bjovel funderar på kommentarsfält

Så här i Melodifestivaltider så har jag börjat inse att jag måste hålla mig borta från kommentarsfält. Det ligger lite i linje med mitt nyårslöfte om mindre skärmtid men det är inte så uttalat. Det spelar i stort sett inte någon roll vad det handlar om för ett kommentarsfält spårar ur fullständigt till slut om det inte finns någon som styr upp det. Och även om jag har läst en väldigt bra artikel så får jag ofta huvudvärk när jag börjar titta på vad folk skriver i dem. Om man ser till Twitter som ibland känns som ett enda stort kommentarsfält så kan man ganska snart se vilka man ska undvika. Det är de där anonyma personerna som antingen har ett ägg (mycket talande) som profilbild eller så är det en bild på någon eller något som helt klart inte är dem själva. De kan man i stort sett blocka från start.

Det här var ett jobbigt fenomen på den tiden när man inte behövde skriva ut sitt namn. Man kunde lugnt sitta bakom sin skärm och skriva sina dumheter och ingen visste vem man var. Något som ledde till att många stängde av kommentarfunktionen, något som folk blev helt utom sig av. Det var tydligen ett tecken på censur eller något liknande. Man påstod det i alla fall. Sen att man hade fel är ju en annan sak men sanningen har inte varit så het bland personer som hatar i kommentarsfält.

Men numer är det tydligt att man står för sina åsikter. Det har tagits en sväng någonstans och det är så att man villigt sätter ut sin bild och sitt namn invid sina inlägg. Det skulle ju vid en första tanke kunna vara en trevlig utveckling, men jag vet inte det. Speciellt inte när det uttrycks rent hat, mer eller mindre rena hot (vilket i och för sig skulle kunna underlätta vid en rättsprocess) och annat allmänt kräks. En tydlig sak är att man inte läser det som delas. Det är bara en titt på en rubrik och så drar man sin slutsats och så skriver man. Säger någon emot så kan man alltid börja gapa om yttrandefrihet. Och visst det har vi. Problemet med yttrandefriheten är att den inte riktigt gäller på det sätt trollen verkar tro. Dessutom är det ju så att den som säger emot också har sin yttrandefrihet, men det råkar man bara inte tänka på just då.

Det är beklämmande att se hur vissa beter sig i kommentarsfält. Förut fanns anonymiteten och man tänkte att personen ifråga skulle aldrig skriva så om det framgick vem det var. Nu är vi där att det syns vem man är och folk slänger så gärna upp sitt hat och sina fördomar utan att blinka. I mitt stilla sinne har jag tänkt att de skulle nog inte säga så om de stod öga mot öga med den de vänder sig till. Men jag börjar undra.

bjovel funderar på gnäll

Det handlar om gnäll. Om att älta och inte släppa saker. Jag är bra på sådant själv även om jag har försökt vinnlägga mig om att ta mig bort från sådant. Någon har liknat gnälla vida att sitta i en gungstol. Man har något att göra men man kommer ingenstans. Det är bekvämt förvisso men det gör inte att man mår bättre. Snarare tvärt om. Man mår sämre och det samma gäller för de man har runt sig. Jag har skrivit om det för länge sedan, men att gnälla över något är ju lönlöst om en av de mest lönlösa saker som finns att gnälla över är vädret.

Jag förstår att man kan vara frustrerad över vädret om man är beroende av det. Om man är lantbrukare eller arbetar utomhus. Men huvuddelen av oss, jag gör det också, som gnäller är inte beroende av ett visst väder. Visst det är trevligt när solen skiner men inga mängd av gnäll kommer ändra vädret. Det är dessutom ingen nyhet att det är trist väder på våra breddgrader under vinterhalvåret. Släpp det och gå vidare, se möjligheterna till att upptäcka en god bok eller en bra film istället.

Det här med att släppa saker är något som är nära besläktat med gnäll. Det är nästan med hundra procentig säkerhet att den om inte släpper saker gnäller. Och då över just det de inte släpper. Jag har träffat personer som gnäller över saker som hände för flera år sendan. Och sen undrar de varför allting är så trist. Ett tips är att se sig själv först. Om man ältar och gnäller om något som ligger flera år tillbaka i tiden så kan nog det vara en stor bidragande orsak.

