Minnenas kväll

På något sätt finns han där inom mig, ständigt närvarande även när jag inte tänker på det. Andra gånger tänker jag på honom mer intensivt. Tage Danielsson, mannen som hade en stor röst i samtiden men som samtidigt aldrig verkade vilja stå i centrum direkt. Han kunde sätta ord på de små sakerna och göra allt lite mer lättförståeligt och med humorn riktade han sina sparkar uppåt mot de som inte riktigt betedde sig på ett vettigt sätt.

Hasse Alfredson sa i sitt minnestal på Tages begravning att liksom blommor kan få närig ur det som dött kan glädje växa ur sorg. Och han har rätt i att han trodde att Tage skulle fortsätta att glädja tusentals människor även i framtiden genom sitt livsverk. Det är en sanning, för även om jag till viss del gladdes åt hans verk även under den tid han levde, så är det efter hans död som jag verkligen har upptäckt hans böcker, sånger och allt det han skapat. Antingen själv eller tillsammans med Hasse. Jag var ju trots allt bara sju år när han gick bort.

Helsingborgs Dagblad skriver fint om det i dag. Och egentligen är det bara dumt att försöka skriva något om denne man när de raderna är skrivna. Men jag kan inte låta bli att skriva, även om jag fram till att jag såg den där artikeln inte visste om att det var 30 år sedan Tage Danielsson dog idag.

När jag läser tidningen och ser på vad som händer i landet och i världen runt oss så kan man frestas att fundera över vad Tage skulle sagt. Det är ju ganska fånigt att tänka så egentligen, då vi aldrig kommer att få veta svaret. Men jag tror nog det hade blivit en hel del bullar på det senaste för Tage Danielsson.

Turist

 Piratens gravsten 
Jag är inte med på att det är uselt väder. För min del är det svårt att bli upprörd över det. Det är väder, det finns inget vi kan göra åt det. Vi kan fly det som bäst, om man inte vill göra det så har man bara ett val – att acceptera det. 

Jag har under dagen tagit mig genom andra halvan av En bliffpilots bekännelse. Första delen är Thomas Salmes rövarhistoria, något annat går inte att kalla det. Andra delen handlar om en journalists jakt på vad som är sant. Det ger boken en lite bättre dynamik än vad jag trodde den skulle ha när jag läste igår. Den klarnar lite, blir mer nyanserad och lite bättre. Intressant att lägga en dag eller två på men inte så mycket mer. 

Har nu börjat på Kallocain av Karin Boye, förväntningarna är större på den här kan jag säga. 

Under dagen tog jag mig för att åka och handla kattmat. Det blev en ganska rejäl omväg. Jag svängde helt enkelt söder ut och fortsatte förbi Åhus och Yngsjö och svände till skut av i Brösarp. Vägen ut ur Brösap förbi Brösarpsbackar är en av de finaste vägar jag vet. Och där ute på en kulle står en kyrka. Det var blåsigt när man inte hade lä från de vita väggarna men utsikten är vacker. Där ligger Piraten begraven, kyrkstigen är krattad fram till hans sten. Någan hade ställt en liten flaska Piratens Besk där idag och bredvid den låg några enkronor. Pengar som skänks för att hjälpa de anhöriga att underhålla graven. 

Jag gick vidare där på kyrkogården, bland bankdirektörer och lantbrukare vandrade jag sakta, vad gör det att vädret får en att dra jackan tätare omkring sig när man går där och funderar över alla de liv som inte längre finns?

Jag åkte vidare ner och gick upp på Stenshuvud. En styv promenad och jag var glad att molnen inte lät solen värma mer än den kunde, svetten lackade ändå. Knappt två kilometer i kiperad terräng brant uppför och likaledes brant nerför. Vacker utsikt däremellan. Kanske kunde man önskat sig lite klarare, så man kunde låta blicken nå riktigt långt när man stod där på norra skallen. 

Vissa säger att det är så platt här nere, åk till Brösarp säger jag, då kommer det på skam. Men det är något som händer med mig när jag får fri sikt, när inget hindrat ögat förrän horisonten. Det är som att pulsen går ner, kanske är det bara så att kroppen känner att här är jag hemma. Det platta känns tryggt. 

När jag gick där på kyrkogården med den utsikt som den gav, föll min blick på en gravplats. Jag läste inte på stenen för den var lite otydlig, men precis bredvid satt en liten skylt. Ledig gravplats, stod det på den. En liten vit skylt som förkunnar att de som i framtiden vill ligga i vigd jord kommer inte vila som solitärer. Jag vandrade vidare och insåg att inte heller i döden väljer man sina grannar. 

