Det höll inte länge

Så var det dags igen. I tisdagskväll började ena handen svullna. Under natten svullnade andra handen och jag vaknade av att det kliade något fruktansvärt mellan fingrarna. Alltså så pass att jag funderade på att bita av dem. Det gjorde jag inte. Däremot tog jag mig till jobbet och då fortsatte händerna att svullna. Som tur är så är handtagen på torxnycklarna ganska stora så det gick bra att jobba.

Men givetvis ringde jag 1177 och fick rådet att höra om någon hade en allergitablett som jag kunde få. Teorin var att det var någon form av allergisk reaktion och att det skulle ta ner den. Sen skulle jag ringa vårdcentralen. Så det gjorde jag. Jag fick en tablett av en kollega och sen ringde jag. De skulle ringa tillbaka klockan tio. Till slut fick jag en tid kvart i två. Jag stämplade ut vid lunch och tog mig i sakta mak hemåt.

De tittade på mig och tyckte att det såg ut som en allergisk reaktion, allergitabletten hade ju hjälpt till viss del så jag fick det utskrivet på recept. Det och en mjukgörande salva. Om det inte blev bättre så skulle jag komma tillbaka och om jag fick någon känning i mun eller svalg så skulle jag till akuten.

Och vad händer? Jag vaknar givetvis med ont i halsen. Så det var bara att sätta sig på bussen och åka till sjukhuset. De kollade ännu mer på mig och jag låg på observation i ett par timmar medan de kollade blodtryck och puls. De stack mig i armarna och tog lite blodprover och sånt. Sånt man gör när man är där. Halv tolv blev jag släppt men med en ny antibiotika.

Rosfeber kan uppstå av att en av två bakterier tar sig in i huden via något litet sår. Den vanliga typen av antibiotika som skrivs ut tar bara den ena. Och det hade inte funnits någon anledning att tro att det var den andra. Men nu fick jag utskrivet antibiotika i tio dagar till och en remiss till hudkliniken för att kolla varför jag hade svullnat om händerna.

Dit kom jag klockan två. Efter lite allmänna pekpinnar och förmaningar om att man måste sköta om huden började de studera det lite närmare. Så nu sitter jag här med en ny antibiotikakur, en omgång kortisonsalva med antibiotika, en omgång kortisonslava utan antibiotika och recept på hudsalva så jag kan bada i det. Och just det, jag ska skaffa stödstrumpor. Härligt med stödstrumpor när det är närmare trettio grader ute. Dessutom får jag inte jobba före onsdag då huden måste få en chans att läka. De ville nog helst sjukskriva mig i åtta veckor men det blev det inte.

Så ja, efter att jag nu tagit två tabletter av antibiotikakurens trettio så har svullnaderna gått ner betänkligt, vilket bekräftar det som läkaren på hudkliniken sa att det är exem men det finns också tecken på infektion i huden framför allt på handlederna. Det verkar inte vara någon kontaktallergi vilket jag fruktade lite då det kunde vara nickel eller katterna. Vilket av det hade inte varit så skoj.

Fördelen med att svullnaden gått ner lite är ju att jag kan skriva igen. Det är skönt.

Äntligen!

Det började i lördagskväll. Allt var bra fram till typ 21.30 eller så men då började jag känna mig dålig. Lite kräkig helt enkelt. Men det släppte ganska fort. Först trodde jag att jag hade ätit något dåligt men sen vände det plötsligt. På bara några minuter gick jag från att sitta och ha det bra och tänka på att jag skulle åka till mina föräldrar och lämna katterna och sen vidare på kalas hos min bror då min svägerska fyllt år, till en frossa som var så kraftig att jag var glad att jag hade en flaska Loka stående i kylen för annars hade jag inte kunnat få i mig vatten för att svälja ett par febernedsättande tabletter. Jag hade inte hittat rätt med glaset under kranen. Sen kastade jag mig ner under täcket och där låg jag och skakade. Med lite intervall så kunde jag slappna av så att frossan lugnade sig men sen tog den över igen. Det blev inte lättare när jag upptäckte att jag behövde gå på toa. Frossan lugnade sig när jag slappnade av. Men det är å andra sidan dumt att slappna av när man är nödig, i alla fall när man ligger i sängen.

