Spänd väntan

Hela vintern har den funnits där. Som något som hela tiden legat och skavt. Som den där smulan som man kan känna i sängen när man inte kan sova. Som den där irriterande myggan man hör när man släckt ljuset.
Från det att säsongens sista match blåstes av har den funnits där. Längtan.
Längtan efter att stå där på läktaren och höra domaren blåsa igång ännu en allsvensk säsong. Hela vintern har gått. Premier League och La liga engagerar vid lunchbordet på jobbet. Jag lyssnar knappt. Jag gläds åt en Arsenalseger, vid förlust tänker jag inte ens på det. Det är bara som en ritad skinkmacka när man är hungrig. Vacker att titta på men mättar desto sämre. Min längtan ligger närmare. Mitt hjärta finns i Helsingborgs IF.
Men vad är det då jag längtar efter? Visst är det härligt att stå där i solen på Södra Stå och njuta. Ryckas med i spelet, sjunga och jubla. Men så har vi det där andra. Den där knuten i magen som finns där hela dagen. Som inte börjar släppa förrän matchen startar. Det finns inget som rår på den. Jag har provat det mesta.
Jag längtar efter den med. Efter den härliga vandringen genom Helsingborg efter en seger. Den sega tågresan hem efter en förlust. Att få applådera en vacker passning och få klaga på domarna som aldrig ger några fördelar.
Jag längtar efter nervositeten, hopplösheten, ledsamheten, hoppfullheten och glädjen. Allt det som man slits mellan under nittio minuter.
Snart är det dags. Ryktena går, vem stannar, vem försvinner, vem ska göra målen. Allt det där är som ett brus för mig. Jag älskar det men jag håller mig lite på avstånd. Det är inte för mig.
Det jag vill ha, är elva rödblåa krigare, ett soligt Olympia och en visselpipa som ljuder. Vem som står på andra sidan bryr jag mig inte om. De ska ändå förlora.

Tro fan att man tappar tron

Jag läste om Tunaskolan och dess förslag till toalettskylt i morse. Jo jag har följt det hela med ett öra så länge det har pågått men jag har inte riktigt satt mig in i det. Men jag blev så trött när jag läste om det. Länkade om det på Facebook och sen satte jag mig för att se Äppelkriget. En fantastisk film av ett fantastiskt par. Hasse & Tage, ett hål finns fortfarande kvar efter dem. Nu är ju Hans Alfredson inte död än och jag hoppas han får leva länge än, men det känns ändå som att just Tage Danielsson och Hans Alfredson tillsammans hade en synergieffekt.
Under filmens gång satt jag och kände en saknad över att den typen av humor inte finns längre.
Under filmens gång så fick jag en kommentar på mitt inlägg. Det var en god vän som precis som jag blev arg och frustrerad av vad texten beskrev. Och hon menar att om man säger till tjejer att sexism och trakasserier är något som man får stå ut med som kvinna så har vi redan där gett upp och avsagt dem rätten till ett jämställt liv. Hon frågade vidare om det bara var kvinnor som skulle leda kampen mot förtrycket eller om alla ska vara med.
Men den kvinnliga rektorn såg på bilden med humor. Även skolchefen är kvinna. Och INGEN i personalen på skolan såg det den 14åriga eleven Astrid Johansson såg.

Jag är helt med min vän på att det är en förkrossande majoritet kvinnor som faktiskt kämpar för de här frågorna. I mina ögon blir det då ett ännu större svek när det är kvinnor på ledande poster som mer eller mindre försöker vifta bort det hela som humor och menar att nu är det viktigt att debatten inte går överstyr. Men frågan är vad som skulle hända om den gick överstyr frågar man sig i texten som jag länkade till i början. Skulle antalet trakasserier sjunka under en acceptabel nivå?

