Richard T. Bear

2016-11-18-19-53-59

Ricard T. Bear – Red hot & blue

Ibland ramlar man över omslag som bara är sådär fantastiska att man egentligen struntar i vad som kommer komma mot en när man spelar dem. Det här ser ut att låta bra helt enkelt. Det är nog det hårdaste omslaget näst efter Factory.

Det låter lite Joe Cocker om den här mannen, albumet kom 1978 och det är kanske ett tecken i tiden helt enkelt. När jag läste namnet på artisten, Richard T. Bear så tänkte jag att det här kommer bli skoj. Det kommer finnas en hel del att läsa om honom. Det ser man ju på omslaget. En så hård kille har varit med om en hel del.

Men vi börjar med musiken, jag har redan avslöjat hur rösten låter och det är rock från det sena 70-talet med allt vad det innebär. Det svänger och det är fullt av elgitarrer och svulstiga pianon. Det finns ju en del guldkorn på skivan. Öppningsspåret Sunshine hotel (just walk in) är ett sådant även om det är mer disco än övriga plattan. Ett annat favoritspår är Speed on som med sitt blås och crazy orgelsolo är en riktig rock rökare. Susannah ’73 är den obligatoriska balladen som är nostalgisk och även om den inte når de där höjderna som andra sådana ballader göra så är det något med den typen av låtar som går in i mig.

Rchard T. Bear verkar vara en ganska härlig kille. Men han heter ju inte så i verkligheten. När jag sökte så fann jag i stort sett inget alls om honom. Efter lite letande så hittade jag en länk till en facebookprofil. I verkligheten heter han Richard Gerstein. Gör man en sökning på det får man veta att han är död. Men då läser man lite hastigt. För han har en namne som har ett helt annat förflutet. Richard E. Gerstein var nämligen en av åklagarna i Watergataffären. Det är inte Richard T. Bear, för han lever och verkar må bra. Men förutom att han varit studiomusiker på några av spåren på Gene Simmons och Peter Criss soloalbum (ni vet de där de släppte när de var som störst med sina ansikten på var sitt omslag) så har han spelat in lite skivor och så har han dansat lite när han uppträdde i vad som bara kan beskrivas som en kimono med pianotangenter som löpte från arm till arm. Se själva.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.