Jag har jobbat med det där. Jag är absolut inte felfri och det här texten är ganska mycket en påminnelse till mig själv att fortsätta det arbete jag påbörjat. Sen kommer jag nog inte bli färdigt. Det är en mänsklig rättighet att gnälla brukar jag säga. Men man ska se till att gnället gäller något relevant och något man kan påverka. Annars är det en början till en negativ spiral och det är aldrig bra.

bjovel funderar på Bowie

David Bowie. Det är drygt ett år sedan han gick bort nu. Jag satt och tittade på ett inslag från Brit awards som sändes en tid efter hans bortgång. Annie Lennox pratade då, bara någon månad efter Bowies död, om hur svårt det var att tala om honom i dåtid. För en tid sen satt jag på ett hotellrum i Växjö och såg dokumentären Bowie the last five years och jag slogs då av samma sak. Jag hade, mer än ett år efter hans död, svårt att tänka på honom som något annat än närvarande.

Jag har aldrig varit ett stort Bowiefan. Jag har ett par skivor med honom, en samling och albumet Hours. Jag fastnade av någon anledning för låten Thursdays child, jag kan inte riktigt säga varför. Men ändå är det svårt för mig att ta in att han är borta. Det är något med hans uttryck och person som gör honom så unik och ändå så vanlig. Samtidigt har det varit en man som har fascinerat mig och det som kanske har fångat mitt intresse mest har varit andras tankar om honom. Om det stora geniet.

På den punkten har jag i alla fall kommit längre i mina egna tankar om Bowie än om Bob Dylan, en annan man som fascinerat massvis av människor. Bowie kan jag förstå på ett sätt, hur han efter att ha fått sin översättning av det som senare i Paul Ankas händer blev My Way ratad satte sig och Life on mars. Och jag ska inte ens försöka påstå att jag förstår alla hans referenser, varken i texter eller i hans videos (gör någon det egentligen?), men det är ändå något jag kunnat ta till mig. Det är dessutom så att ju mer jag lyssnar ju mer vill jag veta, vilket leder till nya upptäckter. Något som gör att jag antagligen kommer bära med mig honom länge än och även om han inte längre finns och ger ut musik så finns det mängder för mig att upptäcka.

Men ju mer jag upptäcker, ju svårare kommer jag troligen ha att acceptera att han är borta. Men det är kanske så det ska vara. Så länge han finns inom mig är han ju inte borta.

bjovel funderar på prokratsinering

Prokrastinera. Pro – krastin – era. Verb. (Psykol.) skjuta upp, underlåta att ta itu med. Så skriver Svenska Akademien om ordet prokrastinera. Att skjuta upp saker som är mer eller mindre viktiga för att de helt enkelt är tråkiga. De som har hängt med lite i det jag skrivit under den här punkten innan kan inse att det är det jag gör när jag inte städar. De som har läst annat av mig eller som kanske rent av själv har studerat eller studerar just nu vet att det är då man helt plötsligt tycker det är mycket viktigt att dammsuga just nu i denna stund och inte om två timmar. Trots att det inte kommer vara så väldigt mycket mer smutsigt då.

För det är ju så, när vi stöter på något som är tråkigt så drar sig hjärnan genast till det som är lite roligare. Att plugga är sällan roligt så därför så kan jag tänka mig att hellre städa toaletten än att plugga. Det är dock ett fiktivt exempel då, även om jag just nu prokrastinerar, jag just nu sitter och skriver den här texten. Det är ett perfekt sätt för mig att göra det på. För jag har ju trots allt lovat mig själv att göra det här och då måste jag hålla det, om det sen går ut över min studietid kan ju jag inte hjälpa. Det är ju trots allt så att detta måste göras.

Jag inser ju att om jag skulle ta tag i det som verkligen måste göras, som att plugga till exempel, så skulle jag ju helt enkelt få mer tid för att göra det jag gillar. Som att skriva sådana här texter eller läsa, men det där lyckocentrat i hjärnan pockar på ganska ofta och vill att jag ska aktivera det så ofta som möjligt. Och då kan till och med dammsuga få det att aktiveras. Men det är ju ett problem med det där. När det vänder.

