Stilla

Det går sådär med att begränsa sociala medier. Ett av skälen till det är att jag inte vet hur mycket jag vill begränsa det. Det finns mycket bra att hämta där, men också en hel del som är mindre bra. En sak är det eviga scrollandet. En annan är den där känslan av att ständigt vilja kolla om det hänt något nytt. 

Det regnar idag. Perfekt väder för att ta sig in till centrum för att dricka kaffe. Gatorna är nästan tomma, att det är söndag hjälper ju till förstås. Många ger sig iväg till köpcentran och jag åker på andra hållet. I det stilla sorl som ackomangerar caféets intetsägande musik hittar jag idag ett lugn. Jag är ensam utan att känna mig det, vilket är en skön känsla att ha. 

Det börjar bli dags att röra på sig igen. Vädret lockar till att sätta sig med en bok och bara låta dagen gå. Jag har gjort vad jag behöver för att känna att dagen är all. En cykeltur genom regnet hem är väl kanske inte idealiskt men det kunde varit värre. Vädret rår jag inte på så därför är det lika bra att acceptera det. Det finns något fint i ett sommarregn en söndag också. 

På förekommen anledning

Så jag fyller år idag. Ganska jämt. Men jag fyller inte primtal. Av anledning så har jag inte berättat något om att jag fyller år. Tvärt om har jag gjort vad jag har kunnat för att dölja det. Dagen har bestått av en hel del grattisönskningar. Det är ju trevligt givetvis. En av de som gratulerade mig skrev: Hoppas att du firar ordentligt. Och ja det gör jag.

Så när jag var mitt upp i mitt träningspass i duggregnet så slog det mig. Det är just det som det handlar om för mig. Att fira. Inte att firas.

Fira.
Firas.

Det är två väldigt lika ord men det är ganska stor skillnad på dem. Vid det ena så har man kontroll och vid det andra kommer det som en överraskning. Även om man, när man som jag fyller jämt, kan räkna med att bli firad. Det är liksom inte så mycket man kan göra något åt det. Man kan ha åsikter om det men man kan inte gärna stoppa det. Jag kan uttrycka min önskan om något men jag kan inte styra det.

Men jo jag firar och i en stil som jag tycker är fullständigt. Jag tog en lunch på stan innan jag tog eftermiddagen ledigt för att bland annat träna och nu sitter jag med champagne på balkongen och njuter av dagen. Jag ska gå och äta framåt kvällen och sen ska jag bara ta det lugnt. Då har jag firat min dag i en stil jag gillar. Jag slipper att firas. Det blir på mitt sätt.

Detta betyder inte att jag inte vill fira någon annan. Om det är så att denna vill firas. JAG vill inte firas. Det betyder ju inte att jag applicerar det på alla andra. Om alla var som jag skulle världen inte vara så trevlig i mitt tycke. Så vill man firas så är jag med på det. Men jag avtackar mig gärna det. Ett grattis duger fint för mig och om det är annat man vill göra så finns mina tankar i detta inlägget.

En hård vecka

Det blev fredag till slut och här sitter man med ett glas vin som om allt är som vanligt. Men det är allt annat än vanligt. Är det någonsin vanligt egentligen? Det har varit en vecka som har prövat mitt sinne rejält. Från en praktikplats som plötsligt kom på att man inte är arton år när man går första året på gymnasiet och då kan man ju inte praktisera hos dem. Med lite panik i rösten lyckades jag ordna det med ett samtal till en vän och före detta kollega och lärare. Det är skönt med sådana kontakter. Ironin i det hela är att nu fick eleven den praktikplats han ville ha från början.

Så efter ett väldigt tufft innebandypass så kommer man hem med värkande benhinna och träningsvärken sprutande ur öronen och läser att Robert Strängen Dahlqvist är död bara 40 år gammal. Jag ska inte sticka under stol med att jag hade dålig koll på honom. Men jag vet att han var vän med goda vänner till mig och det gör ju att jag reagerar. Och det är alltid tragiskt när en person går bort så ung. Ännu har inget sagts om vad som hänt men spekulationerna är igång. Så nu sitter jag och lyssnar på Hellacopters där han spelade gitarr.

Det som verkligen tog musten ur veckan är mordet på Albin som skedde här i Halmstad för tre år sen. I veckan har man kunnat följa hur polisen fått upp ett nytt spår och sen även gripit en man som nu är tjugo år gammal. Han har dessutom erkänt att han var den som tog Albins liv. Jag fick veta att den som var gripen troligen var en elev som gick på Industritekniska programmet när jag började där. Jag träffade honom ibland, det var ingen elev jag undervisade, men på något vis så blir alla som gått på programmet under min tid mina elever. Det kom som en chock och jag hade svårt att koncentrera mig under personalfysen i går. Båda de här sakerna har fått mig att börja fundera på psykisk hälsa.

