bjovel funderar på skrivandet

Skrivandet har alltid funnits där för mig. Även om det i perioder hänt att jag inte skrivit något alls. Det har alltid lockat och så länge jag kan minnas har min dröm varit att bli författare. Den drömmen finns förvisso kvar men när jag insåg att det inte var så lätt som jag trodde och inte lika lukrativt heller så har den väl fått stå tillbaka för mer praktiska delar i livet.

Men jag har ofta funderat över att skriva dagbok. I bland har jag gjort det digitalt, ibland via någon blogg men det är ändå den fysiska delen av att skriva på papper i en anteckningsbok som lockar mest. Där kan jag vara fri. Det går inte riktigt att vara det när jag skriver här på bloggen. Av uppenbara skäl. Det finns ju trots allt någon som läser och då måste jag fundera över vad det är jag sänder ut. Sen jag började samla på reservoarpennor har däremot mitt dagboksskrivande tagit fart. Jag ville ju hitta en anledning till att använda mina pennor och vad kunde bli bättre än det? Jag skriver inte varje dag och det kan jag ibland tycka är synd men samtidigt så om jag inte har något att skriva så känns det lite dumt att skriva en sida nonsens bara för att man ska. Mina studier har gett mig kontakt med lite litteratur som behandlar skrivande som en reflektionsform och det är så jag försöker använd mitt dagboksskrivande. Det är med andra ord inte alla dagar jag har något jag vill reflektera över så därför skriver jag inte varje dag. Det känns bra att få ur sig saker och många gånger släpper jag saker lättare om jag satt dem på pränt.

Men drömmen om att skriva är inte död. Jag vill gärna göra det och det skulle vara skoj att prova på att göra det professionellt. Även om jag just nu har svårt att se hur det skulle funka. Jag misstänker att man som krönikör inte får vidare bra betalt för sina krönikor även om man skriver en gång i veckan. Det räcker ju inte att jobba en halvtimme eller så i veckan. Eller? Med andra ord måste jag har något att fylla ut lönekontot med. Vilket betyder att jag inte kan säga upp mig från lärarjobbet än. Förvisso har jag en påbörjad roman som jag bara ska avsluta. Men med tanke på mängderna som den skulle behöva sälja i för att försörja mig ett halvår eller år för att skriva en ny är inte riktigt vad jag tror den kommer att generera. Tvärtom är jag ganska säker på att den kommer bli svår att få ett förlag att ta sig an över huvud taget. Men det är ju en helt annan historia.

För grunden i det hela är inte berömmelse eller pengar (nu ljuger jag förvisso, om någon skulle erbjuda mig miljoner för min bok och alla tidningar och tv program skulle ringa om intervjuer så skulle jag ju givetvis hoppa på det tåget), det handlar mer om just att sitta ner och skriva. Att tänka och få tankarna på papper, sortera dem och se vad man kan göra med dem. Den kreativa delen. Den är inte så stark, just nu, att jag är beredd att kasta mig ut och chansa att det går att försörja sig på någon form av skrivande men den är så stark att jag känner att jag måste skriva. Jag måste ha den kontakten med min hjärna och låta den rusa fritt ibland och se resultatet framför mig. Oavsett om det handlar om att skriva en akademisk avhandling, en bok, ett blogginlägg, en recension eller bara något skoj som jag känner att jag måste få ur mig. Annars blir det lite för trångt där inne bland alla tankar.

bjovel funderar på informationsstress

Tempot är uppskruvat idag. Även om vi har åtta timmars arbetsdag fortfarande så har allt vi måste lyckas uppnå flyttats fram så långt att man tvingas jobba över eller till och med dubbeljobba om man ska hänga med i vad som ska inhandlas. På så sätt är jag glad att jag bor i en liten lägenhet och inte i ett hus där grannarna tävlar om att överträffa varandra. Och det handlar inte bara om saker, fast det är ju de som syns. Men man ska hänga med över allt. Följa alla populära tv serier, läsa intressanta böcker, läsa intressanta artiklar, hänga med i nyheterna, sporten ska avhandlas och så ska man kunna koppla av, träna och resa. Dygnet har 24 timmar. Det är det samma för alla. Det är det mest demokratiska som finns.