Efter en stund slog tabletterna till och jag kunde ta mig ut på toa. Passade på att ta tempen då också. Den låg på härliga 41,1 grader. Jag förstod att det skulle bli en lång natt och plockade med mig en flaska vatten till sängen. Efter en stund kände jag hur det började ömma i benet. Då förstod jag vad det var. Det var min gamla vän Rosfebern som var tillbaka. Trots att jag inte ville så slet jag mig från täcket och drog till mig fåtöljen för att kunna lägga upp benet i högläge på den. Så där låg jag. Och hade lite problem att sova. Det är ju inte så lätt när man har hög feber och att dessutom ligga på rygg med benet högt gör det inte lättare. De stunder jag faktiskt somnade (eller jag tror jag somnade annars var det bara så att jag hallucinerade) drömde jag om den novell jag skriver på. Jag minns att jag drömde ett fantastiskt slut på den, problemet var bara att alla pratade ryska och tyska. Det första är ett språk jag inte kan alls och det andra skulle jag kanske klara av att beställa en kaffe på typ. Men allt var glasklart.

Så vaknade jag och det var bara att inse. Min tur till föräldrarna och min bror skulle inte bli av. Jag hade 40,3 i temp så jag var ganska mör. Dessutom insåg jag att jag måste komma till en läkare och få ett recept på antibiotika. Jag har haft rosfeber tre gånger nu, senaste gången var nog två år sedan eller så men jag har ganska bra koll på symptomen. Snabbfeber i kombination med ett rodnande, svullnande och ömmande underben är ganska troligt just rosfeber. Speciellt om rodnaden sitter runt benet och inte bara på ett ställe. När man ringer 1177 och säger att man fått rosfeber så är de lite skeptiska. Och det är väl ett ganska bra arbetssätt förvisso men det tog lite längre tid innan vi kunde konstatera att jo det låter som rosfeber och så kopplade man mig till vårdcentralens helgmottagning.

Jag trodde ju att 1177 hade vidarebefordrat information om varför jag hade ringt till vårdcentralen så när de ringde upp ville jag bara veta när jag skulle kunna komma in. Men det blev ju samma visa igen. Vilket förvisso är bra. Viktigt att fastställa att man verkligen är sjuk och så vidare. Men till slut fick jag komma in. Och jo det var ju ganska tydligt att jag hade rosfeber. Så jag var därifrån efter tio minuter med ett recept där snabbsänkan var det som tog tid. Den visade på 94 vilket inte ens är i närheten av då jag sist hade det fick jag veta för då var sänkan på 160. Så jag hade hopp om att det skulle vända snabbt.

Dagen blev ganska trög. Jag var trött och irriterad och katterna var, ja som katter alltid är, vilket inte alltid gjorde mitt liv lättare. Trots allt insåg jag att det nog skulle gå att få parketten slipad på torsdag. Ett par timmar efter jag fått i mig den första dosen antibiotika så kändes det lite lättare och jag kunde meddela mina föräldrar att jag kommer med katterna under måndagen istället. Tanken var att åka ner och tillbaka snabbt och eventuellt jobba på kvällen. Det blev inget med jobbandet. Dels hade jag drygt 38 graders feber och dels tog totalt fyra timmar i en varm bil ganska hårt på mig. Men jag tog mig i kragen och tömde rummet på saker, så när som på fåtöljen och sängen. Det får bli det sista jag tar innan de börjar slipa. Tanken var att jag känner mig ganska okej nu, jag vet inte hur jag mår i morgon.

