Tonix – Santo Domingo

Tonix – Santo Domingo

Sida A: Där bara månen ser (Under the moon of love) / Tornerai tornero / Forever / Sen fann jag dej (We made love) / Fick du tjata på din mamma (Did you boogie…) / Ingen ser min tår / Wild side of life

Sida B: Sol, regn och snö / Sweet little rock’n roller / Ett fång av rosor (Piger) / Reggae hela natten lång (Reggae like it used to be) / När jag miste dej (Since you walked away) / Det är du / Santo Domingo

Tonix är bandet från Mönsterås som har gått genom utan att göra jättemycket väsen av sig. Det betyder i dansbandsvärlden att man har haft några Svensktoppslåtar men inte något som sticker ut. Definitionen är min egen. De har ett släktskap med Matz Bladhs i så månde att sångaren på det här albumet, Göran Lindberg, senare blev sångare i det bandet istället. Detta är en sjuttiotals skiva och även om den är från 77 så trodde jag den skulle vara roligare. Kanske får jag omvärdera min åsikt om dansbandens roliga sjuttiotal.

Men man kan ju få en del funderare när man tittar på låtlistan. Sweet little rock’n roller sticker ju ut lite. Men kanske inte så mycket som en cover på en reggaelåt. Det måste man väl säga att det sticker ut lite. Annars är det bara inte så mycket att säga. Det låter bra, det är samspelt och saxofonen finns där och hörs ibland. Men i Wild side of life och Sweet little rock’n roller så visar de att det är rocken som har legat dem varmt om hjärtat en gång i tiden och det är där de startat när de börjat spela en gång i tiden. Men i övrigt är det just hjärta och smärta som är så vanligt förekommande i den här genren som sätter tonen för albumet. Och det finns kanske en viss ekonomisk tanke bakom. Men det hade varit roligt att se vad de kunde göra om de stannat kvar i sina lite mer rockiga rötter.

Men den där reggaen som de har är det inte så mycket bevänt med. Om man lyssnar noga kan man nog höra att det finns en baktakt där men det går lite för fort och det är lite så att man nog kan passa in ett vanligare danssteg till det, kanske kan man bugga till det när de bräker “De blir rääggy hela natten lång.”

Jag måste säga att jag gillar de där Fan clubarna som fanns då. På det välbevarade innerkonvolutet så finns frågan om man vill bli medlem i TONIX-Ligan. Och så står det en adress till Kalmar. Ibland blir jag sugen på att dra iväg ett brev och se om någon svarar. För vem vill inte vara med i TONIX-ligan?

Nils-Eriks – Dansglädje 3

Nils-Eriks – Dansglädje 3 

 

Sida A: Den lilla fågeln / A place in the sun (Instrumental) / Jag hade en gång en båt / Heim wey / Klackarna i taket / Det finns en sång (Distant drums Instrumental) / Mest av allt (I love you because)

Sida B: Tänk om en ros kunde tala (Schön war’n dee tage den Rosen, Instrumental) / Help me make it through the night / Kärlek och sång (Tobac und rum) / Rote rosen rote lippen (tango) / Sänd mig ett minne av vår kärlek (Send me the pillow you dream) / Ålafiskarens vals / Cold cold heart (Instrumental)

Det här är inget annat än ett närproducerat stycke dansbandsvinyl. Det är handlar om Nils-Eriks orkester från Falkenberg som är här med sin tredje skiva. Men jag skulle bara genom att titta på låtarna inte tro att det är så. När man gör en sökning på Nils-Eriks så får man inte upp så mycket information. Däremot en del sidor som listar hemska omslag. Detta är väl inte så hemskt att det skulle kvala in på sådana sidor men det har sina inslag. Hur tänkte de med spegeln som visar nacken på vissa av medlemmarna? Fågelburen kan väl härledas till sången Den lilla fågeln. Problemet är bara att buren är tom.

