bjovel funderar på att lyssna

Jag håller på att läsa Att växa genom möten av Kay Pollak. Det går långsamt. Inte för att jag inte tycker den är bra, det handlar mer om att jag väljer att låta det ta tid. Den ligger på toaletten och därför läser jag inte så länge i den varje gång. Det är medvetet, för då kan jag läsa och läsa om igen så att jag verkligen tar till mig det han skriver. För där finns en hel del som jag kan ta till mig och använda i mitt liv.

En sak som jag läste precis handlade om att lyssna. Jag har blivit beskriven som en bra lyssnare, men ändå kände jag inte igen mig som en sådan när jag läste om hur det definieras i boken. Det handlar om att inte flacka med blicken, att se den som pratar i ögonen, att inte hålla på med en penna och liknande saker. Jag är skyldig till allt det när jag lyssnar. Eller jag flackar inte med blicken men jag ser inte personen som pratar i ögonen. Jag låter blicken vandra runt på annat. Har jag något att pilla med så blir det lätt att jag gör det. Men hur kan det då komma sig att vissa anser att jag är en god lyssnare?

Jag tror det har att göra med att jag faktiskt lyssnar. Att jag inte avbryter eller säger emot. Det finns ju två olika sätt att prata, att prata för att någon ska lyssna och att prata för att man ska ha konversation. Det senare är ju något annat, där kan det vara bra att säga emot eller till och med bryta in när den andre pratar. I alla fall ibland. Men när någon pratar för att man ska lyssna så handlar det om något helt annat. Då är min åsikt som lyssnare inte önskad, i alla fall inte förrän den efterfrågas. Det måste man vara uppmärksam på.

Kay Pollak belyser det bra i sin bok med en text som en anonym person har skickat till honom. Den lyder som följer:

När jag ber dig lyssna på mig och du börjar ge mig goda råd
har du inte gjort vad jag bett dig om.
När jag ber dig lyssna på mig och du börjar förklara varför
jag inte ska känna som jag gör,
trampar du på mina känslor.
När jag ber dig lyssna på mig och du tycker att du måste göra något
för att reda ut mina problem sviker du mig,
hur underligt det än kan låta.
Kanske är det därför som böner hjälper en del människor.
För gud är stum och han ger inga goda råd
eller försöker “greja” saker och ting.
Han lyssnar bara och låter mig klara mig själv.
Så lyssna bara på mig är du snäll
och om du vill prata kan du väl vänta på din tur en liten stund
så lovar jag att lyssna på dig.

Den belyser så bra vad det är att lyssna och vad man förväntar sig när man vill att någon lyssnar. Många av oss, jag är en av dem, är lösningsorienterade. Vill hjälpa och fixa. Men det är inte vad som efterfrågas. Tänk om vi kunde se skillnaden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *