bjovel funderar på prokratsinering

Prokrastinera. Pro – krastin – era. Verb. (Psykol.) skjuta upp, underlåta att ta itu med. Så skriver Svenska Akademien om ordet prokrastinera. Att skjuta upp saker som är mer eller mindre viktiga för att de helt enkelt är tråkiga. De som har hängt med lite i det jag skrivit under den här punkten innan kan inse att det är det jag gör när jag inte städar. De som har läst annat av mig eller som kanske rent av själv har studerat eller studerar just nu vet att det är då man helt plötsligt tycker det är mycket viktigt att dammsuga just nu i denna stund och inte om två timmar. Trots att det inte kommer vara så väldigt mycket mer smutsigt då.

För det är ju så, när vi stöter på något som är tråkigt så drar sig hjärnan genast till det som är lite roligare. Att plugga är sällan roligt så därför så kan jag tänka mig att hellre städa toaletten än att plugga. Det är dock ett fiktivt exempel då, även om jag just nu prokrastinerar, jag just nu sitter och skriver den här texten. Det är ett perfekt sätt för mig att göra det på. För jag har ju trots allt lovat mig själv att göra det här och då måste jag hålla det, om det sen går ut över min studietid kan ju jag inte hjälpa. Det är ju trots allt så att detta måste göras.

Jag inser ju att om jag skulle ta tag i det som verkligen måste göras, som att plugga till exempel, så skulle jag ju helt enkelt få mer tid för att göra det jag gillar. Som att skriva sådana här texter eller läsa, men det där lyckocentrat i hjärnan pockar på ganska ofta och vill att jag ska aktivera det så ofta som möjligt. Och då kan till och med dammsuga få det att aktiveras. Men det är ju ett problem med det där. När det vänder.

När jag står där sen och känner att nu MÅSTE jag plugga. Nu måste jag lägga flera timmar varje dag efter jobbet på något som om jag lagt en timme om dagen tidigare kunder varit löst för länge sedan. Då kommer ju en annan känsla. Ångesten. Man börjar fundera på vad det är för fel på en och sen sätter man i gång och jobbar som en tok och blir färdig. När man sen lämnar in så tänker man att man jobbar bäst under press. Problemet är ju vad det gör med mig. För de där stresstopparna börjar kännas. De stannar kvar mycket längre. Jag måste se till att vända på det och hitta det roliga i det jag måste göra. Eller i alla fall inse att om jag gör det nu så har jag mer tid över senare till det roliga.

Problemet är ju bara att det tar tid att programmera om sig. Så det börjar jag nog med om en stund. Jag måste läsa lite först och sen sova på saken. Man ska ju inte rusa in i saker har jag hört.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.