Det är en blandning av allt möjligt. Jag trodde att det var ett sjuttiotals alster jag hade plockat upp, men det visar sig vara från 1982. Något inte ljudbilden avslöjar men det gör ju å andra sidan inte låtvalet heller. Det är ju inte sjuttiotalets lite skojfriska dansbandsmusik (fullt förståeligt), här finns istället covers på tyska melodier, även ett par som sjungs på tyska. Bandet alternerar mellan två sångare. Det är Tommy och Horst. Horst sjunger på tyska och på bruten svenska. Tommy sjunger hellre än bra. När “Help me make it thorugh the night” sjungen av honom så vaknade katterna. Det är så man blir glad när det är instrumentala inslag i skivan.

Det är lite så att det inte går att säga något om den här skivan utan att vara lite elak. Man ska ju egentligen vara tyst då men det är svårt när man inser att katastofalaomslag (http://katastrofalaomslag.blogspot.se/2008/05/nils-eriks-dansgldje-85.html) visar att de har en skiva som heter Dansglädje 85 som är släppt 1984, så undrar man hur det står till med förmågan att räkna. Vill man se mer av det här bandet, höra mer vill man inte tyvärr, så kan man kolla in de olika bandfotona som finns på svenskadansband.se (http://www.svenskadansband.se/cat-nils-eriks-676.htm). Det står där att de är från Halmstad. Men det förnekar jag bestämt, bland annat på grund av att det står att de är från just Falkenberg på baksidan. Där står också två telefonnummer dit man kan ringa och beställa skivan. Undra om de är i bruk fortfarande?

Sten-Åke Lindberg – Up my street

Sten-Åke Lindberg – Up my Street

Sida A: Dancing in the dark / I didn’t see the tim go by (Je n’ai pas vu le temps passer) / Where forever begins / I’ll be seeing you / I’m waiting for a slow one / I’m the only one

Sida B: I’m working on a song / For sentimental reasons / The nearness of you / Let’s face the music and dance / The song from Moulin Rouge / Tears

1985 var när Ingmar Nordströms stod högt på himlen. Och då passar mannen som antagligen många med mig förknippat med det bandnamnet på att spela in ett soloalbum. Man kan ju säga att det är ett avsteg från det vanliga när det inte finns speciellt mycket saxofon på denna plattan. Men i övrigt är det mycket som är sig likt. Ser man till omslaget så är det ju ett tydligt London tema. Och när jag började titta genom vem som varit med och spelat på plattan så är det i stort sett bara typiskt brittiska namn. Andy Brown och Ian Lynn för att nämna två. Men ändå ligger skivan på det bekanta Frituna bolaget där i stort sett alla Ingmar Nordströms skivor är inspelade.

Så även om Sten-Åke har åkt till London för att spela in med London Symphony orchestra så rör han sig i bekanta vatten. Det märks inte minst i låtvalen. Det finns låtar av Charles Aznavour och låtar som tidigare spelats in av Frank Sinatra. Och så är det två spår som är skrivna av Östen Warnerbring. Det är I’m waiting for a slow one och I’m working on a song. I’m the only one är en lite musikaldoftande upptempo dänga som kommer lite som ett avbräck på den första sidan och nästan väcker en. Inte så att det är dåligt men det blir ett ganska rejält tempohopp som får en att rycka till.

I’m working on a song är en av de bättre på skivan och det hörs att det är en sång av Östen. Det är som om det finns ett speciellt sätt att komponera som bara han kunde. Även om jag inte hade kollat det innan så hade jag gissat att det var Östen som hade skrivit den. I övrigt är det som att det saknas något på skivan. Jag tror ni kan gissa vad det är. Saxofoner. Det känns lite naket och tunt. Det är som om Sten-Åkes röst behöver saxofoner för att få till den där varma känslan som den kan ha när allt är på rätt sätt. Skivans bästa låt är The nearness of you där hans röst verkligen kommer till sin rätt och stråkarna som ligger i bakgrunden verkligen lyfter hela ljudbilden.