Så det kändes som att jag behövde den där urladdningen som innebandyn gav. Lilla salen och bara sju man så det gällde att alla slet, speciellt när man var i det laget som inte hade några avbytare. Jag kommer sova som en stock i natt men frågan är om jag kommer upp ur sängen i morgon.

En dag kvar

Tröttheten har inte minskat. Och med ett inbokat möte och så lite fortbildning på eftermiddagen så var det väl inte riktigt så att jag jublade när jag skulle gå till jobbet i morse. För det är ju så, det finns tråkiga bitar med detta jobbet också. Det är ju inte bara så att man har det bra med en massa lov och korta dagar, det finns en hel del som inte syns och det är bara att tugga i sig.

Givetvis har en del av dagens samtalsämnen handlat om det som hände i Bryssel. Det är ett styvt jobb att försöka förstå hur någon kan vara så uppe i tron på att det egna är värt att döda för och att göra det så urskiljningslöst som man gör med bomber. Frågan är om det någonsin kommer komma ett begripligt svar på det. För det är ju så svårt att sätta sig in i den situationen, att man skulle vilja sätta ett bombbälte på sig och vandra in i en folkmassa. Det är så främmande och ofta så tycker jag att man borde få någon form av insikt att det här är fel. Å andra sidan så blir man ju inte sådan på en eftermiddag heller, det är säkert en ganska lång komplicerad process som startar långt innan själva dådet utförs. I vissa fall antagligen redan vid födseln. Tyvärr.

Min VFU-period är nu slut och jag sitter med min utvärdering. Det är ett digert jobb känns det som men samtidigt tycker jag det har gått bra. Nu ska jag bara få ner det i begripliga ord och koppla det till mina mål för perioden. Det är väl kanske det svåraste, jag har gjort en del anteckningar under resans gång men mycket har jag tänkt att det ska jag komma ihåg och skriva ner. Sedan är det borta för alltid.

Jag handlade skivor idag. Tyvärr var utbudet denna gång ganska skralt men jag hittade fem skivor som fick följa med hem. Det gjorde mig lite gladare. Vi får väl se hur jag känner när jag har lyssnat genom dem.

Men fan då!

Jag hade en plan för dagen. Allt var klart och fixat. Men det blev inte så. Av någon anledning så höll jag mig inte till planen. Det var ganska enkelt egentligen men så är det sömnen och sånt där som ställer till det.

Jag kom liksom inte i säng igår. Tanken var att sova ganska tidigt. Men så dog Alan Rickman och jag fick feeling och såg Die Hard. Sen satt jag uppe ett par timmar efter det och bara stirrade rakt ut mer eller mindre. Som om det är en form av reaktion från reptilhjärnan. När jag känner mig stressad så kan det bli så. Jag vet att om jag bara börjar så kommer jag snart ha tagit mig genom allt som ska göras. Oavsett om det är städning, studier eller jobb. Men jag bara sitter där och gör inget alls. Jag går inte ens och lägger mig.

Så jag var mer eller mindre död i morse. Ryggen ville inte vara med idag. Det brukar kännas när jag går ur sängen men sen är det lugnt. Idag har jag känt av den hela dagen. Den påminner med lite nålstick då och då. Som för att visa att den inte glömt bort att den ska plåga mig.

Så var det halvdag på jobbet för min del och jag kom iväg tämligen tidigt och tänkte att då hinner jag handla och sen kan jag åka hem och förbereda mig för dagarna i Växjö nästa vecka. Men vad gjorde jag? Jag handlade, som åkte jag hem och åt några mackor och sen har jag legat på soffan och kollat på Netflix hela kvällen. Hela tiden har jag haft svårt att hålla ögonen öppna.

Jag skulle ha pluggat idag för att slippa göra allt i morgon och på söndag förmiddag. Men min oförmåga att få tummen ur röven har gjort att jag får lägga dagen i morgon på studier. Just nu är jag för trött att ens förebrå mig själv. Jag vill bara sova. Men det kommer säkert lagom till att jag lägger mig. Då kommer tankarna verkligen börja snurra.

Tala ut

Så jag kom i säng i tid igår och i morse så gick jag upp när klockan ringde istället för att ligga och dra mig. Så vad gjorde jag då med den där extra tiden jag hade? Kollade youtube och drack kaffe. Det var väl produktivt av mig. Eller det kunde det ju varit om jag hade använt kvällen till att plugga. Har jag gjort det? Inte då, den har gått åt till Netflix. Kanske är det nästa steg i hela det här. Att lära mig använda tiden till något vettigt.