Min tanke är att om det är någon gång debattens vågor ska svalla är det nu. För om det är någonstans vi måste börja för att nå fram till ett jämställt samhälle så är det ju i unga år. I skolorna. För om vi med ena handen stiftar lagar och tar fram motioner i riksdagen för att på den vägen försöka nå närmare ett jämställt samhälle medan vi med andra handen berättar för tjejer att så här är det fungerar, trakasserier och sexism är något man får leva med som kvinna, då är ju arbetet redan på förhand misslyckat.

Vår strävan mot jämställdhet raseras varje gång vi låter våra barn förstå att världen fungerar så här. Det är bara genom förändring underifrån som vi kommer få en beständig förbättring. Det är då vi kan börja det riktiga arbetet. Inte så att vi ska lägga ner det arbete som redan finns men vi måste se till att det når ner i åldrarna. Det är inte en fråga som kan avgöras på regeringsnivå enbart. Utan stöd underifrån kommer det arbetet rasa när nya generationer måste börja om från början.
På extramaterialet till Äppelkriget finns intervjuer med olika personer som medverkat i AB Svenska Ords produktioner. Och det är Mona Haskel eller Grynet Molvig som pratar om att Hasse & Tage tog upp de problem som vi fortfarande har idag, som bland annat jämställdhet. Och därför vill jag avsluta detta inlägg med en text av duon.

VAR BLEV NI AV, LJUVA DRÖMMAR?
Svensk text: Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1976
Originaltext och musik: Gloria Sklerov & Henry Lloyd (”Where Did They Go?”)

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
– så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sej, så han är nog inte riktigt död…

Sömnlös

Slutet av januari. Redan är jag så trött att jag inte kan sova. Det som skulle bli en nedgång från årsskiftet ser inte ut att komma förrän vecka åtta. Fram till dess är det full fart och allt ska ut igår. Jag sitter i köket. Klockan är nästan fyra på morgonen och jag borde sovit för länge sedan. Men trots att tröttheten bränner bakom ögonlocken så kan jag inte somna. Har öppnat balkong dörren för att få in lite friskluft. Kanske är det ny luft som ska till för att söva mig. Kanske. Eller så är det så att det är det där monotona ljudet i öronen som håller mig vaken. Det där som man inte kan stoppa med hörselproppar. I alla fall inte längre. Kanske kunde jag gjort det en gång för länge sedan. Nu är det kvar där inne. Ett susande har där alltid funnits, men nu har det fått komplettering av ett mer molande ljud. Som en motor som jobbar på låga varv. Kanske är det det som håller mig vaken inatt.

De säger att det bästa sättet att somna är att ligga still och blunda. Men kroppen vill inte vara still. Benen vill röra på sig. Ena stunden är det för varmt under täcket, nästa är det för kallt utan det. Kudden är knölig och blir inte mjuk på just det där stället som jag vill att den ska bli det. Ett gruskorn eller en smula river mot magen. Så jag gav upp. Gick upp igen och och öppnade balkongdörren. Satte mig i köket. Här samsas ljudet i huvudet med det låga surrandet från kylen. De stör ut varandra på något sätt och jag lägger inte märke till något av dem. Där ute är det tyst. Mörkt. Snart kommer tidningsbudet stressande på sin cykel. Andra vaknar till och inser att de kan sova en timme eller två till innan det är dags att gå upp. Jag hoppas att jag hinner somna innan min klocka ringer. Oddsen för det blir högre för varje sekund.

Ett sår som håller på att ruvas håller mig vaken. På ett ställe håller ruvan på att falla av. Jag är där och pillar. Får fatt i en flik och drar av. En bit av den del som ännu borde sitta kvar följer med. Jag blir arg på mig själv för att jag håller på så, att jag inte bara låter det vara. Att jag inte låter det läkas i fred. Nu svider det en stund i stället. En ny ruva kommer bildas. Troligen kommer där finnas ett ärr snart. Allt för att jag inte kunde hålla fingrarna borta.

Tröttheten bränn bakom ögonlocken. Men vad bryr sig hjärnan om det? Det finns saker att tänka på, oroa sig över, älta. Hjälplöst inser jag, att jag bara sitter i passargerarsätet i natt.

