Så här är det.

Jag satt och tittade på en dokumentär som heter From fat to finish i går kväll. Den handlar om 12 personer som gått ner i snitt 45kg var och sen springer de ett stafettlopp genom Amerika. Det var smärtsamt för mig att se den, för jag såg mig själv i deras berättelser och tidigare har jag inte sett mig själv som fet. Jag tränar ju! Två dagar i veckan! Men det hjälper ju liksom inte när jag de övriga dagarna lever som om den här världen snart är över och den som äter mest vinner. Det är svårt att skriva detta. Men jag måste om jag ska kunna må bra, för jag gör inte det just nu.

Jag skulle behöva gå ner 60 kg för att nå 90kg. Och jag vill nå det. Det har jag inte vägt sen jag var i tonåren. När skjorta efter skjorta blir mindre och till slut inte passar, när ännu en knapp lossnar ur ett par byxor så är det ännu en sten som läggs på axlarna. Men det är inget jag visar, för jag är inte sådan. Men jag måste bli sådan. I alla fall för min egen skull. Fake it ’til you make it funkar lite för bra ibland, speciellt när det gäller att vara glad. Man kan lära sig det. Och då gör vikten plötsligt inget. Förutom med hälsan.

En sak som var väldigt träffande var när en av deltagarna i loppet tvingas gå och hur hon känner att alla som hejar på henne gör det som om de klappade henne på huvudet. Som om de menade att det var ju duktigt att du tog dig hit lilla gumman. Den känslan träffade mig rakt i mellangärdet. För så har jag också känt många gånger när man har folk som hejar på en. Att det mest är för syns skull och att jag inte tillför något ändå. Det är ett sjukt synsätt  egentligen och det är så svårt att ändra.

Men jag kan inte göra några stora förändringar. Det är vad jag helst av allt vill göra, men det kommer inte att funka att träna varje dag. Jag har provat det och jag måste inse att jag måste göra det som de gjort i dokumentären. Små förändringar. Små men bestående.

En av de första åtgärderna jag ska göra är att träna en dag i veckan till. Tisdagar ska jag gogga. Målet är att jogga 850 meter. Men till att börja med vet jag att det inte går. Då varvar jag med att gå. Jag har provat det innan och misslyckats. Vad säger att jag inte misslyckas nu? Inget. Men nu har jag delmål. Efter 850 meter är det 1700 meter, och så vidare. När är det över? Det är det inte. Aldrig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.