Halmstad slott

Jag läste tidningen i morse och en av insändarna fångade mitt intresse. Det är ju ofta ett slags Ring P1 i lokalformat och idag var det en person som varit och sett Tommy Körberg och var väldigt besviken. Personen hade betalt nästan 600 kronor för att höra Tommy sjunga och det hade han gjort. Men han hade dessutom haft den dåliga smaken att uttala sig politiskt under sitt uppträdande. Det var detta som gjort skribenten upprörd. Tommy skulle ju göra det han gör bäst, sjunga tills han stupar, inte prata politik.

Jag slogs av att det är svårt att vinna i den här världen. För inte allt för länge sedan så var det många som var ganska upprörda av att idrottsstjärnor inte uttalade sig politiskt. Sen när Emma Green Tregaro gjorde ett politiskt utspel i samband med en tävling så blev det ett väldigt rabalder. Det är lite så där att man ska vara precis så som alla vill att man ska vara.

Men om nu någon ser något som man tycker är fel och man har den här arenan, varför ska de då inte ta tillfället i akt och göra sin röst hörd? För att sporten eller musiken inte är politik? För att någon har betalt pengar för att se någon hoppa högt eller sjunga fint? Men det är ju inte tränade apor vi har att göra med. Visst kan de hoppa högre än de flesta och i Tommys fall sjunger han de flesta av banan men om man har så många öron och ögon som lyssnar så är det ju självklart att man verkligen lättar sitt hjärta. Det är helt naturligt och inget som jag eller någon annan kan göra något åt.

Insändaren menade att det var fel, inte bara för att denne hade betalat dyra pengar för att höra honom SJUNGA, utan för personen Tommy vände sig mot var inte där och kunde försvara sig. Om vi nu skulle ha den åsikten och det målet att alla vi pratar om ska vara där och kunna försvara sig så hade det ju blivit väldigt många tysta stunder på de flesta håll. Kanske lever skribenten efter den devisen men jag ställer mig tveksam till det. Jag tvivlar på att någon klarar leva upp till de kraven som hen tydligen ställer på andra. Och nej det gör ingen skillnad för att hen har betalt dyra pengar för att komma in. Det är inte ett skäl att få diktera vad som sägs eller görs på scen. Vill man höra någon sjunga och inget annat så får man snällt gå och köpa sig skivan istället.

En månad till julafton

Vinter, träd, Ljusslinga

Så förklara det för mig
att vi inte har råd
att vi har för höga skatter

För jag sitter här
Stirrar ut i novembermörkret
Jag försöker ta in
att vi inte har råd
att skatten är för hög
att årets julklapp är en robotdammsugare

Förklara det för mig igen
För jag sitter här och kan inte förstå
Jag sitter här och går sönder
medan folk gråter och svimmar
för det inte kom in

i Mall of Scandinavia

Det snurrar i min skalle

Det är alltså redan torsdag. Jag tittar på min att göra lista och den har inte blivit så mycket kortare som jag hade hoppats att den skulle vara vid det här laget. I morgon är tanken att jag ska blada genom den sista delen av den nya yrkesprogramsutredningen och börja skriva ner det jag har hittat i de där utredningarna jag gått genom. Det ska jag nog lyckas med. Sen får vi se hur mycket det blir och hur mycket jag måste gå tillbaka och kontrollera så att det jag skrivit verkligen stämmer. Men det är en senare fråga. Detta är ett utkast till ett utkast.

Det händer mycket i världen. Terrorberedskap som höjs och tankar på att ge polisen befogenheter att spana lite lätt på vad vi har för oss på nätet. Att det är något man väntat på att införa är jag ganska säker på men jag tvivlar att en sådan åtgärd kommer att göra livet mycket säkrare. Vi är redan bevakade från olika håll på diverse sätt men att polisen ska kunna kolla upp vad jag håller på med på nätet är inte speciellt tilltalande. Och det skrivs av en man som är med på facebook, använder googles programvaror och dessutom bloggar om vad han tänker och sysslar med. Trots det anser jag att mitt privatliv är mitt eget. Jag väljer noga vad jag delar med världen. Och jag vill inte att någon ska göra det valet åt mig.

Sen har vi ju det här med att folk reagerar på vad som sägs i media av bland annat statsministern. Hur de förklarar högt och tydligt hur allt är den sittande regeringens fel och mer eller mindre då också menar att allt var guld och gröna skogar innan. Det är nog dags att ta på sig glasögonen för de som skyller allt på den sittande regeringen har nog blivit en aning närsynt. Och eller trögtänkt. Ytterst få saker förändras över en natt. Eller ens ett år.

