motorbåt i hög fart emot dem. Kirsty såg att hennes son var på väg att träffas av båten så hon kastar sig mot honom och trycker väck honom och räddar hans liv. Själv dog hon direkt av smällen med båten som ägdes av en mexikansk mulitmiljardär som dessutom var ombord på båten. En av hans hjälpredor påstod sig vara den som framfört båten och dömdes för det trots att vittnen kunde säga att han inte var den som styrde. I efterhand har personer som pratat med den dömde sagt att han tog emot pengar för att ta på sig brottet. Han dömdes till 2 år och 10 månader i fängelse och baserat på sin lön dömdes han att betala lite drygt 2000 dollar till Kirstys familj.

Det blir vila för mig

På sätt och vis så känner jag mig som om att jag skulle behöva en rejäl genomkörare nu. Då brukar ju innebandypassen komma lägligt. Men jag hoppar över det i morgon. För en gångs skull ska jag försöka komma ifrån jobbet efter att jag har avslutat mina lektioner. Kanske kan man komma ut och få lite dagsljus. Det kan ju vara en bra källa till att må lite bättre.

Inte för att jag mår dåligt. Sedan i tisdags så har det bara blivit bättre men jag är trött. Det är verkligen nerräkning mot jullovet nu och det är ju bara ett par veckor bort. Men det är mycket som ska hinnas med under den tiden.

Idag kändes det som att vi tog flera bra steg på väg mot lösningen på uppgiften till universitetet. Mötet gick bra och det känns som att alla våra möten slutar i någon form av uppenbarelse att allt verkar jättebra och nästan färdigt. Sen är det ju bara den där parentesen att vi ska skriva det också. Men vi håller det enkelt, finns ingen anledning till att krångla till det.

Tog till och med tag i tvätten och fick den struken. Så tvättkorgen blev tom. I två sekunder tills jag fyllde på den med det som legat och väntat under tiden den var full av ren tvätt. Men nu har jag strukna kläder igen i alla fall. Alltid något.

Nu känner jag att det är dags för sängen.

Då var det över

Det svänger fort i livet. Igår var jag tömd på energi och hade allvarliga funderingar på om jag var på väg in i den berömda väggen. Jag la mig tidigt och har sovit som en kratta. När jag vaknade hade jag huvudvärk och bihålorna var fulla med snor. Jag kände inte av att jag hade sovit ett par timmar extra. Jag funderade på att sjukanmäla mig men det blev inte så. Jag tog två alvedon och sen tog jag bussen till jobbet. Givetvis duschade jag och rakade mig och så innan givetvis. Men jag var inte så pigg. Onsdagar är normalt den sämsta dagen för mig. Då har jag precis haft två dagar med ettorna, som på grund av att de är nya är väldigt krävande i verkstan, och så kommer jag till en dag där jag har lektion fram till 15.50.

2016-11-30-17-43-35-2

Det kan i den stora världen utanför skolan där jag jobbar te sig ganska lökigt. Det är det inte. För det är en lång dag att ha lektioner och det är inte så att eleverna är supermotiverade och man blir mer och mer polis så att man ser att de gör något vettigt med sin tid. Det är inte det man vill vara.

Men ju längre tiden gick i dag, desto bättre mådde jag. Det var konstigt, jag hade misstänkt att jag skulle vara människa fram till lunch och sen ramla ihop mer eller mindre men det har bara blivit bättre. Det var skönt att känna sig pigg när man gick från jobbet. Det trodde jag inte i morse.

Sen var det dags att ta sig hem. Det är ju sista dagen på NaNoWriMo och det är skönt på ett vis men samtidigt lite trist. Det har varit skoj och chatten har varit trevlig att hänga i. Även om det blivit tunt med folk där i takt med att de klarade målet. På vägen hem så hämtade jag upp ett paket. Det ser ni ovan. I det fanns den här skönheten.

2016-11-30-19-10-44

Det är en penna som designades på 60-talet och den står sig än idag. Från början har jag haft ögonen på den för att köpa den när jag är klar med mina studier. Men så kom det där påfundet Black Friday och plötsligt var den där pennan helt plötsligt ca 30 procent billigare. Så den där pennan som kändes som väl dyr med sina dryga 1500 kronor blev plötsligt oemotståndligt billig. Eller ja billig är kanske inte ett ord man ska svänga sig med när det trots allt handlar om nästan 1000 kronor.

