Resa med förhinder

När jag vaknade i morse så var batteriet det första jag intresserade mig för. Det stod där i fönsterkarmen men det var inte fulladdat. Men jag tänkte att med tolv timmars laddning så skulle det ha tillräckligt med ström för att ge mig mer än ett startförsök. Så jag klädde mig och tog batteriet med mig ner och satte det i bilen. Som inte startade. Trots flera försök så ville den inte starta. Så jag gick upp igen. Klockan var inte mer än åtta och Biltema öppnade inte förrän nio. Så jag drack mitt te och läste lite, även om jag hade svårt att koncentrera mig på läsningen.

När klockan började närma sig nio så klädde jag mig för att cykla till Biltema för att handla batteri. Men på vägen ner tänkte jag att jag ska ge bilen ett försök till. Så när jag kom ner så satte jag mig i bilen och vred om nyckeln. Och av någon anledning så bestämde jag mig för att försöka tills batteriet var slut. Skulle jag ändå sätta i ett nytt så kunde jag ju köra slut på det jag hade. Och då hände det. Efter ett par minuters försök så hostade bilen igång. Bokstavligt talat hostade. Den hostade och spottade och fräste igång och jag fick gasa rejält en stund för att den skulle gå ordentligt igen. Men när den väl gick så gick den som vanligt. Då körde jag en runda och körde ut på motorvägen.

När jag svängde av en mil senare så upptäckte jag det. Jag hade inte slagit igen motorhuven ordentligt. Jag insåg att även om den hängde på spärren som man släpper med handtaget så skulle den i stort sett kunnat öppnats under färd. När jag stannade lät jag motorn vara igång medan jag slog igång radion. Den frågade efter en kod. Innan jag gick ut för att slå igen huven så tryckte jag in 1111 och det var fel. 1234 var också fel och då slog jag in 2222 med resultatet att displayen visade OFF. Jag hade lyckats låsa radion.

Jag suckade och gick ut för att slå igen motorhuven. Då såg jag att blinkershuset hände i sladdarna. Antagligen har vinden kommit till på något sätt när huven varit lite öppen så att det slitit loss någon krok och nu hände det bara där. Jag satte dit det så bra jag kunde och stängde huven. Sen körde jag till Biltema för att köpa silikon för att limma dit blinkershuset.

När jag stannade utanför Biltema så gjorde jag en sökning på problemet med radion. Jag visste att det måste finnas en lösning och att internet skulle kunna hjälpa mig. Lösningen var att stå med nyckeln i radioläge i två timmar. Det fanns inte på kartan. Dels var det bara tjugo minuter tills Melodikrysset började och jag ville inte göra det i det läget när jag inte visste att batteriet var fullt fungerande. Så när jag kom ut efter att ha handlat silikon och limmat fast blinkershuset så tänkte jag att jag packar med mig batteriladdaren så vet jag att jag har den med mig och så får jag ta det när jag är hos mina föräldrar. Händer något med bilen där så har jag deras bil jag kan använda för att åka och handla delar till min.

Så nu sitter jag här hos mina föräldrar. Radion är åter igång och batteriet lyste grönt när jag tittade på det. Det har svarat bra på bilturen och just nu är allt som vanligt igen. Jag kan slappna av och släppa spänningen som funnits i axlarna i ett par dagar. Det blev bra till slut.

Gravöl

Dagen började ganska bra. Jag vaknade tämligen pigg och såg fram emot att komma igång. Men det började kastas grus i maskineriet redan från start. Min iPad som jag använder på morgonen till att läsa tidningen var mystiskt nog urladdad, så jag fick göra det i telefonen istället. Det är ju inget större hinder men det är lättare i paddan.

Gravöl

Det var en hel del saker som skulle med till jobbet idag och jag bestämde mig tidigt för att ta bussen. Ute föll ett snöblandat slask och det kändes helt enkelt rätt. På bussen träffade jag en gammal elev jag hade när jag jobbade på Lernia. Det var trevligt givetvis och likaså oväntat.