Those who do not move, do not notice their chains. – Rosa Luxemburg

Sen alla de där som förespråkar stängda gränser och stopp på allt.  Är ni redo att ge upp solsemestern i Thailand och skidresorna till alperna? Eller är det bara för vissa som det ska vara stängt, och vem ska välja ut de som får komma in? Vem ska välja ut de som väljer ut de som får komma in? För jag menar jag vill ju inte att Olle ska vara den som bestämmer sånt. Han bor ju i Laholm och det vet man ju hur de är.

Jag tror inte på stängda gränser. Lika lite tror jag på att stänga in sig bakom murar och staket i små bubblor av kvarter eller områden. Det leder till ökad misstänksamhet. Men det är kanske så ni vill ha det. Små enskilda små celler där vi lever var och en för sig själv, för att sen när vi tvingas gå ut (för att den där matkassetjänsten inte har just det där specialrostade kaffet man vill ha) stryka längs väggarna och se sig om över axeln medan man hastar fram och åter till affären innan man låser de dubbla låsen om sig och ser till att man har kopplat på strömmen i taggtråden igen. Då kan man slappna av och dricka sitt kaffe medan man funderar på vilka dårar det var man mötte på vägen.

Det här skulle ju inte bli ett sånt inlägg. Men så blir det när hjärnan får ta över och gå på grönbete för sig själv. Jag har spenderat större delen av arbetsdagen med APL-besök. Trevligt och intressant att se företagen vi har runt omkring, men den där att göra listan blev inte kortare när det drog ut på tiden. Men det är ju en dag i morgon också.

 

Lovdag

Så var första lovdagen över. För oss lärare var det fortbildning som gällde och detta genom kollegialt lärande. Fyra föreläsningar skulle besökas och utifrån det urval som fanns fick man göra sina val. Det började med en smärre katastrof. Det fanns inget kaffe som det var utlovat. Kaffe är viktigare än luft för lärare, jag var lagom irriterad när jag insåg att någon hade brustit i sin planering.

Givetvis berördes det som hände i Trollhättan i torsdags. Personen som höll i uppstarten berättade att hon hade en son i samma ålder och ställde sig frågan: När, eller hur, blir man en mördare? Tanken har slagit mig också, personen som utförde terrordådet i Trollhättan var utbildad på Industriprogrammet. Han var svarvare och han hade tävlat och gått till final i Ungdoms SM i CNC-svarvning för några år sen. Om ett par veckor åker jag upp med ett par ungdomar som har tagit sig till kvartsfinal i samma tävling. Kan någon av de? Jag har under flera år själv benämnt mig som svarvare. Skulle jag kunna? De frågorna är ju ganska enkla att svara på, i alla fall den senare. Nej, jag skulle inte kunna. Inte nu, inte med de erfarenheter jag har med mig i bagaget. Men frågan är ändå lika intressant som den är skrämmande. Vad är det som gör att en till synes helt normal människa går in i en skola med svärd och börjar attackera elever och anställda baserat på hur de ser ut?

Det är tunga frågor, och inget jag kommer kunna ge svar på. Svaret är troligen så komplext och mångfacetterat att jag kanske skulle ha svårt att förstå det om det fanns framför mig.

Vi fick kaffe, innan dagen började på riktigt. Det blev en intressant dag där kanske inte allt var riktigt vad jag hoppades på, men jag tog med mig lite från alla stationerna. Under tiden försökte jag få tag på Tre-butiken i Halmstad men numret som de har går till en röst som säger att meddelande kan inte lämnas och så bryts samtalet. Ringde till Tres kundtjänst och de var förbryllade när de fick samma problem. Så någon hjälp fick jag ju inte. Under de kommande dagarna så kommer jag vara i Sandviken och antagligen lite svårt att få tid över till att ringa till dem och fråga om det verkligen blev rätt när de förhandsbokade den där telefonen. Jag är inte så road av att stå där med två abonnemang helt plötsligt.

Frukosttankar

Jag vet inte vad de har för sängar här på hotellet. Men för en gångs skull har jag sovit gott. Normalt sett sover jag väldigt dåligt första natten jag inte sover i min egen säng. Så det är skönt att vakna och inse att man sovit som en stock. 

 Hotellfrukost

En fin hotellfrukost och snart är det en timme till allt drar igång igen. Idag ska vi delas in i mentorsgrupper, det ska bli spännande att se vad det är för grupp man landar i, det är ju en brokig skara personer som sökt sig hit. 
Nu är det hög tid att ställa sig i duschen och sen göra sig redo att möta dagens utmaningar.