Jag har det bra.

Det är obekvämt och jobbigt att cykla med ett skevt bakhjul. Ändå gör jag precis just det. Det är en bra övning i att känna på hur det är när saker är dåliga.

För min del vet jag att det är övergående. Jag har beställt en ny cykel, men hellre än att ta bilen under tiden jag väntar så skakar jag fram längs cykelbanorna. Det är som en påminnelse till mig själv att jag faktiskt har det ganska bra.

Att jag sitter i köket innan jag ska ge mig iväg och tänker att det ska bli jobbigt är ett tecken på att jag lever ett gott liv. Oavsett om jag bor i en liten etta eller att jag inte har någon stor besparing på banken så kan en sådan liten sak som ett skevt bakhjul få mig att vilja gnälla.

Det visar på hur hur bra jag verkligen har det.

Stanna upp, tänk om

När du börjar tänka på saker som ännu inte har hänt, var då på din vakt. Din hjärna är bra på att måla upp bilder och eftersom de kommer från din egen hjärna är det väldigt lätt att tro på dem. Oavsett hur konstiga de än kan verka.

Ofta har vi en förkärlek att tro på, framförallt, de hemska bilder som kommer upp. Oavsett om det är bild av att du förlorar jobbet, eller att något jobbigt ska hända. Låter du det pågå för länge kommer det förstöra din nattsömn och kanske även dagen efter.

Du bör därför undvika att låta hjärnan måla upp bilder av det som ännu inte har skett. Vilket naturligtvis är lättare sagt än gjort. Speciellt om du, som jag, varit duktig på att lite på din hjärna. Den ska ju trots allt vara det intelligenta organet. Det viktiga är dock att veta att du kan stoppa det. Det är dessutom ganska lätt.

Stanna upp i tanken och säg till dig själv ”Men detta har ju inte hänt än”. Det får hjärnan att stanna till. Då har du din chans att göra något annat för att skingra tankarna helt, eller fortsätta ätts äga till dig själv hur dumt det är att försöka förutspå hur morgondagen ska bli. Det viktiga är att du gör en av de två, för annars kommer hjärnan att rulla igång filmen igen och då blir det svårare att stanna upp igen. För även hjärnans förmåga att måla upp dystra framtidsbilder främjas av repetition.

Ändring i planerna

Nu rullar det på fort. Nästa vecka är det här igen. Camp NaNoWriMo. Efter novembers ganska stora fiasko, jag tog mig genom som en vinnare, med andra ord skrev jag 50 000 ord men det hela var uselt, så funderade jag på om jag skulle lägga ner min medverkan i det där. Nu är jag inte riktigt lika säker.

Jag inledde ju året med en förhoppning om att jag skulle redigera, skriva, eller liknande under en timme om dagen. Sen började jag med att ta det lugnt. Så det har ju inte gått enligt plan. Nu är jag däremot i stort sett färdig med genomgången av mitt manus och jag har nästan lagat det där hålet jag hittade. Sen är det dags för ännu en omgång för jag måste ju se till så att allt hänger ihop.

Då är det ju perfekt att Camp NaNo kommer som en räddande ängel. För jag vill inte sitta här i tre månader till. Det kommer jag nog inte göra heller, manuset är så pass sammanhängande nu att det kommer gå lite snabbare. Hoppas jag. Jag är medveten om att det blir svårare och svårare att se bortom det jag vet om historien nu. Men jag hoppas att i början på maj ska jag kunna skicka ut manuset till förlag igen.

Denna gång hoppas jag att jag i alla fall kommer längre än till en standard refusering.

Kanalisera din kraft

Har det någonsin känts som att just nu är bästa tiden att ta tag i det som du skjutit upp? Oavsett om det är motion, kost eller om det är studier så tor jag att vi alla har känt så ibland.

Problemet är att oftast får man de tankarna vid en tidpunkt då det inte går att göra något åt det. För min del är det oftast sent på kvällen, när jag ligger i sängen. Det är då jag gör upp planer på hur jag ska träna eller äta.

