Äntligen!

Äntligen är februari över och nu kan jag våga andas ut. Nu är det mars och då kan det förvisso komma köldknäppar och snö men inte alls på den nivån som i februari. Nu är det verkligen på väg mot ljusare tider och det fick jag ett bevis för på min promenad till jobbet i morse när gatlamporna släcktes. Nu kan jag följa vägen mot ljuset i hur långt jag kommer på vägen till jobbet innan gatlamporna slocknar. Snart börjar det knoppas.

En annan sak som tar sin början idag är #blogg100. Förra året var mitt första deltagande i detta. Helt enkelt innebär det att blogga varje dag i 100 dagar. För de riktigt inbitna är det femte året men jag går in i mitt andra. Erfarenheten från förra året blev att jag bloggat i stort sett varje dag sedan första eller andra mars förra året. Tror jag missat en handfull gånger. Så det kanske inte är just därför jag är med i år men dels sprider jag gärna företeelsen vidare och dels så sprider jag ju på det här sättet min blogg i andra kanaler också. Det är ju alltid välkommet.

I övrigt har den här dagen varit gårdagen ganska lik. Frånsett att jag inte har haft någon regelrätt lektion idag. Men som det är när man har kontor i verkstan och man sitter synligt så är man lättillgänglig för frågor. Givetvis ställer man upp i mån av tid. Även om det kanske kommer lite illa till ibland. Trots det har jag fått en hel del gjort. Sånt där som legat och bara väntat och inte blivit av än. Det finns ju alltid en sån där lista med saker som man borde ta tag i. Det känns som att hur man än gör så finns där saker som kommer till eller som aldrig blir strukna.

Sara Granér, Liv Strömquist

På vägen hem hämtade jag upp ett paket på Maxi. Mitt lyssnande på Lundellbunkern, som tyvärr snart är till ända, har gjort att jag har blivit väldigt fäst vid de tre bunkerfångarna. Och en av dem är ju Johannes Klenell som inte bara lyssnar på Lundell hela dagarna utan även är förläggare för Galago. En tidning som jag prenumererat på tidigare och nu tyckte det var dags att börja igen. Och idag kom alltså mina två premieböcker. Sara Granérs Jag vill inte dö jag vill bara inte leverera och Liv Strömquists Kunskapens frukt.

När jag ska få tiden att läsa dem vet jag inte, just nu har jag fullt upp med att läsa kurslitteratur och det gör ju att jag inte har så mycket tid eller ork att plocka upp ännu en bok och läsa vidare när jag vill ha omväxling. Nu är det ju förvisso serier men det känns ändå som att det är något man borde hänga med i lite mer än att bara slöläsa dem. Vem vet jag kanske blir så inspirerad av att de där böckerna ligger och väntar att jag ökar på takten på läsningen till universitetet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.