2016-11-30-19-11-38

Så jag skickade beställningen och när den kom idag så tänkte jag att det blir ju en perfekt present för att jag klarade av att skriva en historia som spänner väl över 50000 ord. Och den bara växer känns det som. Just ikväll funderade jag på om jag kanske ska dra ut på den och göra två böcker av det. Men det är en helt annan historia. Nu ska jag sätta mig och skriva med min Lamy 2000. Den är speciell att skriva med. Den är inte förlåtande, man måste hålla den rätt mot pappret annars händer inte mycket. Det är ju normalt med reservoarpennor men just den här är ytterligare ett steg svårare känns det som. Men det är en fantastisk tyngd i den. Metallgreppet för att den inte tappar balansen när man sätter hatten på baksidan när man skriver.

2016-11-30-19-12-37

Och materialet är svårt att beskriva. Den är gjord i makrolon och det har en textur från tillverkningen som gör den behaglig och varm att hålla i. Och det känns att det är en penna av hög kvalité. Man känner det när man tar i den. Den är så enkel och ändå så vacker. Jag kommer säkert ha mycket trevligt med den här pennan. Redan nu ikväll.

Snart sova

Den här dagen har varit ett svart hål. Jag kom till jobbet, och sen var det som att all energi bara försvann. Inte så att jag ogillar mitt jobb utan det var bara som att jag var tom på energi. Det händer att jag har perioder då jag inte är så intresserad av att arbeta men dessa brukar sammanfalla med perioder då jag har något annat som verkar mer intressant. Nu ville jag bara sova. Jag ville inte åka hem och sova. Jag ville bara sova där jag satt.

Det kan man ju inte göra så till slut efter många om och men så släpade jag mig iväg till gymmet på skolan och tränade i vanlig ordning. Jag tänkte att det kanske kan få igång mig. Men nej. Eller ja en liten stund kom jag igång men det dog ut ganska fort igen.

Jag borde plugga. Inte så att jag känner att det är superpanik men det kommer snart att vara det om jag inte tar tag i det. Men det får bli i morgon. Jag skjuter allt till i morgon. Jag la upp en pdf fil i mappen som vi har för vårt projektarbete i alla fall.

När jag kom hem tänkte jag att jag kan i alla fall diska. Det har jag gjort. Sen skrev jag lite. Tolv ord blev det innan jag kände att jag höll på att somna över tangenterna. Sen la jag mig på sängen i en knapp timme. Jag funderade på att sova för natten men jag kom fram till att gå och lägga sig halv sju är inte riktigt bra. Så jag kollade på ett avsnitt av Black Mirror istället. Nu sitter jag här. Strax ska jag släcka och sova.

För jag hoppas att det bara är att jag är trött. Annars vet jag liksom inte. Det har hänt en riktigt bra sak idag. Jag fick återkoppling från min mentor på universitetet angående mina loggböcker under den VFU jag har gjort under hösten. Jag uttryckte en del tvivel i dem. Hon skrev då ”Apropå ditt resonemang om att tvivla vill jag gärna påminna om Tage Danielssons bevingade ord: ‘Utan tvivel är man inte klok’. Att tvivla är ju också (förhoppningsvis) att reflektera.”

Annat bra idag var att jag tränade, att jag jobbade och att jag inte somnade när jag ville utan att jag satt uppe en stund till.

Uppåt igen

Jag vaknade piggare idag än jag gjort på hela helgen. Det var skönt att känna sig lite pigg i alla fall. Även om jag vaknade i natt så har dagen gått lättare och visst det har ju lite att göra med att man har en hel del att göra under dagen. Jag kan inte sätta mig i ett hörn och sova. Eller jag kan men det skulle inte se så bra ut. Speciellt inte när lönekuvertet innehåller ett inbetalningskort istället sen.

Jag vet att jag borde plugga men jag blev omåttligt trött när jag kom hem. Så jag valde att skriva lite istället. Och packa upp mina nya skoblock som kom idag. Det ska bli intressant att se vad de kan göra för mina skor framöver. Det borde göra att de ser lite bättre ut helt enkelt, att de håller formen bättre. Sen passade jag på att pusta upp dem också när jag ändå höll på. Elvis la beslag på kartongen skoblocken kom i. Jag vet inte vad det är men det verkar som cederträ är något han tycker luktar fantastiskt gott, och visst det luktar gott men kanske inte så att jag vill stryka mig mot lådan och nästan inhalera den. Det var nästan värre än kattmynta.