Så nu är det den morgonen och jag har sovit, kanske inte gott och inte så länge men jag har sovit. Febern är nere på nära nog normala 37,7 och hade det inte varit för att benet ser ut som en tomat hade livet kunnat vara ganska okej. Det första jag reagerade på när jag vaknade var att jag kan tänka igen. Då fattade jag att det verkligen hade tagit ett stort steg åt rätt håll. Men jag har lite småproblem med att gå. Eller de första stegen är jobbiga och sen är det lugnt. Men jag kan tänka igen, fattar ni hur underbart det känns? Det är som om inget kunde vara bättre just nu. Sen får vi se hur länge orken klarar hålla igång mig. Tanken är att släpa upp en dörr från förrådet idag. För jag vet ju inte hur jag mår i morgon.

Dåliga beslut

Jag har haft en allt annat än en drömhelg. Fredagen gick åt till att sova och må dåligt. Lördagen var lite bättre men jag var inte hungrig. Jag tänkte att det var väl inte det värsta med tanke på hur jag ser ut och beslutade mig för att bara låta det vara så länge. Det skulle tvättas och det var ju i vanlig ordning inget jag såg fram emot och det slog mig hur jobbigt det att gå i trappor när man är sjuk och inte har speciellt mycket energi i kroppen.

Men jag tog mig genom dagen ganska intakt, jag vilade en timme mitt på dagen men det är ju något jag brukar så jag funderade inte så mycket på det. När jag inte hade ätit något på hela dagen så bestämde jag mig för att äta en pizza. En såndär värm i ugnen från ica. Mycket god och något jag verkligen kan rekommendera. Men jag hade inte räknat med en sak. Med en mage som inte tagit emot något vidare matnyttigt på ett dygn så lastar jag in en pizza, med ganska tjock botten. Jag blev mätt och belåten och det var inte förrän jag skulle gå och lägga mig som jag insåg en sak. Jag var uppsvälld. Magen var som en ballong. Och sen började det. Det var en hel del gaser som skulle ut och jag ville inte gärna somna och sen vakna och märka att det inte bara var fisar längre.

Så jag låg där och läste och slösurfade i telefonen som man gör och timmarna gick. När jag trodde jag fått ur mig all gas så tänkte jag att nu äntligen är det dags att släcka och sova. Så jag vände på mig. Bara för att upptäcka att nya depåer av gas frigjordes och det satte igång på nytt. För att göra en lång historia kort så somnade jag inte förrän klockan var tre. Då hade jag kommit till det stadiet att jag kunde ligga på magen och jag visste att jag hade fått ur mig allt.

Så när jag vaknade i dag, skulle man kunna tro att jag skulle vara hungrig. Men jag hade inte minsta sug efter mat. Om det var minnet efter min nattliga konsert eller om det var pizzan som fortfarande var kvar i mitt system vet jag inte. Jag förstod ju att det inte var så smart att gå igång med den typen av mat när man inte har ätit något på länge. Så jag tog ett beslut. Det gällde att smida medan järnet var varmt. Nu blir det soppor i en vecka. Jag gör, ännu ett försök att komma ner lite i vikt och kanske få en positiv känsla. Efter den här helgen behöver jag det verkligen.

Här sitter jag

Med te och vatten sitter jag här och kollar på Mythbusters. Det är ju trots allt fredag. Det var dessutom studiedag och det skulle lyssnas på ett intressant föredrag. Men det blev inte så. Jag vaknade med en kostig känsla i magen. Jag visste inte om jag var hungrig eller om jag skulle släppa ut lite. Och då var jag inte så säker på villen ände det skulle komma ut ur. När jag dessutom insåg att jag hade feber så var det bara att gå och lägga sig igen.