Djupa tankar

Fick via en vän en länk idag angående hur man ska hantera det digitala man lämnar efter sig när man dör. Det var mycket förslag om facebooksidor som görs om till minnessidor och qr-koder på gravstenar som leder till en informationssida om den som ligger där under. Det fanns även tjänster som genom diverse algoritmer gör dig till en avatar som de efterlevande kan besöka och där den döda kan svara på frågor utefter hur man svarat på frågor tidigare. Och hur man ska hantera koder till diverse molntjänster.

Jag har ju grävt runt i lådor i jakt på ett svar på hur Pierre de Lizeray kom att lära känna min morfar och gått så långt jag kunnat för att få ett svar (jag är inte riktigt färdig med den frågan än även om Pierre dog singel och inte har någon efterlevande). Och det har lett till att jag har hittat massor av, i mina ögon, intressant information. som t.e.x. vad mina morföräldrar åt 7/5 1945 när andra världskriget tog slut.

Men vad vill jag lämna efter mig? Jag använder ju mig av dropbox, så alla foton jag tar landar i det där molnet och jag har tillgång till det i telefonen så väl som i datorn. Mycket praktiskt. Men vill jag verkligen att alla mina bilder ska bli tillgängliga för de som lever kvar efter min död? Är den där selfien på fyllan verkligen något jag vill sprida längre än till mig själv? För det är ju ganska lätt att glömma att om jag raderar den så finns den ändå kvar i molnet. Jag måste se till att logga in på dropbox och radera den där för att den ska vara borta.

Som av en händelse såg jag idag filmen Final cut där Robin Williams spelar en klippare. I en inte allt för avlägsen framtid opererar föräldrar in ett chip i sina barns hjärnor redan innan de föda för att när barnet växt upp och till slut dör så tar en klippare chipet och gör en film av materialet. Men frågan är om vi vill att någon ska sitta där och bestämma vad som ska komma fram ur ens minnesbank. Man behöver ju inte tänka så långt för att inse att en klippare helt plötsligt skulle ha ens liv i sina händer. Han skulle kunna visa allt bra, men han skulle lika gärna kunna lyfta fram allt det där mörka och verkligen förstöra ett liv som redan är över.

Så frågan är vad som kommer finnas bakom den där qr-koden på gravstenen? Och vem säger att den inte blir hackad? Är vi på väg dit? Tveklöst. Jag vet redan att jag inte vill ha en sådan. Jag vill bli bränd och lagd i en minneslund. Jag vill inte leva vidare i någon digitalvärld, om jag ska leva vidare är det i någons minnen. Det räcker bra så.

Grått

Det är grått in över Halmstad, det ser ut som om det regnar. Jag är trött, som vanligt vid den här tiden egentligen. Har varit en väldigt lugn dag. Tandläkarbesök och möte. En grå tisdag har sällan varit mer passande. Men jag måste säga att jag gillar min tandläkare. Försiktig, mjuk och vänlig, det är ovanligt i min värld. I alla fall att tandläkare är det. Vad vet jag, hålet jag lagade var inte så djupt så det var kanske därför som det inte gjorde ont. Hon har ett sätt att prata med mig och framförallt att inte prata med mig just när jag har hela munnen full av fingrar och suggrunkor som gör att det känns bra helt enkelt. Hoppas jag kan gå till henne lång tid fram över.

Har fått tummen ur och postat mina vidimerade kopior till valideringen nu, dessutom har jag sökt in på högskolan. Nu är det bara att vänta och se om det blir ett stort gapflabb eller om man kan kalla sig studerande till hösten. De flesta verkar tro att jag kommer in. Vi får väl se.

Dagen började grått och mulet. På väg till jobbet ringde mamma och berättade att mormor dog inatt. 90 år gammal och med cancer och sviktande hälsa, sista tiden hade hon syrgastank med sig till hjälp för att syresätta sig. Det var ingen chock. Jag hoppas att hon slapp ha ont.

Trött

Tandhygienisten på morgonen. När jag fått sådant beröm för min tandhygien av min tandläkare för bara några veckor sedan så trodde jag att det skulle fortsätta idag. Det blev bara delvis så. Fluortabletten som jag tar efter lunchen kunde jag strunta i, Listerine är skräp och jag borde skaffa en mellanrumsborste.

Efter infärgning, skrapning, putsning, blästring och polering så blev jag 900 spänn fattigare och omdömet var väl över lag bra. Om jag lovade att byta munskölj. Så det är gjort.