Vilket innebär att om man ska klara av allt det där så sover man inte så mycket. Vissa kan klara det. Jag kan det inte. Så de timmar jag har för att hänga med är något färre än för vissa andra, fast samtidigt fler än för andra. Många gånger har jag stannat upp och funderat över hur vissa personer kan ha hunnit med allt de säger att de gjort. Jag är förvisso en ganska långsam läsare och det gör ju att det tar längre tid för mig att ta mig genom böcker och artiklar. Men serier och annat går i samma hastighet och i bland kan jag fundera på om alla som säger att de sett allt eller läst de där böckerna och artiklarna verkligen är ärliga. För någonstans måste tiden ta slut.

Det har fått mig att fundera på vad det är andra gör som inte jag lyckas med. Visst jag har en del tid som jag slösar bort när jag mer eller mindre sitter och slösurfar på nätet. Men även om jag skulle ägna den tiden för att läsa en artikel till eller lyssna på en podd medan jag lagar mat så har jag ändå inte riktigt den där tiden som behövs för att klara av att göra allt det där. För jag behöver den där tiden när jag inte gör något vettigt till att låta hjärnan vila. Men jag ska erkänna att jag blir stressad när jag inser att andra klarar av det men inte jag. Det måste betyda att jag gör något fel. I alla fall ser det ut så från min horisont.

I och med mina nyårslöften så har jag insett att det inte är så farligt att inte hänga med överallt. Att det är helt okej att ta en promenad utan att instagramma den och twittra om vilka unika tankar man har. Jag kan istället ta och fundera på dem ett varv till och sätta dem på pränt här i bloggen. Vilket kanske får någon annan att känna sig lite efter och frågar sig hur jag hinner med. Även om jag känner att jag har saktat av och är tvåa på bollen många gånger. Så pass att jag bara låter saker passera för de känns inte relevanta längre.

bjovel funderar på arbetsmoral

För ett tag sen var det en lärare som skrev en insändare i lokaltidningen här i Halmstad. Den handlade om arbetsmoral och då främst föräldrarnas arbetsmoral och vilka signaler de sänder till sina barn. Den läraren som skrev den menade att det är inte är rimligt att låta barnen vara hemma för att de har bråkat med en kompis dagen innan och att föräldrarna hellre går med på att barnen är hemma för att slippa ta en strid med sitt barn. Då blir man ju den tjatiga föräldern.

Jag som är gymnasielärare ser det samma. Man är hemma av de mest udda anledningar ibland och i bland utan någon uttalad anledning. Jag kämpar med att förklara att en arbetsgivare är inte i första hand intresserad av hur väl du kan ditt yrke, betygen struntar de ofta i. Tittar man på vad arbetsgivarna säger att de är intresserade av så är det att den anställda kommer i tid, anstränger sig, vill lära, frågar om den inte vet och sen kan det vara så att de tittar på hur mycket av yrket de kan. Den sista biten går att lära ut när de börjar jobba. Men man måste vara där, visa att man vill, göra vad man kan för att lösa uppgifterna. Inte som så många tyvärr gör idag, sätter sig ner och surar för att det de ska göra inte är lätt eller kanske inte blir rätt första gången. Eller så blir de arga för att jag som lärare inte serverar lösningen på ett fat utan försöker visa dem ett sätt för dem att lösa problemet själv.

Många har sagt att det är ett generationsproblem. Och jag tror de har rätt. Men det är inte barnen det är fel på. Det är just föräldrarna som är boven i dramat. Alla vill att deras barn ska ha det bra och då gör man gärna det där lilla extra för dem för att de ska ha det bra. Passar det inte med ost på mackan så gör man en ny med skinka. Är det inte rätt skor man köpt får man köpa nya. Allt man gör då är att berätta för dem att om du bara klagar så får du det du vill ha.

