Ett slags liv

Här sitter jag och lyssnar på Winnerbäck. Denna fluffiga boll av ångest som jag ibland gillar att hänge mig åt. Det är ju februari nu, den av årets månader jag tycker allra minst om. Den som Winnerbäck sjunger att han en dag ska hoppa över. Men vi har en mild vinter och det är jag glad för. Jag kan ta det här vädret nu. Men en köldknäpp nu vet jag inte om jag orkar med. Men den kommer till sportlovet. Sanna mina ord.

Jag sitter här och försöker hitta orken och lusten att studera. Den är som bortblåst den här veckan. Det kan ju bero på att jag har ägnat två av dagarna till att åka runt på företag och visa upp elever för praktikhandledare. Det är roligt att se hur alla företag vi kommer till öppnar dörrarna och visar upp sin verksamhet och är positiva till eleverna. Det betyder mycket och det är kul att se hur bra industrin går för tillfället här omkring. Elever som man haft som kommer fram och hälsar när man är ute är trevligt. Kul att se att det går bra för dem.

Det är hektiskt nu. Första veckan på min sista VFU, ettorna ska ut på praktik, jag ska studera och fundera på problemområde och så har jag den där boken. Den jag skriver. Eller just nu skriver jag inte på den. Jag gör en massa annat som har högre prioritet just nu. Det gör att jag har lite dåligt samvete men samtidigt visste jag att det kunde bli så här. Jag måste få ihop det andra först. Sen kan jag ta tag i det projektet igen. Men jag tror jag ska skriva några ord idag. Bara för att komma lite framåt.

Det där med att minska skärmtid går ganska bra. Främst på kvällarna. Det är lätt att sätta sig och plugga istället för det mesta istället för att sätta sig vid Netflix och kolla på serier. Skuldkänsla är en fantastisk motivation.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.