Det är på det hela taget en helt okej skiva, inget som Sten-Åke behövde skämmas för, men det blev inte någon mer solorunda för honom. Han återvände till Ingmar Nordströms som han var troget fram tills att det definitivt tog slut 2004 när han dog.

Hasse Andersson – Från mitt fönster

Hasse Andersson – Från mitt fönster

Sida A: Du är så fin / Vilken tur / I främmande hav / Det var sångerna / Sommarbyn / Så länge vingarna bär

Sida B: Lördagkväll / Från mitt fönster / Brev till min dotter / Var är natten / Minnet av dej

Den som följt den här bloggen en tid har nog lite koll på att just Hasse Andersson är något av en favoritartist och så när det blev tunt med dansbandsplattor i second hand butikernas backar så bläddrade jag lite i min egen samling. Där finns ju en del och eftersom jag lagt tid på att sortera dem i bokstavsordning var Hasse en av de första jag nådde fram till. Det här är dessutom inte något vanligt dussinexemplar. Det är ju faktiskt signerat. Sen är väl frågan vad den signerad skiva är värd egentligen när man plockar den ur en tio kronors back. I övrigt visar om slaget en Hasse som blickar ut genom ett fönster där man på andra sidan ser en blomrad av sidenblommor.

Det här är inte en av skivorna som han blev känd förr, på baksidan kan man läsa att det är den tionde i ordningen. Det är däremot första skivan på ett mindre skivbolag, han lämnade det stora skivbolaget Sonet för SlowFox grammofon AB. Han ville värna det lilla. Kanske hade det faktum att han själv är ledamot i bolaget kanske hade ett visst skäl till valet.

Skivan låter väl kanske något mer avskalad. I främmande hav låter ganska mycket Roger Whittaker och det ska väl sägas är inte på något sätt dåligt. Tvärtom, det ger den där djupa och trivsamma rösten som jag gillar spelrum. Synd bara att refrängen drar igång och det mysiga försvinner ganska snabbt. Det är ju den där rösten som jag gillar, en tvivlare och nostalgiker som jag njuter ju av det där, den trivsamma rösten som sjunger om tider som var, som i Det var sångerna, där han minns tillbaka till hur han och vännerna brukade spela covers på Johny B Good och Blue suede shoes. Det kan inte bli fel. En dag ska jag kanske grotta ner mig i varför jag tycker så mycket om det.

Men det känns lite som att det som jag gillar är också det som är skivans akilleshäl. Det blir lite för mycket av nostalgin och tillbakablickarna. För mycket av allt det där som är så bra men som man inte får överdosera. Då blir det tyvärr något av en filt som läggs över en. En våt filt. Det finns några försök till att liva upp det, som Lördagkväll som inleder sida B. Där försöker man med lite mexikanska toner få igång det och det blir lite fel när den här mannen som har fötterna i den svenska countryn ska försöka sig på det. När jag såg låtlistan på den här skivan så var det en låt jag kände igen. Var är natten har funnits med på någon samlingsskiva som jag har hört. Enda problemet är att jag har är att den ligger näst sist på skivan. Den avslutas ju med orden Var är ljudet när det är tyst? Borde inte det avsluta skivan?

Cool Candys – Sound 2

Cool Candys – Sound 2

Sida A: Jambalaya / Jag har bott vid en landsväg / Spanish eyes / Tango bolero / Secret love / Bingo boogie

Sida B: Da do run run / Oh, lone some me / Carolina moon / Down town / Twilight time / Margie

Det här är en skiva som jag troligen inte skulle plockat på mig om jag bara tagit mig tid att titta lite närmare på baksidan. Men framsidan är ju så fascinerande! En tämligen nyplöjd åker med en skog i bakgrunden. Där huvuddelen av motivet är en himmel där de har klippt in foton på medlemmarna i bandet. Det ser ut som passfoton och det känns lite som att det blev lite tight med tiden när man skulle göra omslag. Men glasögonen som mannen uppe till höger har på sig är i alla fall senaste mode även idag.