När jag står där sen och känner att nu MÅSTE jag plugga. Nu måste jag lägga flera timmar varje dag efter jobbet på något som om jag lagt en timme om dagen tidigare kunder varit löst för länge sedan. Då kommer ju en annan känsla. Ångesten. Man börjar fundera på vad det är för fel på en och sen sätter man i gång och jobbar som en tok och blir färdig. När man sen lämnar in så tänker man att man jobbar bäst under press. Problemet är ju vad det gör med mig. För de där stresstopparna börjar kännas. De stannar kvar mycket längre. Jag måste se till att vända på det och hitta det roliga i det jag måste göra. Eller i alla fall inse att om jag gör det nu så har jag mer tid över senare till det roliga.

Problemet är ju bara att det tar tid att programmera om sig. Så det börjar jag nog med om en stund. Jag måste läsa lite först och sen sova på saken. Man ska ju inte rusa in i saker har jag hört.

bjovel funderar på studier

Det är lustigt hur saker och ting kan förändras över tid. Visst jag har alltid haft ett intresse för det teoretiska. Men det var aldrig på tal att jag skulle gå en teoretisk utbildning i gymnasiet, även om elprogrammet inte är det minst teoretiska programmet direkt. När jag var i den åldern så var jag skoltrött och ville helst av allt bara klara av mina tre år och sen komma ut och jobba. Därför blev det ju si och så med mina studier också.

Men det teoretiska har legat mig varmt om hjärta, jag kan mycket väl läsa mig till hur något funkar för att sen strunta fullständigt i det praktiska. Minnet av problemen med framför allt matten gjorde att jag inte var helt säker på om jag skulle börja studera igen. Samtidigt var ju chansen till att få en tillsvidareanställning det som till slut lockade mig till att ta steget. Nu har jag ungefär ett halvår kvar av mina studier och det har gått bättre än jag väntat mig.

Det var till och med så att när jag fick en ledig helg utan några studier som behövde göras så hade jag ganska tråkigt. Så då föddes tanken på att studera vidare efter jag är färdig yrkeslärare. Det är bara en fråga om vad jag ska läsa. Ett ganska självklart spår är ju att läsa sådant som jag har nytta av i arbetet. Saker som produktionskunskap och liknande. Men det är ju inte det jag känner att jag helst vill läsa. Jag skulle hellre vilja läsa svenska eller något sådant. Tyvärr finns det nog inga kurser i loppisvinyl för annars hade ju det varit självskrivet givetvis.

Enda kravet jag har just nu är att det ska funka med jobbet. Att plugga på heltid kommer inte att funka, jag behöver lite paus från det ibland. Sen kanske att plugga på drygt 60 procent inte är så smart heller alla gånger, i alla fall inte när när jobbar 100 procent. Men det går och det känns som att det blivit lugnare nu. Om det sen är för att jag vant mig eller för att uppgifterna blivit färre och mindre låter jag vara osagt.

Det känns som att nu när jag fått smak för det och på något sätt insett att jag kan välja själv så blir det mer lockande. Sen får man se vilka kurser som finns att läsa på distans.

bjovel funderar på skärmtid

Skärmtid, detta ord som varit väldigt omdebatterat så länge nu, det är något jag försöker undvika i så stor utsträckning som möjligt under detta år. Det ligger så mycket i det. I många fall handlar det om en trygghet. Skärmen, i många fall just den på telefonen, har blivit en form av snuttefilt.

Man kan ha många åsikter om det men att man flyr in i en annan värld där man själv styr är inte helt osann ändå. Som får man säga att man informerar sig om Syrienkriget eller om den globala uppvärmningen hur mycket man vill, en betydande del av tiden går åt att följa kändisar på Instagram och slökolla på Facebook.

För snart två år sedan kastade jag ut tvn. Tanken med det var precis som nu att minska min tid framför en skärm. Tvn stod på jämt och jag fastnade i program som jag inte kunde förstå att jag kollade på. Planen var att jag skulle läsa mer och följa de serier jag verkligen ville se via Netflix och liknande tjänster i min iPad. Det funkade. Ett tag.

Härförleden avslutade jag mitt HBO nordic konto för jag såg inte så mycket därifrån så jag såg inte värdet i att betala för den tjänsten. Jag hann inte se något därifrån för jag var upptagen med Netflixserier. Knappt hade jag kollat genom en förrän jag ville ha en ny att se på. Till slut insåg jag att jag spenderade nästan lika mycket tid framför min iPad som jag gjort framför tvn.