Sen iväg till jobbet. Det som för en vecka sen såg ut som en ganska trevlig dag blev i går förbytt till en stressig dag istället då min kollegas far dog hastigt. Fruktansvärt givetvis, min kollega var hemma igår och vabbade men hans bror kom in och pratade lite. Hade haft kramper i bröstet och varit på akuten i helgen. Bara några timmar senare fick jag veta att deras far gått bort.

Det är något man ofta säger om döden, att den får en att tänka till. Fundera på vad som är viktigt i livet. Personligen har jag sådana tankar ganska ofta, inte bara när någon dör. Samtidigt så driver man sig själv ganska långt ibland. Speciellt på skolan, det blir ett stort glapp om någon skulle vara borta, många saker som ska täckas upp. Därför så känner man inte efter så mycket.

Även om det blir ett par stressiga dagar så hoppas jag att min kollega kan stanna upp och ta hand om sig själv och sin familj några dagar. Jobbet kommer finnas kvar och inget livsviktigt hänger över oss just nu.

I morgon är det dags att ta sig ner till Olympia och titta på fotboll igen. Äntligen, måste jag säga. Det blir också första gången sen innan jullovet som jag tar bilen till jobbet. Kör direkt ner. Ställer mig på gamla södra ståplats och ser HIF ta sig an Syrianska. Det ska bli kul, även om det blir en lång dag. Det är värt det.

Hoppas att mina spetsar till reservoarpennan kommer i morgon också, kommer knappt hinna testa dem men jag vill ha dem nu. Medium spetsen är för bred för mig. För mycket bläck i förhållande till min handstil. Det ser bara ut som en enda röra. Det är dock en fantastisk upplevelse att skriva med den.

Vinden låg på från fel håll i natt. Lät som om det var storm ute, men det är bara som det låter när den lyckas pricka rätt. Kunde inte somna förrän runt halv ett, nu är jag ganska mör. Förhoppningsvis har vinden vridit lite på sig idag. Oavsett kommer jag nog kunna sova.

Döden på arbetet

Jag ser på mina fingrar. Alla är kvar. Ett par naglar har jag tappat efter att på olika sätt klämt mig. Den senaste efter en bit på jobbet vippade över och långfingret kom i kläm. Men värre än så är det inte. Ett och annat ärr efter att man sluntit mot ett borr eller verktyg.
Jag minns tidigare kollegor. Med saknade fingrar bland annat. Som berättar hur fort det kan gå. En sekunds tanklöshet och man sitter fast. Jag är förskonad. Jag har tänkt på det många gånger, hur bra det är nu. Sällan någon som skadar sig, även om det varit nära ibland.
Men ändå, 55 arbetare dog förra året. Säkert var där bland dem en del företagare i form av bönder eller någon byggnadsarbetare. Men slår en ut det är huvuddelen arbetstagare. 55 stycken, mer än en i veckan.
Jag lyssnade för en tid sen på P1 Dokumentär, Gå till jobbet och dö. I ett avsnitt sitter de och läser upp dödsolyckor och lite vad som hänt. Lastbilschaufförer, snickare och andra som gått till jobbet men inte kommit hem. Det var ett jobbigt uppvaknande. För även om det programmet handlade om en järnvägsarbetare så finns det så mycket paralleller att dra.
Jag börjar låta som en tjatig skiva nu men det är så här, färre ska göra mer. Vad innebär det egentligen? Vi kan prata om lean och annat som är till för att snabba upp processen och göra arbetet smidigare och enklare. Det låter ju bra. Men inte sällan slutar det med att just du ska hinna med mer. Det står ju hur långt tid allt ska ta, i min värld som är verkstadsvärlden är allt klockat. Hur lång tid det tar att köra en bit, hur lång tid det tar att få igång nästa jobb.
Arbetsgivaren vill ha tillbaka tänket som fanns under ackordstiden. När arbetaren tog det lugnt när det skulle klockas tider, men när det verkligen gällde så jobbade man på. Tog genvägar. Hade knep för hur rigget till nästa jobb skulle gå ännu fortare. Det är det som arbetsgivaren vill ha, men han säger det med andra ord.