Jag hatar de där exemplen om att när jag var ung fick jag gå till skolan och det var sju mil dit, uppförsbacke och snöstorm. När man sen skulle hem så var det fortfarande uppförsbacke och då kunde man ge sig fan på att vinden hade vänt också. Men när jag växte upp så var det inte tal om att klaga på maten. Ville jag inte äta det som serverades så slapp jag. Jag fick gå hungrig och det gjorde jag aldrig. Det jag visste vara att det var inte lönt att försöka ens. Det jag kunde göra var att fråga om vi inte kunde äta till exempel spaghetti i morgon. Det var inte säkert att det skulle bli så men jag hade större chans att få det genom än om jag sa att jag inte gillade maten som stod framför mig. Nu har jag inga problem med mat vilka de flesta som träffat mig kan se men det är en annan femma.

Så precis som läraren som skrev insändaren så är det inte så mycket barnen vi ska rikta oss mot det är föräldrarna. Sen att vi måste försöka ge barnen någon form av arbetsmoral när vi lär dem ett yrke är ju självklart. Men att de saknar den när de kommer till gymnasiet kan inte vara barnens fel. Någonstans måste vi sända ut rätt signaler från början. För annars kommer det vara så att de får en tuff verklighet när de går ut skolan och ska arbeta för att försörja sig. Ställ krav på ungarna, det gör mitt arbete som lärare lättare. Då kan jag koncentrera mig på att stoppa i dem kunskaper som gör att de kan få ett bättre och mer intressantare jobb. Men om jag måste tjata hela dagarna om att de ska komma i tid eller att de ska se till att bli färdiga med vad de har för händerna så kommer det inverka på deras yrkeskunskaper i slutändan.

bjovel funderar på kommentarsfält

Så här i Melodifestivaltider så har jag börjat inse att jag måste hålla mig borta från kommentarsfält. Det ligger lite i linje med mitt nyårslöfte om mindre skärmtid men det är inte så uttalat. Det spelar i stort sett inte någon roll vad det handlar om för ett kommentarsfält spårar ur fullständigt till slut om det inte finns någon som styr upp det. Och även om jag har läst en väldigt bra artikel så får jag ofta huvudvärk när jag börjar titta på vad folk skriver i dem. Om man ser till Twitter som ibland känns som ett enda stort kommentarsfält så kan man ganska snart se vilka man ska undvika. Det är de där anonyma personerna som antingen har ett ägg (mycket talande) som profilbild eller så är det en bild på någon eller något som helt klart inte är dem själva. De kan man i stort sett blocka från start.

Det här var ett jobbigt fenomen på den tiden när man inte behövde skriva ut sitt namn. Man kunde lugnt sitta bakom sin skärm och skriva sina dumheter och ingen visste vem man var. Något som ledde till att många stängde av kommentarfunktionen, något som folk blev helt utom sig av. Det var tydligen ett tecken på censur eller något liknande. Man påstod det i alla fall. Sen att man hade fel är ju en annan sak men sanningen har inte varit så het bland personer som hatar i kommentarsfält.

Men numer är det tydligt att man står för sina åsikter. Det har tagits en sväng någonstans och det är så att man villigt sätter ut sin bild och sitt namn invid sina inlägg. Det skulle ju vid en första tanke kunna vara en trevlig utveckling, men jag vet inte det. Speciellt inte när det uttrycks rent hat, mer eller mindre rena hot (vilket i och för sig skulle kunna underlätta vid en rättsprocess) och annat allmänt kräks. En tydlig sak är att man inte läser det som delas. Det är bara en titt på en rubrik och så drar man sin slutsats och så skriver man. Säger någon emot så kan man alltid börja gapa om yttrandefrihet. Och visst det har vi. Problemet med yttrandefriheten är att den inte riktigt gäller på det sätt trollen verkar tro. Dessutom är det ju så att den som säger emot också har sin yttrandefrihet, men det råkar man bara inte tänka på just då.