Sen somnar jag och när jag vaknar igen så har jag inte samma tankar och inte samma motivation. Kvällen innan var jag supermotiverat och ville verkligen men på morgonen är det en annan historia. Då vill man redan vara färdig med det. Det är då man måste kanalisera den kraft man kände kvällen före. För annars kommer det aldrig bli av oavsett vad det är.

Man kan göra olika saker för att göra det. Ett sätt är att skriva ner den känsla man har på kvällen. Det gör att det cementeras in i hjärnan ännu mer och därmed blir det lättare att hitta tillbaka till den känslan.

Eller så kan man göra som jag och skriva om vad man borde göra, för om jag säger mig veta hur man ska göra så måste jag ju kunna bevisa det också.

Så detta kan ses som ett sätt att få er att nå det ni vill nå, men egentligen är det bara ett sätt för mig att sparka mig själv i röven.

Det går trögt

Tanken var ju att det här året skulle startas med fart. Att jag skulle ta tag i redigeringen av det där manuset som jag redan skickat till förlag en omgång, för att på så sätt få ett bättre resultat nästa gång jag skickar ut det. Det har inte riktigt gått som jag ville.

Mycket av det kan förvisso tillskrivas att jag inte kan redigera. Eller jag kan ungefär lika mycket om det som jag kan om skrivande i stort. Vilket i grunden inte är så mycket. Det är ju inte så länge sedan jag bestämde mig för att satsa på det här med skrivande.

Ett problem är hur jag ser på hela processen. För i mitt huvud finns bara skrivandet. Det är det jag vill ägna mig åt. Det där med att gå tillbaka och skriva om är något som andra får ägna sig åt. Det är inte för mig.

Men nu har jag gjort det till en prioritet att redigera. Förra året skrev jag 370 000 ord. Mycket av det är helt och hållet oredigerat. Vissa av de där orden finns i noveller som jag var tvungen att redigera för att de skulle skickas in till någon tävling.

Så det gäller att jag verkligen tar tag i det där nu. För det finns verkligen inga ursäkter mer än att det inte är kul. Och den ursäkten är inte godtagbar längre.

En andra chans

Människor som varit nära att dö säger sig ofta känna att livet de lever efter det är en bonus. Som om den där olyckan varit en bra sak. Måste vi då vara nära att dö för att känna så eller kan vi sätta oss in i det bara genom att tänka på vår egen dödlighet? Prova!

Det värsta som kan hända är att allt känns som vanligt, det bästa att det känns som du fått något till skänks. En andra chans på livet

Oroa dig för det som är

Nyheten eller informationen kommer, du har den inte nu så varför oroa dig? Oavsett om du förväntar dig en jobbig kund på jobbet eller om du väntar på besked om varför du får huvudvärk så har du inte den informationen just nu. Det kan ju visa sig att kunden bytt affär eller att huvudvärken beror på att du dricker för lite vatten, men ofta tänker vi ju oss att det är värre än så. Kunden är hela tiden värre när vi tänker på den, och huvudvärken beror på en hjärntumör.

Oavsett vad så har det inte hänt än och det kan ju vara så att idag är din sista dag i livet. Vill du verkligen spendera den på att oroa dig för saker eller vill du se till så att du får saker gjorda? För ofta är det ju så att om du oroar dig för något så får du inte gjort det som behöver göras. Så innan du vet om du är dödligt sjuk, se till att leva.

Måndagsfredag

Så har dagen kommit då jag ska återgå i arbete igen. De senaste veckorna har vi ju haft ett väldigt vackert väder och det har ju inte gjort ont att jag under de senaste dagarna sluppit åka till jobbet där jag misstänker att det har varit varmt och härligt. Så medan mina arbetskamrater har 25% av sin arbetsvecka kvar har jag 100%, lite orättvist är det allt.

Men det ska bli ganska skönt att komma igång igen även om jag gärna hade suttit kvar hemma och gömt mig från solen. För det är ju så att efter fem så kommer solen runt och då värms lägenheten upp ganska fort. Igår var det 37 grader utanför balkongen. Då hade jag stängt igen och rullat ner persiennerna, så jag hade tack och lov bara 28 grader inne. Vill inte tänka på hur det hade varit om jag hade haft allt öppet. Det har blivit en hel del vatten och glass de senaste dagarna.