Skrivandet går sådär. Jag vet ju vart jag vill att det ska ta vägen och jag vet ju att just nu har jag inget direkt mål mer än att skriva lite varje dag under november för att få det sista förtjänstmärket under NaNoWriMo. Men det blir liksom ingen fart i det när jag sätter mig. Skrivandet går långsamt och jag måste nog se till att sätta ett datum eller i alla fall avsätta en dag framöver där jag sätter mig och skriver det sista. Jag vet ju inte riktigt hur långt jag ska dra ut på det, slutet är på väg och jag vill inte göra det för långdraget men jag vill inte heller bara skriva över det lite snabbt. Så det blir nog ett ganska långdraget slut så jag har något att redigera sen. Det är väl bäst så antar jag. Så det blir väl färdigt någon gång under jullovet. För det är ju så att nu ska det ju gås på julbord, firas födelsedagar och handlas julklappar. Inte så att man tänker på att skriva då.

Det går inte bra nu

Så vad kan man säga om denna tågolycka till helg? Nej så illa har det naturligtvis inte varit men det har inte varit någon bra helg. Det har varit en sådan helg där i stort sett inget har blivit gjort. Det har inte funnits någon energi. Och anledningen kanske finns rakt framför ögonen på mig.

Det kan ju vara så att jag som snart fyller 40 inte klarar av en after work med öl, en drink och vin. Lägg till lite usel bowling på det så är det som om helgen bara blir ett svart hål efter det. Jag kan säga att jag var full. Men inte så full att jag blev dålig. Däremot var jag otroligt seg hela dagen igår. Jag fick knappt tummen ur att gå ur sängen före klockan tio. Jag åt frukost medan jag löste melodikrysset. Sen blev det inte så mycket mer. Jo jag hämtade den senaste Torsson skivan på Maxi men efter det var det stiltje. Jag borde tränat. Jag borde städat. Jag borde pluggat. Det finns så mycket jag borde gjort men som jag struntade i med skälet att ibland behöver man en lugn dag.

När jag vaknade i morse kände jag mig inte piggare. Jag kom upp lite tidigare men det var bara för att jag inte ville sitta och smaska min studiekamrat i örat när vi hade skypemöte. Det blev ett bra möte och det känns som att vi är på rätt väg just nu känner jag. Vi får väl se hur det känns på torsdag. Men just nu känns det bra med studierna i alla fall. Det får jag nöja mig med.

Jag har formellt tagit beslutet att min träningsutmaning med 55pass fram till julafton är över. Det finns så många själ jag kan ge men det grundar sig i det att jag orkar inte. Jag skulle kunna klara det om jag kör sju pass i veckan nu. Men då kommer vi till det där med att genomföra sju pass i veckan. Som jag har känt det denna helgen så är svaret nej. Och jag misstänker att mycket av min trötthet beror just på after worken men även utan den så är det lite för tufft för mig att göra det. Jag trampade snett på innebandyn och idag när jag skulle handla så kände jag av det. Jag har haft någon form av smärta i ljumsken som kommer och går. Det är två skäl att inte satsa stenhårt på det.

Men varför lägga ner? Varför inte bara ta det lite lugnare och köra kanske tre pass i veckan och så får vi se hur långt det räcker? Jag kommer köra tre eller fyra gånger i veckan. Jag kommer köra på tisdag morgon, jag kommer försöka hålla i mitt gåggingpass på onsdagar och på torsdag är det fysen för sista gången den måste jag med på känner jag. Sen är det ju innebandyn. Den kan man ju inte missa. Så jag kommer att röra mig. Jag kommer inte stanna av. Men jag kommer inte räkna och jag kommer inte att hetsa för att det ska bli ett pass på onsdagen om jag inte känner mig riktigt i form. Då tar jag en vilodag. Som mycket väl kan bli en vilovecka. Jag vet att jag skrivit mycket innan om att kämpa på och dra ner huvudet mellan axlarna och fortsätta. Men det räcker bara till en viss gräns. Den gränsen är nådd.

Skrivandet har inte heller gått bra. Det har blivit knappt 1700 ord på hela helgen. Det är inte tillräckligt. Visst jag har klarat av utmaningen men jag borde skriva mer. Speciellt nu när jag närmar mig slutet. Jag vill nå slutet. Inte för att jag kommer nå det innan november är slut men jag ska nå det. Det är en principsak. Sen ska jag skriva om, lägga till och dra ifrån. Inte minst ska jag ändra en massa antagligen. Sen blir jag kanske nöjd någon dag. Vad som händer då vet jag inte riktigt än. Men visst är jag på det humöret så får jag väl skicka in den till något förlag och se vad de säger. Antagligen drunknar de i deckarmanus. Det är ju lite litteraturens Big Mac. Men man måste ju ta chansen någon gång.