Det började bra på jobbet. Jag var pigg och eleverna var på gott humör, så när jag stod där och höll lektion och vi skulle ta en liten paus så såg jag i ögonvrån att fordonsläraren med elev stod utanför klassrummet. Det var inget muntert besked de kom med. Fick veta att toppen är sprucken och den läcker fortfarande rejält med kylvätska.

Sen dess har dagen varit mörk. Jag gick bort och tittade till den, den var utkörd på gården och det är märkligt att jag som aldrig varit någon bilmänniska har så starka band till just den här bilen. Domen var hård. Det bästa är att hitta en annan bil. Vill jag försöka rädda den är det en utbytesmotor som är det bästa alternativet. Den typen av pengar kommer jag aldrig få igen på bilen. Nu har jag en räkning på knappt 2000 kronor och jag ska försöka få tillbaka det när jag säljer den i befintligt skick.

Det var inte alls det besked jag hade väntat mig och som det ser ut nu kommer jag inom en snar framtid bli Volvoägare igen. Mina föräldrar har en bil de inte har användning för och jag har ett behov. I morgon ska jag ringa och prata med dem. Men ikväll dricker jag gravöl.

Den röda lilla bilen var precis vad jag behövde. Den var inte snabbast men den var pigg för sin ålder och samtidigt som det ändå är en -94a så har den inte gått 11000 mil än. Knappt någon rost. När jag besiktigade den i höstas så var besiktningsmannen imponerad av den. Det finns inte så många kvar i det skicket sa han. Jag hoppas den kommer till någon som kan ge den nytt liv.

Blandat

Fick respons på vårt projektutkast idag. Kan ju säga att jag läst muntrare ord, men när jag väl kommit hem och satte mig ner och läste kommentarerna igen så kändes det inte så illa ändå. Okej vi får omarbeta det hela en del men det kommer nog bara gynna arbetet, om inte annat så kommer det utöka sidantalet i alla fall. Så jag har blivit lite mer positiv än jag var när jag satte mig i bilen för att köra hem.

Köra hem ja, det är ett problem med det där. Har en gammal bil och med gamla bilar kommer det ofta problem. I somras började det försvinna kylvätska och jag lämnade in den på fordonsprogrammet och lät dem titta på det. De bytte en slang och en slangklämma och allt var frid och fröjd. Fram till förra veckan då den helt plötsligt blev varm igen. Stannade och tittade i behållaren och där var inte kylvätska nära den. Så det blev till att inhandla och fylla upp den. Sen fick jag slå på igen i går. Sen körde jag till och från jobbet. När jag kom ut i morse så hade det sjunkit drastiskt i behållaren igen. Så jag körde den till jobbet och tänkte jag att jag skulle prata med fordonslärarna om de hade tid att titta på den. Helst innan jullovet. Tyvärr så är eleverna på praktik och lärarna var inte där. Fick veta att det kanske finns en möjlighet för dem att kolla på den på måndag. Sen stänger de verkstan över julen. Så jag hoppas att de har tid för den och att de i så fall hittar något lika enkelt. Det är ju svårt att se om den läcker nu också när det ständigt är blött ute. Jag håller tummarna.

Så det är med lite blandade känslor jag sitter här ikväll. Jag känner tillförsikt för skolarbetet men samtidigt är jag orolig för min bil. Vill ju inte gärna lägga pengar på den just nu, förvisso är den så fin så att lägga lite pengar på den kommer göra att jag antagligen får behålla den ganska länge men det är inte riktigt rätt i tiden för ekonomiska utlägg just nu.

Lite respit

Det har lättat idag, kommit lite välbehövligt regn och börjat blåsa lite. Men bara ute, inne är det fortfarande kvavt och stillastående. 