Kvotering

Ständigt denna Anna Charlotta Gunnarsson. Knappt hade jag orerat färdigt angående självskadebeteende, så såg jag ett klipp med henne från TV4s Nyhetsmorgon där hon bland annat hade en idé angående könsskatt. Tanken var att det skulle drabba företag som inte har en jämställd fördelning i styrelserummen och om inte lönerna är jämställda.
Då kommer ju då tanken på kvotering som ett brev på posten. Ett ord som är som ett rött skynke för vissa.
Jag minns när jag hörde Arne Hegerfors i P3 Chirsters moraltest få frågan om en välmeriterad man och en mindre meriterad kvinna konkurrerar om ett jobb i ett starkt mansdominerat yrke, är det orättvist mot den välmeriterade mannen att ge kvinnan jobbet?
Han jämför det med den branchen som han själv jobbat inom, sportjournalistiken, och menar att det är viktigt att plocka in kvinnor före män. För om det inte kommer in kvinnor i starkt mansdominerade yrken, och givetvis tvärt om, så kan det i sin tur inte inspirera kommande generationer.
Och där i ligger mina tankar på kvotering. Jag tror att kvotering i grunden är något som måste till för att uppnå ett mer jämställt samhälle. Men det måste ske med förnuft. Jag tror inte att man uppnår bäst resultat genom att i ett enda slag gå ut och säga att så här ska det vara. Dels för att jag är inte övertygad om att det i alla branscher finns tillräckligt med begåvade kvinnor, eller män, för att på ett bra sätt fylla platserna. Det i sin tur skulle leda till att de som är tolalmotståndare till kvotering får vatten på sin kvarn och blir än mer högljudda.
Men om man tar in kvinnor i de branscher som är starkt mansdominerade, och jag tror verkligen att det finns sådana som är kapabla att göra jobbet, och på så sätt visar att det funkar och att det till och med kan ha positiva effekter så tror jag att det kommer gå snabbare och snabbare.
Då får yngre tjejer upp ögonen för att den branschen kan man ju också söka sig till, det är bara att se inom sportjournalistiken där det numer kommer fram fler och fler begåvade och intresserade kvinnor. Och de är inte bara där för att det ska vara så, de är där för att de kan yrket minst lika bra som sina manliga kollegor. Det skulle, tror jag, öka intresset för yngre generationer och på så sätt öka hastigheten mot ett mer jämställt samhälle.
Om man å andra sidan tvingar alla till att ha 50/50 kvinnor/män i styrelser så tror jag det inte kommer öka intresset lika snabbt. Det blir inte den där känslan av: hon som är där är så bra, jag ska bli lika dan eller bättre. Jag tror att det blir mer en känsla av att det var ju bra att den frågan är löst men jag vill hellre bli något annat. Jag tror helt enkelt att inspirationsfaktorn blir mycket, mycket mindre.
Men det skulle ju kanske kunna vägas upp av att de manliga kollegorna som sitter i styrelserummen inser fördelen med att ha kvinnor där också och att de mer aktivt börjar propagera för att få fram tjejer från de yngre generationerna som kan ta vid och bygga vidare. Och en könsskatt likt den som togs upp i TV4s Nyhetsmorgon kan ju också vara ett sådant incitament att få igång återväxten.
Det kan ju vara så att en snabb totalomvändning är en lösning på jämställdhetsproblemet, men jag personligen tror att en lite långsammare inkvotering är en bättre lösning i det långa loppet.
Sen har ju sportjournalistiken och andra medieyrken den stora fördelen med att det når ut så ofantligt mycket mer än ett arbete i ett styrelserum. Men det är ju en helt annan fråga.

Självskadebeteende

Så ska jag ge mig ut på lite djupare vatten och fundera och orera över självskadebeteende. Det började med att Anna Charlotta Gunnarsson skrev en tweet angående fallet Nora:

“Tror tamejfan att Göran Lindbergs beteende av vissa anses vara mer rationellt än Noras självskärande.”