Vid halv tio fick jag i mig lite smörgåsar och kunde kolla på lite Netflix. När jag insåg att jag skulle ha en hel dag hemma så tänkte jag att jag skulle kunna få lite gjort. Men det kände inte min kropp för. Så det har varit att vandra mellan fåtöljen och sängen där jag studerade insidan på ögonlocken. Så pass att jag har ont i varenda led just nu. Jag ser inte fram emot att gå och lägga mig.

Under hela dagen har det kännts som att mackorna från i morse har åkt hiss i halsen. Som om det var något som inte ville att den skulle fara ner. Så när jag vid halv tre kände att det kanske var dags att ta något mer så tog jag ett par skivor smörgåsskinka. Det var dumt. Det vände direkt och kom upp igen.

Fördelen med det var att plötsligt mådde jag bättre. Så då fick jag i mig lite knäckebröd. Utan smör. Med vatten. Living the good life. Så nu blir det te och Mythbusters innan jag ska ner i sängen igen.

Omvänd på en timme

Jag vet inte vad det är men det känns som att något är på gång. Kan det vara åldern? Förra veckan hade jag en dag då jag på allvar funderade på om jag gått in i väggen. Jag hade ingen ork och ingen motivation. Dagen efter hade jag bihålorna fulla med snor. Sen har det blivit bättre. Jag har tagit det lugnt och inte tränat alls. Helgen har ju varit en uppvisning i dåligt födointag men det har ändå inte varit så farligt.

Igår var jag seg mest hela dagen. Idag vaknade jag med en huvudvärk som verkade vilja klyva skallen på mig. Dessutom känns det som att ryggen är hoptryckt. Huvudvärken har kommit i vågor. Inte så att den har lämnat mig helt men under vissa stunder har den varit hanterbar. Andra gånger trodde jag på allvar att jag skulle behöva gå hem och lägga mig. Men jag tog mig genom dagen.

Jag tog bilen till jobbet idag för jag tänkte att det kanske fanns en chans att fordonsprogrammet skulle kunna titta på den redan idag. Men eleverna kommer inte förrän på onsdag så det är då de kanske kan ta in den. Men jag bestämde mig för att lämna bilen på skolan, trots att jag hade huvudvärken från helvete, och gå in till stan och ta bussen hem. På vägen handlade jag lite och när jag kom hem så la jag mig en timme på sängen och sov. Det gjorde susen och vad det än var som plågat mig under dagen så gjorde den timmen att det försvann och jag vaknade med en helt ny energi som gjorde att jag kunde ta tag i lite studier. Det är fantastiskt vilken skillnad man kan känna bara efter en timme.

Arbetet vi gör till universitetet växer fram sakta men säkert. Det kommer bli bra det här det är jag övertygad om och det känns bra att vi båda satt och arbetade på det idag. Det ska ju inte lämna våra händer förrän på söndag och sen har vi lite tid på oss att göra justeringar. Det känns inte som att vi behöver stressa i nuläget i alla fall. Lite varje dag så kommer vi vara klara med gott om tid. En timme eller så innan det ska vara inne.

Mitt i veckan

Det är intressant. Jag blir piggare för varje dag men min röst låter allt mer som om jag halsat whisky hela kvällen. Så idag tänkte jag att om jag ändå låter på det viset så kan jag ju ta en liten en och så är det ju inte bara som det låter. Då kan jag ju med gott mod säga att jodå jag har druckit whisky.

Det som skulle bli en ganska lugn morgon med en elev blev ett par elever och en massa fixande som behövde göras. När lunchen kom hade jag fått gjort mer än jag hade hoppats på. Men å andra sidan, eftersom den eleven som jag skulle haft inte dök upp så fick jag ju inte gjort det jag hade planerat. Men man kan inte få allt.

När jag kom hem så satte jag mig direkt vid köksbordet och tog tag i mina studier. Det blev en hel del skrivet. Jag som numer mäter allt i ord knackade in 2500 ord lite drygt på en och en halv timme. Det gick undan när jag väl kom igång. Sen har ju hela den här NaNoWriMo hjälpt upp min skrivhastighet en hel del måste jag säga. Men när klockan var sex och jag insåg att jag hade skrivit alla de där orden och att de inte skulle räknas i mitt manus blev jag lite putt.

