bjovel funderar på arbetsmoral

För ett tag sen var det en lärare som skrev en insändare i lokaltidningen här i Halmstad. Den handlade om arbetsmoral och då främst föräldrarnas arbetsmoral och vilka signaler de sänder till sina barn. Den läraren som skrev den menade att det är inte är rimligt att låta barnen vara hemma för att de har bråkat med en kompis dagen innan och att föräldrarna hellre går med på att barnen är hemma för att slippa ta en strid med sitt barn. Då blir man ju den tjatiga föräldern.

Jag som är gymnasielärare ser det samma. Man är hemma av de mest udda anledningar ibland och i bland utan någon uttalad anledning. Jag kämpar med att förklara att en arbetsgivare är inte i första hand intresserad av hur väl du kan ditt yrke, betygen struntar de ofta i. Tittar man på vad arbetsgivarna säger att de är intresserade av så är det att den anställda kommer i tid, anstränger sig, vill lära, frågar om den inte vet och sen kan det vara så att de tittar på hur mycket av yrket de kan. Den sista biten går att lära ut när de börjar jobba. Men man måste vara där, visa att man vill, göra vad man kan för att lösa uppgifterna. Inte som så många tyvärr gör idag, sätter sig ner och surar för att det de ska göra inte är lätt eller kanske inte blir rätt första gången. Eller så blir de arga för att jag som lärare inte serverar lösningen på ett fat utan försöker visa dem ett sätt för dem att lösa problemet själv.

Många har sagt att det är ett generationsproblem. Och jag tror de har rätt. Men det är inte barnen det är fel på. Det är just föräldrarna som är boven i dramat. Alla vill att deras barn ska ha det bra och då gör man gärna det där lilla extra för dem för att de ska ha det bra. Passar det inte med ost på mackan så gör man en ny med skinka. Är det inte rätt skor man köpt får man köpa nya. Allt man gör då är att berätta för dem att om du bara klagar så får du det du vill ha.

Jag hatar de där exemplen om att när jag var ung fick jag gå till skolan och det var sju mil dit, uppförsbacke och snöstorm. När man sen skulle hem så var det fortfarande uppförsbacke och då kunde man ge sig fan på att vinden hade vänt också. Men när jag växte upp så var det inte tal om att klaga på maten. Ville jag inte äta det som serverades så slapp jag. Jag fick gå hungrig och det gjorde jag aldrig. Det jag visste vara att det var inte lönt att försöka ens. Det jag kunde göra var att fråga om vi inte kunde äta till exempel spaghetti i morgon. Det var inte säkert att det skulle bli så men jag hade större chans att få det genom än om jag sa att jag inte gillade maten som stod framför mig. Nu har jag inga problem med mat vilka de flesta som träffat mig kan se men det är en annan femma.

Så precis som läraren som skrev insändaren så är det inte så mycket barnen vi ska rikta oss mot det är föräldrarna. Sen att vi måste försöka ge barnen någon form av arbetsmoral när vi lär dem ett yrke är ju självklart. Men att de saknar den när de kommer till gymnasiet kan inte vara barnens fel. Någonstans måste vi sända ut rätt signaler från början. För annars kommer det vara så att de får en tuff verklighet när de går ut skolan och ska arbeta för att försörja sig. Ställ krav på ungarna, det gör mitt arbete som lärare lättare. Då kan jag koncentrera mig på att stoppa i dem kunskaper som gör att de kan få ett bättre och mer intressantare jobb. Men om jag måste tjata hela dagarna om att de ska komma i tid eller att de ska se till att bli färdiga med vad de har för händerna så kommer det inverka på deras yrkeskunskaper i slutändan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.