Något behöver göras. Men inte bara där. En enkel fråga. Hur ofta är du på toa längre än du behöver, bara för att du har mobilen med dig? Jag gör det ofta. Telefonen har blivit ett filter vi lever genom. Sedan ganska lång tid så tar jag väldigt få bilder på konserter eller konstverk. Jag gör det ibland för att kunna visa andra men jag gör det inte för att komma ihåg det själv. Minnet är bättre. Minnet kan i många fall förvanska upplevelser men det förmedlar känslor. Det gör inte ett foto eller ett skakigt videoklipp från en konsert. Man tittar ju aldrig på dem!

Ganska ofta ser man bilder eller statusar på Facebook om hur hemskt det är att ungdomarna är fast i sina telefoner och datorer. Så var det inte när de växte upp, då spelade man fotboll på ängen och skrapade upp knäna. Man levde! Men snälla nån. Jag minns när jag var tolv och köpte en Commodore 64. Mina föräldrar fick tvinga mig ut ur huset. Visst, jag cyklade fortfarande till fotbollsträningen två gånger i veckan, men hade vi haft en iPhone eller en PC då med de möjligheter som finns idag så ska ingen försöka slå i mig att vi hellre skulle springa efter en fotboll på en tung gräsplan när man kunde sitta hemma, snacka med vännerna (som finns över hela jorden) medan man sköt på varandra. Ingen ungdom hade släppt det. Det är lätt att säga att man hade gjort det när man själv inte hade valet.

Så det viktigaste av mina nyårslöften är att få ner skärmtiden. Få bort det där att hela tiden vara uppdaterad och ta reda på allt. Jag gillar att söka rätt på sånt som annars hade retat mig länge att jag inte hade koll på. Som att det finns drygt 9200 postnummer i Sverige. Onödigt vetande men bra för att belysa en poäng som min kollega hade om hur liten chansen är att vinna på Postkodlotteriet.

Jag ska unna mig att inte veta vad Donald Trump har skrivit för dumheter på Twitter, är det viktigt kommer jag nog få veta det tids nog ändå. Det kommer inte att bli lätt, jag gillar att vara uppdaterad. Men nu ska jag försöka vara lite mer urkopplad.

bjovel funderar på nyårslöften

Detta året tänkte jag inte ha några nyårslöften. Men så satt man där på nyårsafton och var lite lagom lullig på champagne som man så gärna är vid den tiden på året och då var det som om något bara landade i huvudet. Klart jag ska ha löften. Eller kanske inte löften men saker jag sak tänka på och så vidare. Det är ju viktigt att ha mål i livet och de kan ju egentligen uppstå när som helst men varför inte börja med ett nytt år? Det är ju definitivt och bra.

Så har nog många tänkt och så har man somnat med en härlig insikt om att man är på väg mot något bra. När man sen vaknar bakfull dagen efter så tänker man inte så mycket på vad man sagt under kvällen innan, man tänker mer på cola och pizza, och sakta men säkert så kommer det där minnet av vad man sa blekna. Även om det blommar upp bland och gör sig påmint om vad det var man sa och så har man lite ångest över det en stund. Kanske tar man tag i det lite halvhjärtat och sen dör det sakta ut. Jag har varit där själv och jag är väl inte så förtjust i det. Denna gången tänkte jag annorlunda.

Jag satte mig och skrev ner det. Det är bra för då kan jag inte komma undan med att jag inte minns. Alla dumheter som jag skrev ner där i min dagbok står ju där tydligt för mig själv att läsa. Eller så tydligt det nu blir efter en flaska champagne. Men om jag ska dra mig till minnes vad det var jag verkligen skrev så var det i grunden följande:

Skärmtid. Jag ska ägna mindre tid framför skärmar. Jag gick ut hårt och tog ett av de saker jag gillar mest och ska skära ner på det. Men det jag vill komma bort från är slentrianmässigt kollande på skärmar. När man drar upp telefonen eller sätter sig med Netflix när det finns andra, bättre saker att göra. Det ska jag bli bättre på. Jag ska minska min onlinenärvaro.

Läsa mer. Sedan jag började plugga har jag läst allt mindre som avkoppling. Det är inte bra. Jag vill läsa mer. I år har jag satt som mål att läsa 10 böcker. Då inte inräknat böcker som jag läser till mina studier såvida det inte är en skönlitterär bok. Problemet jag har haft är att efter jag började plugga har jag inte sett läsning som avkoppling. Då har jag landat framför en skärm istället. Nu ska jag läsa mer och om det blir ett problem med avkoppling så ska jag ta en promenad istället, eller lyssna på musik.