Det är beklämmande att se hur vissa beter sig i kommentarsfält. Förut fanns anonymiteten och man tänkte att personen ifråga skulle aldrig skriva så om det framgick vem det var. Nu är vi där att det syns vem man är och folk slänger så gärna upp sitt hat och sina fördomar utan att blinka. I mitt stilla sinne har jag tänkt att de skulle nog inte säga så om de stod öga mot öga med den de vänder sig till. Men jag börjar undra.

bjovel funderar på gnäll

Det handlar om gnäll. Om att älta och inte släppa saker. Jag är bra på sådant själv även om jag har försökt vinnlägga mig om att ta mig bort från sådant. Någon har liknat gnälla vida att sitta i en gungstol. Man har något att göra men man kommer ingenstans. Det är bekvämt förvisso men det gör inte att man mår bättre. Snarare tvärt om. Man mår sämre och det samma gäller för de man har runt sig. Jag har skrivit om det för länge sedan, men att gnälla över något är ju lönlöst om en av de mest lönlösa saker som finns att gnälla över är vädret.

Jag förstår att man kan vara frustrerad över vädret om man är beroende av det. Om man är lantbrukare eller arbetar utomhus. Men huvuddelen av oss, jag gör det också, som gnäller är inte beroende av ett visst väder. Visst det är trevligt när solen skiner men inga mängd av gnäll kommer ändra vädret. Det är dessutom ingen nyhet att det är trist väder på våra breddgrader under vinterhalvåret. Släpp det och gå vidare, se möjligheterna till att upptäcka en god bok eller en bra film istället.

Det här med att släppa saker är något som är nära besläktat med gnäll. Det är nästan med hundra procentig säkerhet att den om inte släpper saker gnäller. Och då över just det de inte släpper. Jag har träffat personer som gnäller över saker som hände för flera år sendan. Och sen undrar de varför allting är så trist. Ett tips är att se sig själv först. Om man ältar och gnäller om något som ligger flera år tillbaka i tiden så kan nog det vara en stor bidragande orsak.

Jag har jobbat med det där. Jag är absolut inte felfri och det här texten är ganska mycket en påminnelse till mig själv att fortsätta det arbete jag påbörjat. Sen kommer jag nog inte bli färdigt. Det är en mänsklig rättighet att gnälla brukar jag säga. Men man ska se till att gnället gäller något relevant och något man kan påverka. Annars är det en början till en negativ spiral och det är aldrig bra.

bjovel funderar på Bowie

David Bowie. Det är drygt ett år sedan han gick bort nu. Jag satt och tittade på ett inslag från Brit awards som sändes en tid efter hans bortgång. Annie Lennox pratade då, bara någon månad efter Bowies död, om hur svårt det var att tala om honom i dåtid. För en tid sen satt jag på ett hotellrum i Växjö och såg dokumentären Bowie the last five years och jag slogs då av samma sak. Jag hade, mer än ett år efter hans död, svårt att tänka på honom som något annat än närvarande.

Jag har aldrig varit ett stort Bowiefan. Jag har ett par skivor med honom, en samling och albumet Hours. Jag fastnade av någon anledning för låten Thursdays child, jag kan inte riktigt säga varför. Men ändå är det svårt för mig att ta in att han är borta. Det är något med hans uttryck och person som gör honom så unik och ändå så vanlig. Samtidigt har det varit en man som har fascinerat mig och det som kanske har fångat mitt intresse mest har varit andras tankar om honom. Om det stora geniet.

På den punkten har jag i alla fall kommit längre i mina egna tankar om Bowie än om Bob Dylan, en annan man som fascinerat massvis av människor. Bowie kan jag förstå på ett sätt, hur han efter att ha fått sin översättning av det som senare i Paul Ankas händer blev My Way ratad satte sig och Life on mars. Och jag ska inte ens försöka påstå att jag förstår alla hans referenser, varken i texter eller i hans videos (gör någon det egentligen?), men det är ändå något jag kunnat ta till mig. Det är dessutom så att ju mer jag lyssnar ju mer vill jag veta, vilket leder till nya upptäckter. Något som gör att jag antagligen kommer bära med mig honom länge än och även om han inte längre finns och ger ut musik så finns det mängder för mig att upptäcka.