Jag svarade med frågor:
“@ACGunnarson Men frågan är varför? Varför är det mer sjukt att skada sig själv än andra? Är det för att man ska alltid värna sig själv?”

Svaret jag fick var:
“@svarvarn Tror det har att göra med att mannen alltid haft tolkningsföreträde och därför har patent på logiken. Vi måste bryta det patentet.”

Och jag håller med i det hon skriver men ändå funderar jag vidare på varför det anses mer irrationellt att skära sig själv än att ge sig på och våldta eller skada andra. Jag kunde inte riktigt formulera mig på 140 tecken så diskussionen dog ut i och med att vi nått en punkt där jag höll med henne och vidare samtal över 140teckensgränsen hade blivit svårhanterlig.

Men faktum kvarstår att det anses mer irrationellt och mer sjukt, om uttrycket tillåts, att skada sig själv än att ge sig på andra. Men om man ser till fallet Nora och Göran Lindberg så vet ju jag vem jag ser som sjuk.
Så jag är otroligt kluven. Och nu kommer då stunden när jag ska försöka förklara hur jag kan tycka självskadebeteende är både helt logiskt och väldigt ologiskt. Håll nu i tanken att jag är svarvare och inte läkare för guds skull. Jag försöker bringa reda i mina tankar och inte presentera några sanningar. Även om jag kanske ibland låter väldigt självsäker.

Men som jag skrev i tweeten ovan, kan det vara så att självskadebeteende anses fel och irrationellt för att vi borde värna oss själva? Då kan man ju börja fråga sig vad jag menar med självskadebeteende. I det här fallet tänkte jag hålla mig till personer som skär sig. Det finns massor av andra saker en person kan göra mot sig själv men jag fokuserar på detta just nu. Till stor del eftersom det var det som var jämförelsen i Anna Charlotta Gunnarssons tweet.

Jag har ingen statistik, men som jag förstår det så är självskärande något som finns mest hos flickor. Vad det skulle bero på låter jag i så fall andra fundera och resonera över. Jag har i alla fall uppfattat det så. Inte för att det spelar någon större roll men det förklarar varför jag kommer skriva om dem som tjejer.

Hur kan då självskadande vara både logiskt och ologiskt samtidigt för mig? Det kan det ju inte och det är det inte har jag upptäckt när jag har funderat över det under dagen. Det kan te sig som ologiskt ibland. För som sagt, varför vill man skada sig själv? Det är ju den man överlägset kommer spendera mest tid med genom livet. Och om man då mår dåligt känns det ju otroligt knepigt att skära sig i armen. Smärtan blir ju en annan för en stund men det borde lämna en annan typ av smärta när man ser ärren. Speciellt om man skulle må dåligt över att man inte ser sig tillräckligt snygg eller smal nog som ju tjejer, tyvärr, matas med från väldigt unga år. Det är ju på så vis ologiskt.
Men om man ser det från en annan ände, de tjejer som växer upp och istället för att bli påtvingade ideal som ingen kan leva upp till via tv och reklam (vilket de givetvis också blir) så får de veta att de inte förtjänar något. Sådana tjejer som lever i familjer där de ständigt blir nedtryckta och till och med slagna, eller värre, när de gör något som är “fel”. Det där som sägs vara “fel” är ju ofta en godtycklig sak och oftast finns det inget rätt när den vuxna ondskan bryter sig fram. Där kan jag lätt se en logik i att skära sig själv. Om man hela tiden blir straffad för alla “fel” man gör så tänker jag att man blir till slut så indoktrinerad att man försöker straffa sig själv för de felen man gör.
Och kanske känner även tjejer som inte lever upp till media och omvärldens ideal om hur man ska se ut, vara, tänka, prata och så vidare i all oändlighet att de måste straffa sig själva för att de inte når upp till alla dessa omöjliga mål. Och frågan är då hur sjukt är det? Är det samhället eller individen som är sjuk?