Tvättade bilen lite snabbt idag och inser att det kanske man skulle fortsätta göra med jämna mellanrum. Problemet är ju bara att när jag kommer tillbaka till lägenheten så har jag inte plats att stå på och göra det om jag inte vill hyra en tvätthall. Sen ser jag inte bilen på samma sätt som jag gör nu heller. Även om jag skulle kunna fatta att bilen är skitig även om jag står på tredje vångingen och tittar på den.

Vi får väl se hur det går med mina planer som jag börjar smida. Jag vill, och kommer, rensa ut en hel del från köket när jag ska börja installera mig igen men jag vill fortsätta och gå genom allt. Få bort allt som ligger i små högar här och där som inte används och inte har någon plats. Kanske blir det lättare att städa då. Men det är ett stort kanske på det. 

Mil efter mil

Så dagen kom och med den satte jag min plan i verket. Årets, ännu så länge, varmaste dag skulle till stor del spenderas i bilen. Tanken hade formats några dagar innan när vi satt och pratade om vad vi skulle äta. 

Det var en biljett tillbaka till dagar när potatisplättar var en rätt man kunde längta efter. Men i ett hushåll på sex personer var det sällan det blev potatismos nog över för sådana läckerheter. 

Men jag började dagen som jag avslutar den. I soffan med boken Not that kind of girl av Lena Dunham. En skildring av att växa upp som jag på något sätt kan knyta an till i alla fall vissa delar.

I bilen lyssnade jag på podcasts, jag behöver lyssna ikapp lite nu. Tanken var att jag skulle ta promenader och lyssna varje dag, istället har jag suttit med näsan i en bok hela tiden. Inte för att jag klagar direkt. 

Jag tog mig ut på vägar som det var länge sen jag körde. Jag körde söderut mot Lund, en väg jag väldigt sällan kör nu för tiden, jag brukar hålla mig till de östra delarna av skåne när jag är här. Men idag hade jag ett mål. Jag skulle till Holmgrens. Det skulle köpas Knake. 

Knake är en korv som min far kom i kontakt med när han var rörmontör och låg på ett bygge i Lund. När han på fredagar åt Knake på morgonen så fastnade han för korven. Det slutade med att han köpte med sig hem och vi åt det hemma också. Även när han var klar på bygget så åkte han ner, eller skickade bud med vänner från Lund för att vi skulle äta det en gång om året. Men de senaste 20 åren har det inte blivit av, så när jag kom hem och ställde påsen på bordet så var det förvånade men glada miner från mina föräldrar. 

Och jag fick min långtur i bilen på årets hittills varmaste dag. 

En fix

 Lena Dunham Not that kind of girl  Bok

Så när vi kommit hem från husvagnen och jag duschat av mig svetten och rakat mig så åkte jag in till stan och gick runt i bokhandeln. Jag plockade på mig fyra pocketböcker och det ska väl ta mig till nästa vecka i alla fall. 

Det är ju inget man riktigt kan veta men de var ganska tjocka med liten text så det bör dra ner hastigheten lite. 

Juli är kommen och värmen med den. Jag flyr till skuggan och vill ha svalka, värme och sol är inget jag är någon fantast av, jag vill ha stora bomullsmoln på himmeln som låter solen titta fram ibland. Jag ser på sociala medier att jag är tämligen ensam om att titta upp mot en klarblå himmel och önska att det fanns moln där. 

Tankarna på en längre dagstur med bil har börjat formas i mitt huvud. Mindre vägar där jag kan utnyttja takluckan och få in lite svalka i bilen. Vägen och musik det kan få mig att längta. 

Karate kid

 wax on wax off 
så stod jag där äntligen och gnuggade vax över bilen. Nu regnar det och jag kan snart se hur väl jag utfört mitt arbete. 

I övrigt kan jag säga att läsningen går utmärkt. Avslutade Mannen som slutade ljuga under dagen och är redan femtio sidor in i En bluffpilots bekännelse. 