Men ju mer jag upptäcker, ju svårare kommer jag troligen ha att acceptera att han är borta. Men det är kanske så det ska vara. Så länge han finns inom mig är han ju inte borta.

bjovel funderar på prokratsinering

Prokrastinera. Pro – krastin – era. Verb. (Psykol.) skjuta upp, underlåta att ta itu med. Så skriver Svenska Akademien om ordet prokrastinera. Att skjuta upp saker som är mer eller mindre viktiga för att de helt enkelt är tråkiga. De som har hängt med lite i det jag skrivit under den här punkten innan kan inse att det är det jag gör när jag inte städar. De som har läst annat av mig eller som kanske rent av själv har studerat eller studerar just nu vet att det är då man helt plötsligt tycker det är mycket viktigt att dammsuga just nu i denna stund och inte om två timmar. Trots att det inte kommer vara så väldigt mycket mer smutsigt då.

För det är ju så, när vi stöter på något som är tråkigt så drar sig hjärnan genast till det som är lite roligare. Att plugga är sällan roligt så därför så kan jag tänka mig att hellre städa toaletten än att plugga. Det är dock ett fiktivt exempel då, även om jag just nu prokrastinerar, jag just nu sitter och skriver den här texten. Det är ett perfekt sätt för mig att göra det på. För jag har ju trots allt lovat mig själv att göra det här och då måste jag hålla det, om det sen går ut över min studietid kan ju jag inte hjälpa. Det är ju trots allt så att detta måste göras.

Jag inser ju att om jag skulle ta tag i det som verkligen måste göras, som att plugga till exempel, så skulle jag ju helt enkelt få mer tid för att göra det jag gillar. Som att skriva sådana här texter eller läsa, men det där lyckocentrat i hjärnan pockar på ganska ofta och vill att jag ska aktivera det så ofta som möjligt. Och då kan till och med dammsuga få det att aktiveras. Men det är ju ett problem med det där. När det vänder.

När jag står där sen och känner att nu MÅSTE jag plugga. Nu måste jag lägga flera timmar varje dag efter jobbet på något som om jag lagt en timme om dagen tidigare kunder varit löst för länge sedan. Då kommer ju en annan känsla. Ångesten. Man börjar fundera på vad det är för fel på en och sen sätter man i gång och jobbar som en tok och blir färdig. När man sen lämnar in så tänker man att man jobbar bäst under press. Problemet är ju vad det gör med mig. För de där stresstopparna börjar kännas. De stannar kvar mycket längre. Jag måste se till att vända på det och hitta det roliga i det jag måste göra. Eller i alla fall inse att om jag gör det nu så har jag mer tid över senare till det roliga.

Problemet är ju bara att det tar tid att programmera om sig. Så det börjar jag nog med om en stund. Jag måste läsa lite först och sen sova på saken. Man ska ju inte rusa in i saker har jag hört.

bjovel funderar på studier

Det är lustigt hur saker och ting kan förändras över tid. Visst jag har alltid haft ett intresse för det teoretiska. Men det var aldrig på tal att jag skulle gå en teoretisk utbildning i gymnasiet, även om elprogrammet inte är det minst teoretiska programmet direkt. När jag var i den åldern så var jag skoltrött och ville helst av allt bara klara av mina tre år och sen komma ut och jobba. Därför blev det ju si och så med mina studier också.

Men det teoretiska har legat mig varmt om hjärta, jag kan mycket väl läsa mig till hur något funkar för att sen strunta fullständigt i det praktiska. Minnet av problemen med framför allt matten gjorde att jag inte var helt säker på om jag skulle börja studera igen. Samtidigt var ju chansen till att få en tillsvidareanställning det som till slut lockade mig till att ta steget. Nu har jag ungefär ett halvår kvar av mina studier och det har gått bättre än jag väntat mig.

Det var till och med så att när jag fick en ledig helg utan några studier som behövde göras så hade jag ganska tråkigt. Så då föddes tanken på att studera vidare efter jag är färdig yrkeslärare. Det är bara en fråga om vad jag ska läsa. Ett ganska självklart spår är ju att läsa sådant som jag har nytta av i arbetet. Saker som produktionskunskap och liknande. Men det är ju inte det jag känner att jag helst vill läsa. Jag skulle hellre vilja läsa svenska eller något sådant. Tyvärr finns det nog inga kurser i loppisvinyl för annars hade ju det varit självskrivet givetvis.