Jag vet i alla fall efter en dags funderande på frågan vad jag tycker. Det är ett sjuk samhälle där den som våldtar en liten tjej anses vara frisk nog för att dömas till fängelse medan tjejen i fråga är den som är sjuk för att hon skär sig efter det hon varit med om.
Inte så att jag inte anser att Nora inte behöver hjälp och stöd tvärtom och det borde hon få på de grunder hon vill. Men jag kan inte se att det är en frisk man som går ut och gör det Göran Lindberg gjorde. Den mannen behöver spärras in men han behöver också få etiketten sjuk. Han behöver hjälp. För om han är en frisk man, vad är jag då?

Lyssna på dokumentären Den fastspända flickan del1 och del2.
Lyssna även på Gåtan Göran Lindberg.
Båda är program från P1 Dokumentär.

Anna Charlotta Gunnarsson finns på twitter som ACGunnarson.

Det mänskliga felet

Det senaste året har varit ett ganska omtumlande år för mig. Jag har som person insett så mycket om mig själv och jag har börjat uttrycka vad jag tycker och tänker på ett sätt som jag inte gjort tidigare. Detta kan jag inte tacka mig själv för. Jag måste tacka alla dem som har öppnat mina ögon för vad som egentligen händer runt om oss. Hur stor sexismen och ojämlikheten ännu är.
Det har inte varit lätt att ta till sig och delar av mig har kämpat emot.
För det har inneburit att jag varit tvungen att se mina egna fel, hur jag beter mig och vilka värderingar jag faktiskt har. Det har varit jobbigt. Det är fortsatt jobbigt för det är inte över än. Hur jag än uttrycker mig om barnfattigdom, främlingsfientlighet eller jämställdhet så är jag inte perfekt. Det kommer jag aldrig att bli. Ingen människa är perfekt, ingen är fullkomlig. Man talar ofta om den mänskliga faktorn när saker och ting händer. The human error. Det mänskliga felet. Det är mänskligt att fela.
Att inte se till sig själv är också en form av mänskligt fel. Vare sig det är när man bränner ut sig på ett jobb eller för att man inte ser sina egna fel och brister när man så gärna ser till andras.
Det är så lätt att när någon påpekar ett fel man själv har, peka på någon annan och säga “Men titta på hen då!”
För även om vi har kommit längre än andra vad gäller djurhållning, jämställdhet och en massa annat så finns det ju fortfarande saker att jobba med. Att vi kommit längre än andra är inte ett tecken på att vi ska sätta oss ner och vänta på att andra ska komma ikapp.

Men att peka på felet hos någon eller något annat när ens eget fel påpekas är att förneka sig själv. Man förnekar sig chansen att ta sig en titt på sig själv och se att man har brister och fel som man kan göra något åt. Vilket i sin tur leder till att man blir en bättre människa.

Men vad är då en bättre människa? Blir man någonsin komplett? Jag vet inte. Jag sitter inte på alla svaren, ganska ofta chansar jag hejdlöst.

Om barnfattigdomen

Jag stod på jobbet när Uppdrag Granskning sändes. Jag följde via twitter hur folk rasade.
Har spenderat en stor del av dagen med att läsa artiklar och blogginlägg i debatten. En av dem som skriver är Susanna Alakoski. En annan finns här.
Det är bara två röster i denna debatt om vad barnfattigdom är.
Jag började titta på programmet idag på SVT Play, men jag klarade inte av mer än 15 minuter. Det stod ju från början klart att det inte var att belysa frågan det handlade om. Man var ute efter att släcka lampan. Man gav sig ut för att leta efter barn som går i sommarkläder på vintern och som inte kan äta sig mätta. Underförstått att de går hungriga varje dag.
Jag frågar mig vad det var de trodde de skulle hitta? Trodde de på allvar att de skulle hitta barn och familjer som mer eller mindre svälter varje dag? Och som dessutom skulle vilja vara med i tv?
Jag är övertygad om att Janne Josefsson är nöjd med sitt program, även om han och de andra inblandade i produktionen valde bort att ta med experter. Han fick stå och säga att rapporterna är så väldigt överdrivna, till högerns stora glädje (de enda positiva reaktioner som jag sett kommer från det hållet), och menande peka på föräldrars dåliga vanor.
Men jag hoppas att Janne Josefsson är lite mer vidsynt än så. Eller har han slumrat in i en medelklassdröm och vägrar vakna?

