Peter Lindroth

Peter Lindroth – It’s a shame

När den här kom fram i skivbacken gick tankarna osökt till Pugh Rogefeldt. Den där tröjan och bara hela utstrålningen gjorde att jag kände att det här är en skiva som jag vill lyssna på. På skivan står det att den är släppt 1980 och kan mycket väl stämma om man ser till modet. Åttiotalet hade inte riktigt kommit igång och satt sin prägel på det sätt som vi numer tänker oss åttiotalsmode. Man levde kvar i ett ganska enkelt sjuttiotal, i alla fall rent modemässigt sett.

Men som brukligt är när jag nu mer köper skivor som jag tycker verkar intressanta, finns det väldigt lite att läsa om artisten. Det verkade konstigt, för i samma back stod ett exemplar till av samma skiva, men där fanns den klisterlapp som på detta exemplar är bort riven och där kunde man läsa att skivan innehåller låten It’s a shame som var etta på Europatoppen. Det borde finnas någon historia här. En sökning på nätet gav vid handen att Discogs har den i sju exemplar från 35 kr vilket innebär att jag gjort ett litet fynd. Men i övrigt var det ganska tomt. Jag hittade en tonsättare som hade samma namn. Den mannen fanns med på spotify men jag kunde ju inte tänka mig att den man som gjort denna tämligen pop-rockiga platta gjort en massa tonsättningar och klassisk musik. Jag sökte på Peter Lindroth + It’s a shame och ramlade in på tonsättarens biografisida och det visar sig att det är han som står bakom skivan.

Det visar sig att även om det inte står något om honom på min stöttepelare Wikipedia så finns det en del intressant ur hans liv att lyfta fram. Som trettonåring var influenserna Beethoven, John Lennon och MAD, framför allt då Svenska MAD med Lasse O Månsson. Efter studier på musikhögskolan under sjuttiotalet producerade han albumet Tonårsdrömmar med den inte helt okända gruppen Noice. Det andra albumet han producerade var den egna solodebuten It’s a shame. Vilket man får säga gick ganska bra. Att landa i topp på Europatoppen får man väl ändå säga är en framgång. Europatoppen var ju en lista som röstades fram och inte gick på försäljning så även om kritikerna gillade albumet sålde det inte. Och inom sig hade Peter den där trettonåringen som ville bli tonsättare. Och det är det han är känd som.

Men till de här inläggens lite springande punkt, hur låter albumet? Det är en pop/rockplatta med tydliga Beatles influenser. Det man som framträder är den tydliga brittiska engelska som Peter använder. Det är inte den välpolerade sorten som man får lära sig i skolan utan den är lite bredare, lite mer arbetarklass och lite mer svengelsk. Låtarna på skivan är korta. Den kortaste klockar in på en och femtio. Den längsta är knappt tre och en halv minut lång. De flesta är under tre minuter långa. Det låter lite som när Nisse Hellberg och Per Gessle samarbetade på skivan The lonely boys även om de var lite mer rockiga i sin framtoning.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.