Medan jag står och kör ett jobb kan jag ju förbereda ett annat. Alltså medan jag sätter upp ett arbetsstycke på 150kg i svarven ska jag gå med tankarna på nästa jobb. Jag ska göra en sak och tänka på en annan. Inte för att dra några paralleller till män och simultankapacitet, men var sak har sin tid. Nästa jobb också.
För vad leder det till? Vad leder kortare ledtider till i verkligheten? Speciellt nu i kristider när allt ska in i bygget så sent som möjligt och ut så fort som möjligt? Man tar genvägar.
Genvägar kan kapa lite tid, och i en värld där tid bokstavligen är pengar så är det arbetsgivarens våta dröm när man kan kapa en minut här eller där. Speciellt om det är bestående. Man kapar en minut på varje bit som normal sett tar en kvart. En minut varje kvart. På en arbetsdag blir det kanske inte så mycket. Men på ett år.
Men när vi ska leta sekunder och minuter så sänker vi tiden vi har för att tänka över vad vi gjort, vad vi ska göra. För när allt ska gå lite fortare måste man göra avsteg från rutiner. Och avsteg från rutiner är livsfarligt. Ibland står man och kör ett jobb som går på två minuter per bit. Man har 400st att köra. Med andra ord går man ut i omklädningsrummet och lägger hjärnan i skåpet. Man kör på rutin. Man gör precis samma sak hela tiden. Man blåser rent, spänner fast biten, stänger dörren, startar maskinen, öpnnar dörren, blåser rent, mäter, tar ner biten. Om och om igen. Det är en rutin som man inte får ändra på. Om en kollega kommer förbi och drar ett skämt så måste man stanna upp, börja om. Annars gör man fel. Då blir biten fel, i bästa fall. I sämsta fall sitter man fast, bokstavligen. Och det finns inget som är så svårt att hitta som nödstoppet när man behöver det. I vanliga fall sitter den där stora röda knappen på ett sånt ställe så man nästan trycker på den om man inte ser sig för. Men när det gäller så försvinner den. En hand eller en arm som är i vägen är inget som stoppar maskinen. Den gör vad den är tillsagd att göra och den gör det effektivt. Allt jag kan göra är att fokusera på vad jag håller på med och inte vad jag ska göra sen.

Mer än en gång i veckan går någon till jobbet men kommer aldrig hem igen. Är det rimligt? Vems är felet? Är det deras eget? Arbetsgivarens? Ekonomins? Samhällets?
Jag vet inte, om man tittar på statistik från 2007 och framåt så är det en tämligen jämn kurva. Fler 2007 än 2009, vilket skulle kunna peka på att fler jobbade 2007 än 2009 när krisen var i full blom. Jag är ingen expert men jag tror inte kristid ställt mot högkonjunktur är där de stora skillnaderna finns. Om man ser på det stora hela så är de ju långt färre som dör i arbetet nu än det var för 50 år sedan. Givetvis har vi fått det bättre. Tack och lov för det.

Förra året publicerade Dagens Arbete en artikel där de granskat dödsfall inom IF Metalls och Pappers område från 1997-2011. 123 stycken dog inom de industrierna då. Arbetsolyckor ska utredas precis som vilka olyckor som helst. En ansvarig ska finnas.
I sin undersökning fann man att i 87 av fallen lades förundersökningen ner. Man kunde inte hitta någon misstänkt för något brott. I 8 fall pågick fortfarande förundersökningen och i två fall pågick ännu rättegången.
Det återstår då 26 fall. Där blev i 14 fall någon dömd för att ha varit vållande till olyckan, på ett eller annat sätt, direkt eller indirekt. I de resterande 12 fallen friades den åtalade.
Men alltså i 87 av 123 fall lades förundersökningen ner. 70% av olycksfallen med dödlig utgång lades ner under perioden 1997 – 2011. Detta inom IF Metalls och Pappers område. På 14 år dog 87 människor och ingen ställs till svars.

Så jag är glad för att allt jag har är några ärr och en tappad nagel. Det kunde varit värre. Frågan är bara vad vi ska göra åt saken. Någon menar att polisen behöver utbildas mer om arbetsplatsolyckor. Gott så. Men jag tror att vi behöver se över hela samhället för att få bukt med problemet. Att färre ska göra mindre håller inte. För en sak som borde man borde fråga sig nu är: Men det du pratar om här är ju bara olycksfall i arbetet, var är statistiken över olycksfall som inte är sker på arbetet men kan kopplas direkt till arbetsmiljön?

I den frågan ligger statistiksiffror inom många områden. Alkoholkonsumtion, hjärtinfarkter, viss del misshandel och våld i hemmet. Jag tro listan kan göras lång. Inte så att jag tror att allt våld i hemmet eller all alkoholism ligger i problemen med ett allt snabbare arbetsliv, så dum är jag inte. Men det finns nog en hel del områden där statistiksiffrorna skulle bli lägre om vi såg över arbetssituationen.

Arbetsmiljöverkets officiella statistik över arbetsplatsolyckor finns att hämta i pdf format här.