Äntligen rätt

Jag kom iväg i går och fick se filmen som inte riktigt var som jag hade tänkt mig den. Det var inte platsen jag satt på heller. När jag bokade biljetten så tänkte jag att i parsätena längst bak är det ju bra att sitta för där kommer ju en plats bli ledig för ingen vill sitta bredvid någon främling där. Men då tänkte jag inte på att det var premiärkvällen för en film många vill se.

Så givetvis var platsen intill upptagen. Och i den lilla salen där filmen visades fanns ingen aircondition, efter ett tag blev det väldigt varmt och svettigt där högst upp. Varmt och svettigt kan väl vara okej om man sitter där i mörkret med någon trevlig person man känner. Men en komplett främling som dessutom har sin son på raden under kändes lite värre. Tyvärr verkade alla vara lite sega och det som jag skrattade åt verkade gå över huvudet på alla andra.

Nackdelen med det här biobesöket var att jag inte kom hem förrän när klockan visade närmare ett. Sen låg jag och vände och vred på mig tills klockan var tre innan jag somnade. Klockan sju ringde klockan men jag låg kvar till åtta. Jag tänkte ju dra igång nästa uppgift och för hoppnings vis lösa den lite snabbt och lätt. Men det blev det inte så mycket med. Jag gick runt här och drog hela förmiddagen. Det regnade ordentligt när jag vaknade och det såg ut som att det skulle hålla i sig. Alltså ingen morgonpromenad för att få i gång andarna.

Men när klockan var nästan tre så tänkte jag att det går inte att ligga här och tycka synd om sig själv. Även om semestern är slut på måndag så kan jag inte ligga i sängen tills dess. Jag hade lite proviantering att göra inför en grillfest i morgon och så tänkte jag att jag tar med den där boken jag ska läsa och sätter mig på Espresso House och läser lite när jag ändå ska handla.

Boken jag läser är Freds Bok av Maud Deckmar om hur hennes första son, Fred, diagnosticeras med Autism. Och de första 30 sidorna höll på att få mig att bryta i hop där på caféet. Det var fruktansvärt och det var hjärtskärande. Jag tänkte att jag kommer aldrig ta mig genom den om den fortsätter så här. Det slutade med att jag stoppade ner boken och åkte hem. Det sista jag ville var att sitta på ett café och gråta ögonen ur mig.

Jag har fortsatt att läsa nu under kvällen och det har blivit bättre. Det är tydligt att det finns hopp i den här boken. Det känns betryggande. Men nu är det hårt jobb som gäller framöver. 50 sidor om dagen och den är borta på söndag. Jag måste hålla det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.