Det ska bli intressant att se hur det är att arbeta med stödstrumpor. Det kan nog bli en aning varmt men om det håller ner svullnaden i benen så är det ju värt det. Då kan jag stå ut med att svettas lite. Det behöver jag i nuläget ändå. Även om det känns som att jag har svettats ut allt som går redan.

På lördag är det en stor dag för då ska jag äntligen slippa antibiotikan. Den har funkat bra förutom på magen som verkar havererat ordentligt. Jag ska bespara er detaljer men det är inte vackert. Jag hoppas att det försvinner med pillerna. Sen är det bara att fortsätta smörja och gå med knästrumporna.

Det är en dag denna veckan och sen två dagar nästa vecka. Det kan jag förhoppningsvis överleva.

Linehed love

När tidningen var här så var utsikten det första de såg när de kom in i lägenheten. Och ja det är en av de stora bidragande anledningarna till varför jag har bott här i snart 13år. Frågan kommer upp ibland om jag inte ska söka mig till en större lägenhet och med tanke på den mängd köpoäng jag har hos fastighetsbolaget så skulle jag troligen kunna få en lägenhet i betydligt mer eftertraktat läge. Men varje gång jag tittar på de lediga lägenheter som finns så hittar jag alltid något fel.

Visst hade jag gärna bott närmare centrum, men det gör att jag tappar vissa delar som jag har nu. Dels utsikten som jag kan njuta av varje kväll, under sommaren har jag dessutom solnedgången bara ett ögonkast bort. Men jag har också gratis parkering och behöver inte leta efter en ledig plats. Sen har jag en sak till som är tungan på vågen. Linehedsparken. 

På någon minuts promenadavstånd har jag Linehedsparken. När jag flyttade hit var det ett grönområde som inte var så välskött. Men det har förändrats. Nu finns där, grillplats, amfiteater, motionsspår, lekplatser, utegym, tennisplan, utegym och bänkar med bord för en stunds avkoppling. Nu under våren när det vackra vädret har kommit och kvällarna är så där härligt lagom varma så lever parken verkligen upp. Det är en park som mer eller mindre binder ihop ett par av de mest utskällda områdena i stan och det är en av mina favoritplatser. Man kan gå runt och höra barnen leka och fåglarna sjunga. Med tanke på dess placering så blir trafikens buller som jag har så nära min lägenhet bara ett bakgrundssus.

Det är en ynnest att ha ett sådant andingshål så nära inpå lägenheten och jag går ofta dit och sitter en stund. Ibland bara för att sitta och ibland för att skriva. Det händer också att jag går dit för att träna. Men det händer ganska sällan trots allt.

Detta är en stor anledning till att jag inte har sökt mig härifrån. Även om jag skulle hitta en lägenhet som passar mig bra närmare centrum så skulle jag tappa så mycket. Det är inte det mest attraktiva området jag bor på, men det har kvalitéer som jag inte är beredd att bli av med just nu.

Så börjar jag fundera.

Så har den slagit mig igen. Den stora tveksamheten. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra just nu. Hela tiden har jag funderat över att jag inte ska låta pengarna styra men samtidigt så finns det så många andra faktorer också att ta hänsyn till.

En av dem är tröttheten. Även om det inte var den stora avgörande faktorn så fanns den med i bilden när jag hoppade av studierna. Men men den avgörande punkten var att jag inte fattade grammatiken. Det sägs ju att vissa drabbas av en vårtrötthet. Men måste inte våren komma först då?

Att skifta arbetstid från vecka till vecka är inte något jag föredrar. Och jag har en annan kännedom om mig själv nu än jag hade för ett drygt halvår sedan. Samtidigt har jag det bra nu.

Men så kommer det där med pengarna in. Och arbetstiderna. Och tröttheten också. Den där som jag inte riktigt kände tidigare. Sen så blir jag ju inte yngre heller. Även om inte det ska vara ett hinder kanske. Men ändå.