Skriva mer. Jag ska skriva varje dag. På något projekt. Jag har ganska många igång som jag kan ta upp och skriva på och jag har en del som jag behöver få färdigt eller bara slänga. Dessutom har jag ju bloggen där jag har lagt till två fasta inlägg i veckan vilket gör att jag kan skriva dem när jag har tid och lägga väntande. Det är kommer ge mig mer tid om kvällarna. Givetvis ska jag skriva klart mitt bokmanus under året och helst även ha tid att gå genom det.

Städa. Jag ska bli bättre på att städa och hålla rent. Det här handlar om en stressfaktor och något som jag redan har börjat ta tag i. När jag blir stressad så är det städningen som havererar först. Vilket leder till mer stress och så är man inne i en ganska dålig spiral.

Det var i stort sett det hela. Det finns några till punkter men det är mer lösa funderingar. Det är inte några stora saker egentligen men det är saker som kommer göra mitt liv lite annorlunda och förhoppningsvis bättre på sikt. Och jag tror att även om jag var berusad när jag skrev ner dem så är det saker som jag funderat på över en ganska lång tid och därför kommer det vara lättare att genomföra dem. Det är fyra stycken men nyckeln till dem alla ligger i den första. Att få bort den dötid som jag spenderar framför en skärm.

bjovel funderar på städning

 

 

Jag stannade upp när jag kom ut i köket. Det var något som var förändrat. Jag hade genom att ta bort sådant som inte hörde hemma på köksbordet förändrat hela energin. För första gången på länge såg jag inte på köksbordet som något överbelamrat problem. Trots att det inte var avtorkat såg det inbjudande ut.

Jag insåg att jag genom ett par enkla handgrepp ökat på antalet platser att sitta på med hundra procent mer eller mindre. Kan det vara så att jag nu upptäckt det som alla de som håller städat omkring sig kommit på för länge sedan? Frågan är bara varför jag då känner sådant motvilja till att städa? För det är verkligen så att jag utan att tveka skjuter på städandet tills det är så illa att jag finner det övermäktigt att ens börja. Då blir råd om att ta lite i taget och vips så är du färdig, till hån. För om jag gör lite så märks det inte.

Vad var det då hände med köksbordet? Det var ju inte direkt så att jag gjorde en gigantisk insats. Allt jag gjorde var att plocka bort några flaskor, ett par böcker och en gammal tidning. Det tog inte tre minuter sammanlagt. Jag vet inte riktigt men jag har en aning om att jag hade ganska mycket tur.

Hade jag tagit bort samma saker från soffbordet hade jag med största sannolikhet inte märkt det på samma sätt. Det räcker med andra ord inte bara för mig att göra lite åt gången. Jag måste göra det på rätt ställe också, annars är den där lilla insatsen värdelös. Men nu när jag sett det här blir jag motiverad till att göra mera.

Men det är ju inte så att det gör mig sugen på att skrubba toaletten eller ens spisen för den delen. Däremot skrivbordet och bokhyllan, om det sen i sin tur får mig att vilja göra rent spisen är en annan sak. Toaletten kommer jag ta ändå, det är liksom något jag måste göra. Det är ju trots allt toaletten.

Kan man lära sig det här med att städa? Jag har så länge jag kan minnas alltid tyckt illa om det. Det var en period då jag dammsög varje dag och diskade efter varje måltid, men det är många år sen nu och antagligen kopplat till något annat. Jag vill ju gärna ha det städat och jag inser ju att genom att ha ordning och saker och ting på sin plats så blir det enklare och snabbare att städa. Men en del av min hjärna struntar i det och det drar med resten och sen sitter jag här med drivor av pantflaskor i hyllorna. Det skulle vara intressant att hitta någon form av recept.

Jag har ju lovat mig själv att få bättre ordning på lägenheten under detta året. Förhoppningvis kommer jag då också fram till någon form av system som gör att jag blir bättre på att inte bara lägga saker där jag är för tillfället utan ser till att de läggs där de ska vara. Det är ju inte så att jag bor i ett stort hus med tjugo rum, jag bor i en liten etta så det borde inte vara svårt egentligen. Däremot är det väldigt viktigt att jag verkligen gör det för på denna lilla ytan blir det snabbt stökigt. Jag kommer nog ha anledning att återkomma till detta längre fram.