Om man tittar närmare på baksidan och då bortom låtarna så finns där en text. Hejsan, Cool-diggare! är vad de inleder med. Sen berättar de att deras första instrumentala skiva, Sound 1, varit en sån stor hit att många frågat efter när det kommer en ny. Jag vet inte vad det egentligen säger om den övriga produktionen som bandet släppt ifrån sig och jag ska väl inte säga så mycket om det heller men jag kan ju säga att detta är ännu ett av saxofonbanden.

Det verkar vara ett bra instrument att ersätta just sång med. Kanske för att det är så yttrycksfullt. Men jag kan säga att det blir lite mycket ibland. Tango Bolero är en sådan låt där man önskar att det kanske sjöngs i stället. Däremot är jag glad att de inte sjunger till Jag har bott vid en landsväg som de kör i en ganska upptempo version och det är flera som gjort det men få som gjort det bra. Vänder man sen på skivan så kommer man rakt in i en väldigt jobbig version av Da do run run. Spanish eyes får de däremot till bra och jag kom på mig själv att vissla med. Något som antagligen inte gjorde låten bättre.

En nackdel med att det är en instrumental skiva är att den är släppt 1973. Alltså mitt i den tid då dansbanden var så väldigt inne på humoristiska texter och fantasifulla översättningar. Det hade varit kul att höra vad en översättare gör med Carolina moon eller Jambalaya.

Curt Haagers – Agadoo

Curt Haagers – Agadoo

Sida A: Agadoo / Guardian angel (instrumental) / Change partner / Siluetter / Källens sista dans (Goodnight my love) / Something stupid (instrumental)

Sida B: Det är dej som jag behöver (I just called to say I love you) / Angelina / Maria Elena (instrumental) / Jag vill ännu en gång ge dig rosor / Livet (Ask me) / Tyrolersemester / Il silenzio (instrumental)

Det fanns en tid då hela Sverige spelade Bingolotto. Då hade Loket en mission att föra ut dansbandsmusiken till folket. Varför det ansågs behövas vet jag inte men det var så det var på den tiden och ett av banden var just Curt Haagers. Att det var ett Göteborgsbaserat band gjorde antagligen det hela lättare, även om det ska sägas att det var många olika band med i programmet. Detta är ett album släppt ur Bert Karlssons ficka. Man kan gissa det till sig redan på omslaget. För var skulle det fotot vara arrangerat om inte på Skara sommarland? Det ska dock sägas att det var ett hårt arbetande band. På baksidan kan man läsa deras spelplan för 1985. 133 kvällar var planerade under året. Då ger man sig ut på en turné som inte bara tar dem till storstäderna. Man spelade på ställen som Råby-rekarne (en ort de spelar på två gånger under året), Eda, Barva och Olstorp för att nämna några.

Så hur låter det här albumet då? Den inleds med titelspåret som antagligen var tänkt att ge upphov till en ny form av fågeldans, men det var inte något som tog fart. Tack och lov för det. Annars är det mycket typiskt för just 80-talets dansband som dyker upp på skivan. Siluetter är i och för sig en ganska bra översättning av Kim Larsens original även om det tog ett tag innan jag kom på var den kom ifrån. Ser man till de instrumentala inslagen så slås man av avsaknaden av saxofon. Här är det i huvudsak trumpet som gäller även om saxofonen finns med i Guardian angel.

Sida B inleds med en ganska jobbig cover. Det är Stevie Wonders I just called to say I love you och det är väl här man på något sätt kan se hur hemsk den låten är. Den blir ganska sömlöst översatt till svenska och spelad av ett dussindansband, utan att man egentligen förändrar musiken. Jag förstår plötsligt varför Jack Blacks karaktär i filmen High fidelity skäller ut en kund som vill köpa original singeln till sin dotter. Senare kommer en cover på Elvis Presleys Ask me som också den är väldigt dansbandsvänlig och det ska väl inte sägas så mycket om det, det var inte bara rock med den gode Elvis. Men det känns nästan som att den lyfter i Curt Haagers version. Jag hade hoppats på ett litet roligt spår i Tyrolersemester. Men det det enda som kom ut av det var ett halvhjärtat joddlande och inte alls det 70-tals inspirerade humoristiska spår jag hade hoppats på.