Boken om Sture Bergwall och hur han medicinerades och mer eller mindre leddes in till tron att han tagit livet av massor med människor är fascinerande. Hur så många kan gå så långt och tro så starkt på något så absurt är en gåta. 

Tonen i inledningen av En bliffpilots bekännelse andas kaxig tonåring. Det kommer säkerligen bli en bra berättelse om ett antal år då det flygs utan utbildning. Men just nu stör skrytet en hel del. Det blir lite för mycket, man släpps inte in, åtminstone inte än. 

Vattnet pärlar sig fint över den numer tämligen klartöda lacken. Tänk vad tillfredsställande ett regn kan vara ändå. 

Någon mekaniker blir jag aldrig.

De senaste dagarna har min bil fört ett hiskeligt oväsen. Det började redan i somras så smått. Jag tyckte mig höra att det var hål någonstans på avgassystemet. Men, tänkte jag, istället för att kräla runt under den så kan ju besiktningsmännen få berätta för mig var hålet finns. De brukar vara bra på att peka ut fel på mina bilar. Döm om min förvåning när de inte sa något. Alltså de sa inget om avgassystemet, det fanns däremot annat jag skulle fixa. Tydligen är det bra om handbromsen tar.
Så jag tänkte att kanske är det bara ett hjärnspöke, jag är bra på att tycka att min bil låter fel. Men så i fredags när jag var på väg till Helsingborg för att titta på fotboll så kunde jag konstatera att nu, nu låter det verkligen konstigt. Det blev inte bättre när jag körde hem. I och med att jag bor i en lägenhet i Halmstad så finns det en viss risk att jag väcker en del människor på morgonen när jag ger mig iväg till jobbet. Speciellt de tidiga veckorna när jag kör hemifrån halv sex på morgonen.

Så i förrgår när jag kom hem från jobbet så lade jag mig på mage och tittade under bilen. Och jodå, precis bakom katalysatorn såg det ut som att röret hade gått av. Troligen en fog där som gett upp. Så jag kollade lite vad det skulle kosta att köpa en ny katalysator. När jag slutat skratta så började jag fundera på hur jag skulle kunna lösa det utan att sälja min ena njure. Svaret kom till mig, ljuddämparbandage, colaburk och lagningsmassa. Vilket geni jag var. Tyckte jag då. Kanske börjar jag se mina egna brister lite nu. Så jag åkte till Biltema och köpte ljuddämparbandage och tätningsmassa. Alltså bandage, det låter som något som verkar hålla och plåstra om. Det jag fick i min hand såg mer ut som folietejp.

Så idag efter jobbet satte jag igång på parkeringen. Jag tittade först, konstaterade att min plan med colaburken nog inte skulle funka. Men tejpade gjorde jag. Jag hittade till och med lite kemisk metall som jag tryckte dit som gammalt uttjänt tuggummi och sist men inte minst, mest faktiskt, smetade jag på tätingsmassa. Det såg bra ut. När jag väl hade sanerat mina händer satte jag mig i bilen för att åka hem. Den lät som den skulle. Jag var sjukt nöjd med mig själv. Tänkte att jag tar ut bilen på motorvägen så den blir riktigt varm och sen stannar jag till på Max och köper kvällsmat.

Andra rondellen jag kör i på väg hem hör jag hur ljudet förändras. Först trodde jag bara det var hjärnan igen. Sen tänkte jag att det kan ju vara så att det inte har stelnat riktigt än så jag körde lite till. Men det var ett faktum. Min plan hade misslyckats. När jag stannade på parkeringen där jag bor tittade jag in under bilen igen. Hålet var inte riktigt lika stort den här gången. Men jag hade mer tätningsmassa kvar. Jag tänkte att katalysatorn är ju typ helvetiskt varm, så om jag kletar på tätningsmassa nu, så stelnar det ju av eftervärmen. Så jag spacklade igen hålet.

I morgon bitti får vi se om min plan lyckats. Annars blir det till att göra det ordentligt. Alltså med en colaburk.