Men som Stig Dagerman skrev

Varning för hunden

Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
De kunde väl skaffa sig råttor,
som är skattefria och bra.

Nu sitter folk i små stugor
med dyrbara hundkreatur.
De kunde väl leka med flugor,
som också är sällskapsdjur.

Kommunen bara betalar.
Det måste bli slut på, ithy
att annars köper de valar,
fruktar herr Åleby.

Något måste beslutas.
Hundarna skjuts! Inte sant?
Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,
så spar kommunen en slant.

Och på det tar vi en liten dikt från undertecknad:

Om barnfattigdom och hästar

Enligt Josefsson är
Barnfattigdom liksom hästen
En frukt som inte finns
Och nog är det så
Att om man i ytterfilen genom landet
på jakt efter barnen som går i trasiga kläder
Ja nästan nakna och svälter
Så hittar man nog intet
Men sant är
Barnfattigdom är att vilja äta
Den frukt som inte finns

Pålägg

Pålägg, hopdragning av pål och ägg.
Från den tiden när vi plockade våra pålar på deras ägg.
Pålar placeras ju normalt sett varannan hona varannan hane för trevnadens skull och för att förhindra rivalitet mellan arga hanpålar. Men man måste vara noga med att placera ut dem med ett nogsamt uträknat mellanrum för att förhindra befruktning av påläggen och uppkomst av småpålar som sprider sig lite varstans.
Numer kommer man runt problemen genom att använda den avkönade stålpålen, på vissa håll frångås pålen helt. För framställning av pålägg används endast honpålar vilket leder till att man helt sonika klubbar ihjäl de flesta hanpålarna och håller honorna i stall för att lättare kunna plocka påläggen och saluföra dessa till folket. Vissa exemplar av hanpålar tillåts växa som avelspålar. Ännu kan man möta vilda pålar ute på landsbygden, vissa av dessa kan vara skygga och reagera med ilska på människor som kommer för nära. Om detta händer, spela död tills hjälp anländer.
Nordpålen och den liknande sydpålen är använda för att framställa färdigfrusna pålägg och ska inte förväxlas med Polen som är ett billigare halvfabrikat.

Idéprogram

Jag tror på att människan står över maskinen, att kärlek och acceptans är vägen till en bättre värld. Ett leende kan hela den brustnaste av själar.
Om alla är dem de är så kommer vi längre än om alla är de som media och samhället säger vi ska vara. Jag tror att man ska ta folk för vilka de är och vad varje individ faktiskt kan istället för vem hen känner, att om alla använder sin kunskap och sitt förnuft till att göra något som gagnar många kan vi vända på mycket ont.
Vidare är jag övertygad om att om folk bara lyfte blicken från den egna plånboken skulle de flesta nog få nya perspektiv på saker och ting, om man lyssnade på den lilla människan istället för de som har makten skulle vi få ett sundare samhälle. Den verkliga förändringen kommer underifrån.
Jag är säker på att om alla älskade de sina istället för att hata alla andra skulle vi leva lugnare, tryggare.
Jag tror på att barn alltid i alla lägen ska få vara just barn. Det om något kommer vi i framtiden ha glädje av.