Så nu ska jag ta en novalucol och bädda sängen. Sen blir det nog en liten stund framför Netflix innan det är dags att sova. Men nu när jag tittar på klockan så skiter jag nog i det och hoppar i säng direkt. Jag måste få tillbaka lite ork till i morgon.

Jim Reeves

2016-11-26-11-05-40

Jim Reeves – Great moments with

Jim Reeves var länge en röst för mig. Det var inte förrän jag började lösa melodikrysset jag lärde mig hans namn. För vilken röst det är. Det är en sådär röst jag vill krypa ihop och mysa in mig i. En sån sångröst jag önskar att jag hade. Det är ju en röst i samma anda som Gunnar Wilkund, Östen Warnerbring och Frank Sinatra för att nämna några. Röster som jag på något sätt känner mig trygg med.

Detta är ju ett samlingsalbum och här finns en ganska bred blandning från den trevliga He’ll have to go och till countrydoftande inslag. Det är i de smäktande balladerna hans djupa stämma kommer till sin rätt och det är då man i bland kan höra knastret från vinylen. Det där som gör ljudet så levande.

Det var en stor artist. Inte bara i USA där han hade Elvis att tampas med, utan även internationellt. I bland annat Sydafrika var han under 60-talet större än Elvis och spelade även in album på afrikaans. Han var även där och turnerade och var med i en film, Kimberley Jim. Sen är väl frågan om att vara stor i just Sydafrika är något så eftersträvansvärt då det kanske inte först var ursprungsbefolkningen han slog genom hos. Under den tiden så var han en av tre artister som gav ut skivor som använde sig av den ovanliga hasigheten 16 2/3 varv per minut. Ett format som togs fram för talskivor och som senare skrotades.

Tvärr dog han allt för ung. Bara 40 år gammal omkom han i en flygolycka när han och hans affärspartner Dean Manuel var på väg till Nashville efter att ha köpt en bit mark I Batesville, Arkansas. Jim var pilot och de kom in i en storm. Istället för att ta höger om stormen som han blev instruerad att göra valde han att svänga vänster för att försöka följa en väg till flygplatsen som inte var långt borta. Men han kom på så sätt bara längre in i stormen och bara en minut efter att han kommit in i stormen kraschade planet och Gentleman Jim var borta. Planet hittades 42 timmar senare med nosen begravd i marken.

Så slutade livet för en av de mest sammetslena rösterna jag har hört. Detta kommer bli en skiva som ligger på tallriken många gånger här hemma. Speciellt med låtar som ovan nämnda He’ll have to go men även Satan can’t hold me. Det är något med de kristna sångerna som jag dras till.

Snart helg

Jag är inte så förtjust i möten. Speciellt sådana som tar bra mycket längre tid än jag hade planerat för. Det var inte så kul att sitta där och lyssna. Även om vissa delar av det var intressant så var där en hel del jag inte hade behövt vara där för. Men så är det med möten. Och de tar ju slut sen.

Jag var sugen på att strunta i allt när jag körde där ifrån. Jag var trött och ville hem. Men jag var tvungen att handla. I morgon blir det lite after work så då lär det inte bli så mycket handlat. I alla fall inte annat än öl.

Jag var inte så pigg på att träna heller men det tog jag tag i direkt när jag kom hem så det gick till slut även om det inte gick så bra så blev det gjort. När det är tufft gäller det att kämpa sig genom det. Och nu är pass 28 avklarat. Jag är officiellt över hälften av mina 55 pass nu. Och i morgon blir det innebandy. Det kan ingen after work få mig att missa.

Det är skönt nu när jag är över 50000 ord på min text. Det blev inte den stressen som det kunde blivit på mötet. Jag kan vara nöjd med att skriva 800 ord som jag gjorde idag. Jag kunde dessutom hoppa fram och tillbaka och lägga till lite för att lappa igen ett hål i historien. Det hade jag inte gjort innan då hade jag bara gjort en anteckning om det och inte så mycket mer.

Så den här veckan är snart slut. Helgen ska nog fördrivas med tvättning, skrivande och pluggande. Kanske inte iden ordningen men ändå. Och en hel del skivlyssnande. Har gjort en del fynd de senaste dagarna. Men det är en helt annan historia.

Henke Larsson avgick som tränare. Det var inte så oväntat. Jag sa redan när han tillträdde att det inte var ett bra val. Man sparkar inte Henke hur som helst från HIF. De senaste dagarnas artiklar har visat just det. Det är inte kul att få så rätt. Det fanns ju en chans att det skulle blivit bra. Men det blev det inte. Trist men det gäller att se framåt nu.