Enda kravet jag har just nu är att det ska funka med jobbet. Att plugga på heltid kommer inte att funka, jag behöver lite paus från det ibland. Sen kanske att plugga på drygt 60 procent inte är så smart heller alla gånger, i alla fall inte när när jobbar 100 procent. Men det går och det känns som att det blivit lugnare nu. Om det sen är för att jag vant mig eller för att uppgifterna blivit färre och mindre låter jag vara osagt.

Det känns som att nu när jag fått smak för det och på något sätt insett att jag kan välja själv så blir det mer lockande. Sen får man se vilka kurser som finns att läsa på distans.

bjovel funderar på skärmtid

Skärmtid, detta ord som varit väldigt omdebatterat så länge nu, det är något jag försöker undvika i så stor utsträckning som möjligt under detta år. Det ligger så mycket i det. I många fall handlar det om en trygghet. Skärmen, i många fall just den på telefonen, har blivit en form av snuttefilt.

Man kan ha många åsikter om det men att man flyr in i en annan värld där man själv styr är inte helt osann ändå. Som får man säga att man informerar sig om Syrienkriget eller om den globala uppvärmningen hur mycket man vill, en betydande del av tiden går åt att följa kändisar på Instagram och slökolla på Facebook.

För snart två år sedan kastade jag ut tvn. Tanken med det var precis som nu att minska min tid framför en skärm. Tvn stod på jämt och jag fastnade i program som jag inte kunde förstå att jag kollade på. Planen var att jag skulle läsa mer och följa de serier jag verkligen ville se via Netflix och liknande tjänster i min iPad. Det funkade. Ett tag.

Härförleden avslutade jag mitt HBO nordic konto för jag såg inte så mycket därifrån så jag såg inte värdet i att betala för den tjänsten. Jag hann inte se något därifrån för jag var upptagen med Netflixserier. Knappt hade jag kollat genom en förrän jag ville ha en ny att se på. Till slut insåg jag att jag spenderade nästan lika mycket tid framför min iPad som jag gjort framför tvn.

Något behöver göras. Men inte bara där. En enkel fråga. Hur ofta är du på toa längre än du behöver, bara för att du har mobilen med dig? Jag gör det ofta. Telefonen har blivit ett filter vi lever genom. Sedan ganska lång tid så tar jag väldigt få bilder på konserter eller konstverk. Jag gör det ibland för att kunna visa andra men jag gör det inte för att komma ihåg det själv. Minnet är bättre. Minnet kan i många fall förvanska upplevelser men det förmedlar känslor. Det gör inte ett foto eller ett skakigt videoklipp från en konsert. Man tittar ju aldrig på dem!

Ganska ofta ser man bilder eller statusar på Facebook om hur hemskt det är att ungdomarna är fast i sina telefoner och datorer. Så var det inte när de växte upp, då spelade man fotboll på ängen och skrapade upp knäna. Man levde! Men snälla nån. Jag minns när jag var tolv och köpte en Commodore 64. Mina föräldrar fick tvinga mig ut ur huset. Visst, jag cyklade fortfarande till fotbollsträningen två gånger i veckan, men hade vi haft en iPhone eller en PC då med de möjligheter som finns idag så ska ingen försöka slå i mig att vi hellre skulle springa efter en fotboll på en tung gräsplan när man kunde sitta hemma, snacka med vännerna (som finns över hela jorden) medan man sköt på varandra. Ingen ungdom hade släppt det. Det är lätt att säga att man hade gjort det när man själv inte hade valet.

Så det viktigaste av mina nyårslöften är att få ner skärmtiden. Få bort det där att hela tiden vara uppdaterad och ta reda på allt. Jag gillar att söka rätt på sånt som annars hade retat mig länge att jag inte hade koll på. Som att det finns drygt 9200 postnummer i Sverige. Onödigt vetande men bra för att belysa en poäng som min kollega hade om hur liten chansen är att vinna på Postkodlotteriet.