Men med en liten whisky kom jag igång och skrev drygt 2000 ord till och nu har jag totalt passerat 25000 ord. Jag är officiellt halvvägs. Men jag är inte halvvägs i min story. Men det känns som att det måste hända något nu för jag känner att tempot måste komma upp lite nu. Å andra sidan, ett högre tempo betyder att slutet kommer närmare snabbare. Och slutet får inte komma före 50000 ord är skrivna för då blir jag olycklig. Jag vill gärna landa på 60-70000 ord så jag har lite att leka med när vi sen går in i december och man ska läsa genom vad man har skrivit.

Men det är ett senare problem. Nästa problem som ska tacklas är att se till så allt är fixat för morgondagen och sen leta upp sängen. Jag behöver sova. Morgondagen kommer ta på krafterna tror jag. Men det är å andra sidan en dag jag ser fram emot. Mer om det i morgon. När allt är över.

Förkylningens återkomst

Jag tänkte att det inte var så farligt när jag började nysa igår. Tänkte att det är bara en sån grej som kommer och sen försvinner över natten. Natten blev inte så roligt trots att jag var rejält trött när jag gick till sängs.

Benen har börjat svullna upp, jag har ju suttit still en hel del och jag har inte direkt ätit och druckit hälsosamt så en del vatten har jag samlat på mig. Det ledde till att jag la en kudde under fötterna innan jag somnade. Sen vaknade jag vid ett eller så och var tvungen att gå på toa. Nästa gång var vid tre. Samma sak. Men då kunde jag plötsligt inte somna om igen. Jag vandrade runt en stund i lägenheten, satte mig i fåtöljen. Tills det var dags för toa igen. Då började en konstig känsla krypa i kroppen. Jag var orolig för något. Jag kunde inte slappna av. Jag försökte ta ett par djupa andetag men det hjälpte inte. Jag tände lampan och ställde mig i dörrkarmen. Ljust hjälpte lite.

Sen försökte jag lägga mig igen. Det var ingen hit. Jag kunde inte ligga still. Ett tag funderade jag på att ta en promenad. Allt för att komma ut. Men jag stillade mig. Plockade fram telefonen och kollade youtube en stund tills jag kände att andningen var normal igen. Jag hatar att vara förkyld! Visst man skulle nog kunna kalla det för ångest och att det är för att jag sovit dåligt flera nätter i rad och har en stress över både skrivandet och träningen just nu. Men i grunden är det förkylningen som gör att jag inte kan andas ordentligt. Den gör att jag inte kan träna. Så utan den hade ett stressmoment varit borta. Då hade jag kunnat träna och då hade jag fått lite syre till hjärnan och det är det jag tror är felet om varför jag stressar över skrivandet när jag ligger flera dagar före.

I morgon ska jag upp tidigt igen. Jag hoppas jag kan cykla till jobbet men det beror lite på hur jag känner mig. Till jobbet ska jag. Jag måste ha lite stimulans från andra än de som hänger i skrivarchatten. Lite riktiga människor. Ett glas julmust. Det är vad som återstår av dagen. 19017 ord är skrivna. Det gör att jag ligger bra till fram till typ lördag. Med andra ord har jag tid till att plugga och ta det lugnt. Jag ska bara inse det också. Är inte förkylningen bättre i morgon blir det ett nytt bad med whisky. Måste bara komma ihåg att köpa mer whisky i morgon.

Söndagswhiskey

Så sitter jag här en söndagskväll med en whiskey bredvid mig. Det hade ju kunnat vara som vilken normal söndag som helst men det är inte riktigt vilken söndag som helst. Jag kände det redan i fredags men jag ignorerade det till förmån för innebandy och innebandyfest. Om det talar vi inte mer än att det blev en ordentlig lagfest och det hoppas vi det blir fler av. Men kanske inte så ofta.

