Äntligen!

Det började i lördagskväll. Allt var bra fram till typ 21.30 eller så men då började jag känna mig dålig. Lite kräkig helt enkelt. Men det släppte ganska fort. Först trodde jag att jag hade ätit något dåligt men sen vände det plötsligt. På bara några minuter gick jag från att sitta och ha det bra och tänka på att jag skulle åka till mina föräldrar och lämna katterna och sen vidare på kalas hos min bror då min svägerska fyllt år, till en frossa som var så kraftig att jag var glad att jag hade en flaska Loka stående i kylen för annars hade jag inte kunnat få i mig vatten för att svälja ett par febernedsättande tabletter. Jag hade inte hittat rätt med glaset under kranen. Sen kastade jag mig ner under täcket och där låg jag och skakade. Med lite intervall så kunde jag slappna av så att frossan lugnade sig men sen tog den över igen. Det blev inte lättare när jag upptäckte att jag behövde gå på toa. Frossan lugnade sig när jag slappnade av. Men det är å andra sidan dumt att slappna av när man är nödig, i alla fall när man ligger i sängen.

Efter en stund slog tabletterna till och jag kunde ta mig ut på toa. Passade på att ta tempen då också. Den låg på härliga 41,1 grader. Jag förstod att det skulle bli en lång natt och plockade med mig en flaska vatten till sängen. Efter en stund kände jag hur det började ömma i benet. Då förstod jag vad det var. Det var min gamla vän Rosfebern som var tillbaka. Trots att jag inte ville så slet jag mig från täcket och drog till mig fåtöljen för att kunna lägga upp benet i högläge på den. Så där låg jag. Och hade lite problem att sova. Det är ju inte så lätt när man har hög feber och att dessutom ligga på rygg med benet högt gör det inte lättare. De stunder jag faktiskt somnade (eller jag tror jag somnade annars var det bara så att jag hallucinerade) drömde jag om den novell jag skriver på. Jag minns att jag drömde ett fantastiskt slut på den, problemet var bara att alla pratade ryska och tyska. Det första är ett språk jag inte kan alls och det andra skulle jag kanske klara av att beställa en kaffe på typ. Men allt var glasklart.

Så vaknade jag och det var bara att inse. Min tur till föräldrarna och min bror skulle inte bli av. Jag hade 40,3 i temp så jag var ganska mör. Dessutom insåg jag att jag måste komma till en läkare och få ett recept på antibiotika. Jag har haft rosfeber tre gånger nu, senaste gången var nog två år sedan eller så men jag har ganska bra koll på symptomen. Snabbfeber i kombination med ett rodnande, svullnande och ömmande underben är ganska troligt just rosfeber. Speciellt om rodnaden sitter runt benet och inte bara på ett ställe. När man ringer 1177 och säger att man fått rosfeber så är de lite skeptiska. Och det är väl ett ganska bra arbetssätt förvisso men det tog lite längre tid innan vi kunde konstatera att jo det låter som rosfeber och så kopplade man mig till vårdcentralens helgmottagning.

Jag trodde ju att 1177 hade vidarebefordrat information om varför jag hade ringt till vårdcentralen så när de ringde upp ville jag bara veta när jag skulle kunna komma in. Men det blev ju samma visa igen. Vilket förvisso är bra. Viktigt att fastställa att man verkligen är sjuk och så vidare. Men till slut fick jag komma in. Och jo det var ju ganska tydligt att jag hade rosfeber. Så jag var därifrån efter tio minuter med ett recept där snabbsänkan var det som tog tid. Den visade på 94 vilket inte ens är i närheten av då jag sist hade det fick jag veta för då var sänkan på 160. Så jag hade hopp om att det skulle vända snabbt.

Dagen blev ganska trög. Jag var trött och irriterad och katterna var, ja som katter alltid är, vilket inte alltid gjorde mitt liv lättare. Trots allt insåg jag att det nog skulle gå att få parketten slipad på torsdag. Ett par timmar efter jag fått i mig den första dosen antibiotika så kändes det lite lättare och jag kunde meddela mina föräldrar att jag kommer med katterna under måndagen istället. Tanken var att åka ner och tillbaka snabbt och eventuellt jobba på kvällen. Det blev inget med jobbandet. Dels hade jag drygt 38 graders feber och dels tog totalt fyra timmar i en varm bil ganska hårt på mig. Men jag tog mig i kragen och tömde rummet på saker, så när som på fåtöljen och sängen. Det får bli det sista jag tar innan de börjar slipa. Tanken var att jag känner mig ganska okej nu, jag vet inte hur jag mår i morgon.

Så nu är det den morgonen och jag har sovit, kanske inte gott och inte så länge men jag har sovit. Febern är nere på nära nog normala 37,7 och hade det inte varit för att benet ser ut som en tomat hade livet kunnat vara ganska okej. Det första jag reagerade på när jag vaknade var att jag kan tänka igen. Då fattade jag att det verkligen hade tagit ett stort steg åt rätt håll. Men jag har lite småproblem med att gå. Eller de första stegen är jobbiga och sen är det lugnt. Men jag kan tänka igen, fattar ni hur underbart det känns? Det är som om inget kunde vara bättre just nu. Sen får vi se hur länge orken klarar hålla igång mig. Tanken är att släpa upp en dörr från förrådet idag. För jag vet ju inte hur jag mår i morgon.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.