bjovel funderar på informationsstress

Tempot är uppskruvat idag. Även om vi har åtta timmars arbetsdag fortfarande så har allt vi måste lyckas uppnå flyttats fram så långt att man tvingas jobba över eller till och med dubbeljobba om man ska hänga med i vad som ska inhandlas. På så sätt är jag glad att jag bor i en liten lägenhet och inte i ett hus där grannarna tävlar om att överträffa varandra. Och det handlar inte bara om saker, fast det är ju de som syns. Men man ska hänga med över allt. Följa alla populära tv serier, läsa intressanta böcker, läsa intressanta artiklar, hänga med i nyheterna, sporten ska avhandlas och så ska man kunna koppla av, träna och resa. Dygnet har 24 timmar. Det är det samma för alla. Det är det mest demokratiska som finns.

Vilket innebär att om man ska klara av allt det där så sover man inte så mycket. Vissa kan klara det. Jag kan det inte. Så de timmar jag har för att hänga med är något färre än för vissa andra, fast samtidigt fler än för andra. Många gånger har jag stannat upp och funderat över hur vissa personer kan ha hunnit med allt de säger att de gjort. Jag är förvisso en ganska långsam läsare och det gör ju att det tar längre tid för mig att ta mig genom böcker och artiklar. Men serier och annat går i samma hastighet och i bland kan jag fundera på om alla som säger att de sett allt eller läst de där böckerna och artiklarna verkligen är ärliga. För någonstans måste tiden ta slut.

Det har fått mig att fundera på vad det är andra gör som inte jag lyckas med. Visst jag har en del tid som jag slösar bort när jag mer eller mindre sitter och slösurfar på nätet. Men även om jag skulle ägna den tiden för att läsa en artikel till eller lyssna på en podd medan jag lagar mat så har jag ändå inte riktigt den där tiden som behövs för att klara av att göra allt det där. För jag behöver den där tiden när jag inte gör något vettigt till att låta hjärnan vila. Men jag ska erkänna att jag blir stressad när jag inser att andra klarar av det men inte jag. Det måste betyda att jag gör något fel. I alla fall ser det ut så från min horisont.

I och med mina nyårslöften så har jag insett att det inte är så farligt att inte hänga med överallt. Att det är helt okej att ta en promenad utan att instagramma den och twittra om vilka unika tankar man har. Jag kan istället ta och fundera på dem ett varv till och sätta dem på pränt här i bloggen. Vilket kanske får någon annan att känna sig lite efter och frågar sig hur jag hinner med. Även om jag känner att jag har saktat av och är tvåa på bollen många gånger. Så pass att jag bara låter saker passera för de känns inte relevanta längre.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.