2016-10-30-12-39-31

När jag vaknade i går morse så insåg jag att det där jag förträngt inte gick att förtränga längre. Jag hade rejält ont i halsen. Jag kunde inte prata ordentligt heller men det misstänker jag hade mer att göra med att vi stod på Fox and anchor och vrålsjöng mitt i natten. Eller i alla fall gjorde jag det. Det bättrades under dagen men jag har haft ont i halsen hela vägen.

Så lördagen gick åt till att sova, dricka vatten och klaga över att jag dragit på mig en förkylning. Det blev en frukost eller kanske snarare brunch på bacon och ägg. Dagen efter är fett och salt det man behöver, kanske inte det min hals behövde men ändå.

En sak som jag märkte när jag vaknade i morse var att jag hade ont i tänderna också. Under natten har jag, förutom sovit väldigt dåligt, bitit ihop för att inte svälja. Vilket antagligen har gjort så att jag har mer eller mindre flyttat på tänderna. Det tog ett tag innan jag kände att jag kunde bita ihop ordentligt igen. Därav whiskeyn, i natt vill jag sova lite mer ordentligt och det hoppas jag att whiskeyn kan hjälpa till med.

Så det har inte blivit studerat eller tränat i helgen. Det första var ett val jag gjorde tidigare och det andra är ju något jag är tvingad till. Så vad händer med utmaningen? Jag ligger ju lite före och jag räknade på det i förmiddags. Just nu har jag 20 pass avklarade och det betyder ju att jag har 35 pass kvar. När jag räknade inför så räknade jag med 5 pass i veckan och gör jag det nu så har jag 40 möjliga pass kvar. Vilket betyder att jag kan missa fem pass och ändå gå i mål till julafton. Sen vet ju den nogräknade att jag hittills har gjort 6 pass i veckan vilket skulle innebära att jag har 48 möjliga pass kvar. Vilket helt plötsligt gör att det är helt lugnt att missa 13 pass. Så mitt mål är att ligga lite lågt veckan som kommer. Jag hoppas jag är kry nog att vara med på innebandyn denna veckan som går av stapeln på onsdag då det är lov nu.

Så nu ska jag avsluta min whiskey och sen ska jag hälla i mig en mugg te. I morgon är det arbete och det är också då jag ska börja plugga igen. Sen drar ett projekt igång på tisdag och det lär jag behöva ork och tid för att klara av. Men det kommer jag eventuellt berätta mer om framöver.

Det går vidare

Rosfebern går på ännu. Jag är pigg och har kunnat vara på jobbet även om avsaknaden av att lägga upp foten i högläge gjort att den är rejält svullen ikväll. Det är inget som oroar mig nu i och med att jag vet vad det handlar om.

När jag efter en tämligen slö dag på jobbet tog mig hemmåt stannade jag för att proviantera. I morgon bär det ju av till Kalmar igen och jag var tvungen att se till så katterna har så de klarar sig. Så jag handlade bröd, smör, pålägg samt annat som är bra att ha och inte förrän jag var på väg ut ur affären kom jag på att jag glömt det som jag åkt dit för. Kattsand. Lite bitter så körde jag hem, då jag redan hade en rejäl kasse att bära på och en påse arbetskläder och en väska som skulle upp i lägenheten var jag inte förtjust i tanken på att gå in igen efter en låda kattsand.

Väl hemma tog jag det lugnt och plötsligt slog en rejäl trötthet över mig. Jag la mig en timme och det gjorde mig gott. Efter det så kom jag igång, jag röjde lite, dammsög, gick ut med soporna, åkte och handlade och packade inför kalmarresan. Så nu är jag nästan helt klar inför de kommande dagarna. Ska bara plocka ner det sista i morgon och sen när jag åker från jobbet stannar jag till, lämnar av datorn här hemma och ser till så katterna har det bra. Sen leker jag student ett par dagar.