Jag ska unna mig att inte veta vad Donald Trump har skrivit för dumheter på Twitter, är det viktigt kommer jag nog få veta det tids nog ändå. Det kommer inte att bli lätt, jag gillar att vara uppdaterad. Men nu ska jag försöka vara lite mer urkopplad.

bjovel funderar på nyårslöften

Detta året tänkte jag inte ha några nyårslöften. Men så satt man där på nyårsafton och var lite lagom lullig på champagne som man så gärna är vid den tiden på året och då var det som om något bara landade i huvudet. Klart jag ska ha löften. Eller kanske inte löften men saker jag sak tänka på och så vidare. Det är ju viktigt att ha mål i livet och de kan ju egentligen uppstå när som helst men varför inte börja med ett nytt år? Det är ju definitivt och bra.

Så har nog många tänkt och så har man somnat med en härlig insikt om att man är på väg mot något bra. När man sen vaknar bakfull dagen efter så tänker man inte så mycket på vad man sagt under kvällen innan, man tänker mer på cola och pizza, och sakta men säkert så kommer det där minnet av vad man sa blekna. Även om det blommar upp bland och gör sig påmint om vad det var man sa och så har man lite ångest över det en stund. Kanske tar man tag i det lite halvhjärtat och sen dör det sakta ut. Jag har varit där själv och jag är väl inte så förtjust i det. Denna gången tänkte jag annorlunda.

Jag satte mig och skrev ner det. Det är bra för då kan jag inte komma undan med att jag inte minns. Alla dumheter som jag skrev ner där i min dagbok står ju där tydligt för mig själv att läsa. Eller så tydligt det nu blir efter en flaska champagne. Men om jag ska dra mig till minnes vad det var jag verkligen skrev så var det i grunden följande:

Skärmtid. Jag ska ägna mindre tid framför skärmar. Jag gick ut hårt och tog ett av de saker jag gillar mest och ska skära ner på det. Men det jag vill komma bort från är slentrianmässigt kollande på skärmar. När man drar upp telefonen eller sätter sig med Netflix när det finns andra, bättre saker att göra. Det ska jag bli bättre på. Jag ska minska min onlinenärvaro.

Läsa mer. Sedan jag började plugga har jag läst allt mindre som avkoppling. Det är inte bra. Jag vill läsa mer. I år har jag satt som mål att läsa 10 böcker. Då inte inräknat böcker som jag läser till mina studier såvida det inte är en skönlitterär bok. Problemet jag har haft är att efter jag började plugga har jag inte sett läsning som avkoppling. Då har jag landat framför en skärm istället. Nu ska jag läsa mer och om det blir ett problem med avkoppling så ska jag ta en promenad istället, eller lyssna på musik.

Skriva mer. Jag ska skriva varje dag. På något projekt. Jag har ganska många igång som jag kan ta upp och skriva på och jag har en del som jag behöver få färdigt eller bara slänga. Dessutom har jag ju bloggen där jag har lagt till två fasta inlägg i veckan vilket gör att jag kan skriva dem när jag har tid och lägga väntande. Det är kommer ge mig mer tid om kvällarna. Givetvis ska jag skriva klart mitt bokmanus under året och helst även ha tid att gå genom det.

Städa. Jag ska bli bättre på att städa och hålla rent. Det här handlar om en stressfaktor och något som jag redan har börjat ta tag i. När jag blir stressad så är det städningen som havererar först. Vilket leder till mer stress och så är man inne i en ganska dålig spiral.

Det var i stort sett det hela. Det finns några till punkter men det är mer lösa funderingar. Det är inte några stora saker egentligen men det är saker som kommer göra mitt liv lite annorlunda och förhoppningsvis bättre på sikt. Och jag tror att även om jag var berusad när jag skrev ner dem så är det saker som jag funderat på över en ganska lång tid och därför kommer det vara lättare att genomföra dem. Det är fyra stycken men nyckeln till dem alla ligger i den första. Att få bort den dötid som jag spenderar framför en skärm.