bjovel funderar på skärmtid

Skärmtid, detta ord som varit väldigt omdebatterat så länge nu, det är något jag försöker undvika i så stor utsträckning som möjligt under detta år. Det ligger så mycket i det. I många fall handlar det om en trygghet. Skärmen, i många fall just den på telefonen, har blivit en form av snuttefilt.

Man kan ha många åsikter om det men att man flyr in i en annan värld där man själv styr är inte helt osann ändå. Som får man säga att man informerar sig om Syrienkriget eller om den globala uppvärmningen hur mycket man vill, en betydande del av tiden går åt att följa kändisar på Instagram och slökolla på Facebook.

För snart två år sedan kastade jag ut tvn. Tanken med det var precis som nu att minska min tid framför en skärm. Tvn stod på jämt och jag fastnade i program som jag inte kunde förstå att jag kollade på. Planen var att jag skulle läsa mer och följa de serier jag verkligen ville se via Netflix och liknande tjänster i min iPad. Det funkade. Ett tag.

Härförleden avslutade jag mitt HBO nordic konto för jag såg inte så mycket därifrån så jag såg inte värdet i att betala för den tjänsten. Jag hann inte se något därifrån för jag var upptagen med Netflixserier. Knappt hade jag kollat genom en förrän jag ville ha en ny att se på. Till slut insåg jag att jag spenderade nästan lika mycket tid framför min iPad som jag gjort framför tvn.

Något behöver göras. Men inte bara där. En enkel fråga. Hur ofta är du på toa längre än du behöver, bara för att du har mobilen med dig? Jag gör det ofta. Telefonen har blivit ett filter vi lever genom. Sedan ganska lång tid så tar jag väldigt få bilder på konserter eller konstverk. Jag gör det ibland för att kunna visa andra men jag gör det inte för att komma ihåg det själv. Minnet är bättre. Minnet kan i många fall förvanska upplevelser men det förmedlar känslor. Det gör inte ett foto eller ett skakigt videoklipp från en konsert. Man tittar ju aldrig på dem!

Ganska ofta ser man bilder eller statusar på Facebook om hur hemskt det är att ungdomarna är fast i sina telefoner och datorer. Så var det inte när de växte upp, då spelade man fotboll på ängen och skrapade upp knäna. Man levde! Men snälla nån. Jag minns när jag var tolv och köpte en Commodore 64. Mina föräldrar fick tvinga mig ut ur huset. Visst, jag cyklade fortfarande till fotbollsträningen två gånger i veckan, men hade vi haft en iPhone eller en PC då med de möjligheter som finns idag så ska ingen försöka slå i mig att vi hellre skulle springa efter en fotboll på en tung gräsplan när man kunde sitta hemma, snacka med vännerna (som finns över hela jorden) medan man sköt på varandra. Ingen ungdom hade släppt det. Det är lätt att säga att man hade gjort det när man själv inte hade valet.

Så det viktigaste av mina nyårslöften är att få ner skärmtiden. Få bort det där att hela tiden vara uppdaterad och ta reda på allt. Jag gillar att söka rätt på sånt som annars hade retat mig länge att jag inte hade koll på. Som att det finns drygt 9200 postnummer i Sverige. Onödigt vetande men bra för att belysa en poäng som min kollega hade om hur liten chansen är att vinna på Postkodlotteriet.

Jag ska unna mig att inte veta vad Donald Trump har skrivit för dumheter på Twitter, är det viktigt kommer jag nog få veta det tids nog ändå. Det kommer inte att bli lätt, jag gillar att vara uppdaterad. Men nu ska jag försöka vara lite mer urkopplad.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.