Inser nu att jag skulle köpt dammsugarpåsar när jag handlade senast, jag måste börja skriva handlelistor. Det håller inte att handla varje dag och ändå inte få med mig det jag behöver. Trots att jag åker två gånger.

Solen har gått ner, Sverige fick visst oavgjort mot Irland och jag sitter på balkongen och lyssnar på måsarna och ska påbörja en ny bok som jag ska ha som nöjes läsning. Jag inser att jag behöver slita mig ur Netflixgreppet och beta av lite sidor. Har ju trots allt en hel del böcker i bokhyllan som inte är fackliteratur om hur man blir lärare. Jag måste börja dyka ner i de böckerna nu. Först ut blir Fritjof Nilsson Piratens Millionären och andra historier. Bör passa mig ganska bra just nu. Kortare historier som säkert kan vänta mellan varven.

Så blev det med det

Jag vaknade i morse och tyckte att jag mådde helt okej. När jag hade ätit lite så kändes det till och med som att jag skulle ha en chans att använda dagens stillasittande till att plugga. Jag valde en av böckerna i högen som vi ska ha läst in oss på till på tisdag och jag började läsa. Det var tämligen intressant. Men någonstans i första kapitlet tog allt en jobbig vändning.

Plötsligt började jag må väldigt dåligt, jag hade ingen ork, ont i kroppen och skallen var allmänt seg. Jag insåg att jag inte var så pigg som jag verkade. Någonstans inom mig började jag ifrågasätta om det verkligen bara var rosfeber eller om det var något annat också. Men jag tänkte att jag skulle må väl av en stund i sängen och så fick det bli. När klockan närmade sig lunch insåg jag att jag behövde raka mig, jag låter det gå max en dag innan jag rakar mig igen för det är inte så skönt när det blir för långt.

Det var dags för min lunchtablett och jag den senaste tidens renlevnad kändes just nu överdriven. Jag mår inte bra och jag har ingen ork att lägga på matlagning eller att handla grönsaker. Det är ju dessutom bra att spara sin energi och det närmaste att handla på är trots allt Hemmakväll, i alla fall om man bortser från pizzeriorna. Kosten idag har därför bestått av chips, godis och cola.

Sen upptäckte jag iZombie på Netflix idag. En serie som minner om Medium men med mer humor och en zombie som löser brott i huvudrollen. Så det har varit min underhållning. Någonstans under eftermiddagen vände mitt mående och jag mår nu helt plötsligt ganska okej. Benet spänner och är varmt men jag tror inte det ska vara något problem att jobba i morgon. Får väl gå dit och se hur det går helt enkelt.

Kanske får jag till och med lite ork över till att plugga. Det lär inte bli så mycket men just nu kan allt vara bra att göra. Få en liten översikt i alla fall.

Så i Frankrike slåss huliganerna både före, under och efter matcherna. Det man ville undvika var ju terroristdåd och det verkar som att det är där de lagt all säkerhet.

I USA bestämde sig någon för att skjuta ett stort antal homosexuella och världen frågar sig om det här med pride inte har gått lite för långt. En sådan här dag kan man väl lugnt säga att det behövs. Han lär ha varnat innan och sagt att han var anhängare av IS och talibanerna. IS har tydligen gått ut med att de ligger bakom det. Vilket inte är så förvånande, det är ju något som får dem att se stora och stygga ut och det gillar de. Att personen som gjorde det sägs vara en våldsam man vid namn Omar gör ju inte det så svårt att gå till den misstanken att det är is och USA var snabba med att kalla det terroristdåd.

Folk borde lägga mer tid på att försöka förstå och gilla varandra istället för att försöka missförstå och ha ihjäl varandra. Men vad vet jag, jag sitter ju här med rosfeber.