En liten historia

För en tid sen gick jag med i Wallinskayas skrivarcirkel. En av uppgifterna vi fick var att skriva om en av filmerna i Kalle Ankas julafton till nutid. Mitt bidrag blev att skriva om Robin Hood. Och här kommer den:

Robin Hood i Rosenbad

Rollista
Prins John – Jan Björklund
Sir väs – Annie Lööf
Sheriffen – Jimmie Åkesson
Gamla Bettan – Kent Ekeroth
Robin Hood – Jonas Sjöstedt
Lille John – Stefan Lövén
Broder Tuck – Göran Persson

I skydd av mörkret klättrade Jonas Sjöstedt och Stefan Lövén upp för en stege längs Rosenbads yttervägg. När de kom upp så spanade de försiktigt över kanten. Vakter stod posterade på strategiska platser men de hade valt sin väg in med omsorg. En lampa som varit sönder en längre tid gav dem skydd när de försiktigt smög över taket. Målet var statsministerns kontor. Fredrik Reinfeldt var på EU möte och det lämnade vägen fri för motståndarna att bryta sig in och länsa kontoret på Alliansens planer, strategier och de pengar de girigt samlat på sig. Eller nästan fri. När de spanade ner mot innergården såg de att dörren in var bevakad.

“Kan du inte sluta svänga med det där järnröret Kent?” frågade Jimmie Åkesson där de stod på vakt.
“Det är lungt Jimmie” sa Kent Ekeroth och svingade järnröret framför näsan på sin partiledare “jag vet vad jag sysslar med. Vi måste ju kunna försvara oss!”
Han snurrade hastigt runt ett varv, lite för hastig visade det sig och järnröret gled ur hans hand. Jimmie hann precis ducka när det kom farande och istället slog det skramlande i väggen bakom dem.
“Du och dina järnrör! Hade det inte varit för dem hade vi sluppt stå här ute i kylan nu!”
“Men förlåt då.” sa Kent lite förläget och såg ner i marken.

Tyst kröp Jonas och Stefan i skydd av mörkret längs takkanten. Hela tiden med ögonen på helspänn, dels för att se till så de hade koll på vakterna och dels för att hitta en väg in. Efter bara en liten stund såg de att en balkongdörr stod på glänt, någon som varit ute på en rökpaus måste ha glömt att stänga efter sig.
De band fast ett rep i en sotarstege och Jonas klättrade försiktigt ner. När han var nere och hade försäkrat sig om att ingen såg honom visade han tummen upp och Stefan började började klättra. Han hade inte hunnit så långt förrän han kände att händerna började glida på repet.
“Helskotta!” väste han panikartat när han gled allt fortare nerför repet. Han landade med en duns på Jonas som hostade till av tyngden som träffade honom i ryggen.
“Din klantskalle! Ska du ha ihjäl mig?” viskade Jonas och kämpade för att inte prata för högt. De reste sig försiktigt på balkongen och försäkrade sig om att ingen annan hade sett eller hört dem.

Snabbt smet de in genom dörren. De kom in på andra våningen, i den korridor där Reinfeldt har sitt kontor. De tassade tyst fram genom korridoren som framför statsministerkontoret öppnade upp sig och man såg ner till våningen under. Där nere fanns kontoren där deras egna partikamrater satt och försökte komma på vad regeringen hade för planer och hur de bäst skulle kunna sätta käppar i hjulen för dessa.

“Spring ner och se till så att alla är beredda.” viskade Jonas till Stefan. “Jag går in och ser till att samla på mig så mycket jag kan av det jag hittar. Jag kommer kasta ner en hel del till er så var beredd på att ta emot.”
Stefan Lövén nickade och lufsade tyst iväg mot trappan.

