Samantha Fox

Samantha Fox

Samantha Fox

Ja det låter daterat, det låter ungt och en aning naivt. Men en gång var det här så hett att Samantha Fox fick vara med i Solstollarna. Detta är inte den mer kända första skivan utan detta är den svåra andra skivan. Det skulle bli några alster till men att säga att något senare än hennes 80-tals produktion har rönt någon speciell uppmärksamhet är ju att överdriva rätt rejält.

Detta självbetitlade album kom 1988 och då var Samantha 22 år. Hon slog genom redan som 16-åring när hon var modell på page 3 i The Sun. Ett uppslag med lättklädda tjejer. Det fortsatte hon med fram till hon var 20 och musikkarriären tog vid. Inte för att det var slutet på att fotograferas mer eller mindre lättklädd, under 80-talet var hon en av de mest fotograferade personerna i Storbritannien.

Sen har det rullat på. Solstollarna har jag redan nämnt, senare fann hon gud och, hon har varit sammanlänkad med en australiensisk lurenrejare, Paul Stanley och det hade funnits rykten om kvinnor i hennes liv. Men det var 2003 som hon bekräftade ryktena och senare även ingick partnerskap med en kvinna.

Så det har varit en karriär som har befunnits sig i rampljuset, från början var hon någon alla ville ha och senare någon som man såg ner på. Någon som kanske inte var så bra på det hon gjorde och som ansågs få de framgångar hon fick på grund av sitt utseende.

Så hur låter då den här skivan som är släppt 1988? Det låter verkligen poppigt 80-tal. Det går inte att komma ifrån, det kommer in någon rappare i någon låt och då låter hon även den brittiska dialekten komma fram. Det är ju i samma fåra som Rick Astley, den rödhårige killen som gav den snälle nördige killen som inte kan dansa ett ansikte.

Det är mycket syntar och slap bass, har man sett How I Met Your Mother och de avsnitten när det avslöjas att Robin har haft en tonårskarriär som kanadensisk popsångerska, det är inte långt ifrån hur det här låter även om texterna inte handlar om att åka till gallerian. Här är det statements som att stygga flickor också behöver kärlek.

Öppningsspåret är en cover på Rolling Stones I can’t get no satisfaction. Men det är inget drag i den, den är mycket långsammare och även om det skriker 80-tal så är den ganska behaglig att lyssna på. Det gäller även för hela skivan, även om det är plastigt, naivt och fullt med daterade syntar så går huvudet upp och ner. Men det är en skiva som man njuter av en stund. Jag misstänker att jag inte kommer försöka leta upp hela hennes produktion, även om det skulle vara intressant att lyssna på det mer sentida och se hur det låter.

En kommentar till “Samantha Fox”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.