Försiktigt närmade sig Jonas dörren till statsministerns kontor. Han såg i glipan under den att en lampa lyste där inne. Det borde inte vara någon där, tänkte han medan han försiktigt kände på dörren. Den var olåst! Dörren knarrade svagt när han försiktigt öppnade den lite och spanade in i rummet. Där inne bakom skrivbordet satt Jan Björklund och sov med fötterna på bordet. Ihopkrupen i en av besöksfåtöljerna satt Annie Lööf och snarkade. Han log för sig själv när han försiktigt smög in i rummet. De måste ha planerat något stort nu när Fredrik är borta, tänkte han.
På det belamrade skrivbordet låg det massa mappar med olika påskrifter. “Planer för att skrämma folket med Fas 3”, “Hur arbetslösheten ska ge oss mer pengar” och “Hur lägre skatt för de rika ska ge oss mer makt” var de tre mest vältummade mapparna. Under mapparna låg tusenlappar i prydliga buntar om hundra stycken med röda rosetter om.
“Det är Herr statsminister för dig Fredrik!” mumlade Jan plötsligt i sömnen och Jonas slog handen för munnen för att inte skrika rakt ut så rädd han blev. Han trodde ju att han var upptäckt. Ingen tid att förlora tänkte han och fyllde famnen med sedelbuntar och smög snabbt ut till räcket i korridoren och tittade ner. Där nere såg han hur Stefan hade samlat riksdagsmännen och de var redo att ta emot. Han skickade första lasset över kanten och hörde ett nöjt mummel stiga nerifrån. Han lutade sig över räcket och tecknade att de skulle dämpa sig. Ännu var de inte utom fara.
“Vi ska nog se vem det är som bestämmer här.” hörde han Annie sluddra fram när hon vände på sig i fåtöljen när han kom in igen. Denna gången var det mapparna han var ute efter. Han plockade till sig så många han kunde. Kollade så att de var ordentligt förslutna och begav sig ut för att släppa dem över kanten. Han tittade på den stora klockan på väggen och insåg att tiden började rinna ut. Snart skulle vakterna göra sin rond. Men snabbt sprang han in igen, han hade sett att den tjockaste mappen var den som Jan satt på. Försiktigt lirkade och drog han i den. “Strategi för en bombsäker valvinst 2014! OBS! Enda exemplaret. Får inte komma i oppositionens händer!” stod skrivet med tusch på framsidan. Jan började röra på sig och Jonas stannade upp.
“Ska jag få pisk nu igen?” sa Jan i sömnen “Ja jag har ju varit stygg. Mycket stygg.” fortsatte han med ett litet fniss. Nu var mappen nästan fri. Otåligt ryckte Jonas den till sig. Med ett nöjt leende vände sig Jonas om för att gå. Men då, precis när han rundat skrivbordet och nästan hade fri väg ut, gled Jan ur stolen och med en duns landade han på golvet. Annie väcktes ur sin sömn och såg vad som höll på att hända.
“Nej! Inte den mappen! Inte du!” vrålade hon och slängde sig efter mappen, greppade tag i den och grävde in sina naglar i den.
“Släpp den.” sa Jonas argt “Ni har förlett folket länge nog nu!”
“Aldrig i livet att jag frivilligt släpper den till dig!”
“Skyll dig själv.” sa Jonas torrt och började snurra runt allt snabbare tills han märkte att Annie fick allt svårare att hålla sig kvar.
“Neeeej!” skriker hon när hon kände att hon tappade sitt grepp. Och iväg for hon. Ut genom kontorsdörren över räcket och stannade inte förrän en av de stora marmorpelarna stoppade upp henne. Sakta gled hon ner mot golvet.
Jan kastade sig på larmknappen och dörren började stängas samtidigt som larmet tjöt. Jonas rusade mot dörren och hann precis ut innan dörren gick igen. Med då tog det stopp. Dörren hade slagit igen och klämt fast jackan. Snabbt krånglade han sig ur den och rusade ner för trappan.
“Fort nu!” ropade han till sina vänner “Vakterna kommer när som helst nu!” De sprang mot dörren. På andra sidan rusade Jimmie och Kent mot samma dörr. Men precis när de skulle öppna den slås den upp i deras ansikten och ut stormade oppositionen.
Utanför Rosenbad stannade en buss till och de kastade sig in i den. Göran Persson satt bak ratten.
“Mot LO-borgen!” ropar han och tryckte gaspedalen i botten. Med ett vrål sköt bussen fram genom Stockholms gator.

Epilog: först tyckte jag det var en närmast omöjlig uppgift. Men så fick jag en bild av Jan Björklund sovande med fötterna på Fredrik Reinfeldts skrivbord och då var historien igång. Det var bara att släppa fantasin loss och låta logiken fara.
Hade politik gått till så här hade jag med all säkerhet följt den mer noggrant.