Thorleifs – 15 goodies

Thorleifs – 15 Goodies

Sida A: True love ways / Chappel of love / True love / My Bonnie / Silence is golden / Rockin’ all over the world / Love me tender

Sida B: Skateboard / Save the laste dance for me / Sitter i min kärra (Ya, ya) / Paper roses / Min lägenhet den vill jag ha igen (I’m gonna knock on your door) / Words / Maybe / Svärmeri i månsken (Poetry in motion)

Thorleifs är precis som många andra dansband som dyker upp i de här blogginläggen stora band i den världen. Det här är ett band som frekvent har legat på Svensktoppen och deras gråt inga tårar är något av en signaturmelodi för bandet. Detta är en samlingsskiva som man släppte 1978 och som innehåller inspelningar från åren 1974-1978. Det är ett tidsdokument på sitt sätt då man ser att det är väldigt mycket covers av kända 50 och 60-tals melodier vilket visar var de har sina rötter i någon mån.

Det här är ganska långt från det vi idag ser som dansbandsmusik. Här finns musik från Buddy Holly, Cole Porter, Elvis och bröderna Gibb. Givetvis är det genom ett raster av den svenska dansbandstraditionen även om en sådan låt som Rockin’ all over the world faktiskt tar ett par steg in i den rocktradition som man kan tänka sig att de vill tillhöra när man ser på låtvalet. Love me tender kör de genom ett Ingmar Nordströmskt filter och ersätter sången med saxofon. Det är ett bra drag tror jag då inte många har lyckats göra den låten rättvisa.

Sen kommer då den stora häftiga låten. Skateboard. En låt som blev känd genom Magnum Bonum som tog den amerikanska L.A. run och gjorde en hit på svenska av den. Det är fantastiskt vilka låtar som svenska dansband plockar upp egentligen. Det är inte alltid man förstår logiken och det är det som gör det här lyssnandet trevligt. För nästa låt på skivan är Save the last dance for me. Ett tydligt steg i en helt annan riktning.

I’m gonna knock on your door som handlar om en kärlekskrank man som vill ha en dejt med en tjej är i Thorleifs tappning en historia om en kille som knackar på dörren för där inne sitter tjejen med en annan kille. Enda kruxet iden här historien är att det är killens lägenhet. Han har blivit utelåst och där inne sitter tjejen med en annan kille. Därav namnet på låten, Min lägenhet den vill jag ha igen.

Saxofonen är ju ett dansbandens favoritinstrument och Thorleifs är ju ett av de band som är nära förknippat med just saxofonen. På denna skiva har de tre stycken spår där de spelar saxofon istället för att sjunga. Men när Maybe drar igång önskar jag att de hade gjort ett fjärde sådant spår. För det är inte så trevligt att lyssna på den falsettsång som de försöker sig på.

Mats Rådberg & Rankarna – Det är inte lätt att va’ ödmjuk

Mats Rådberg & Rankarna – Det är inte lätt att va’ ödmjuk

Sida A: Det är inte lätt att va’ ödmjuk (It’s hard to be humble) / Det verkar kärlek (Sounds like love) / Minns du va’ vi bruka göra (Blanket on the ground) / Du Behöver mig (I’ve got feelings too) / Lady’s man / Kungsgatans neon (16th avenue) / Nån’ting är på gång (Love is on a roll)

Sida B: Jag såg henne hastigt (My first taste of Texas) / It’s hard to be a cowboy (so far from the west) / Du har bekymmer (samma här) (You’ve got your troubles) / Let’s hear it for the working man / Lys klart (Shine on) / Foolhearted memory / Tonight my solitaire turns into gin

Mats Rådberg och Rankarna, det är ett dansbandsnamn man inte kan nämna förrän en av två saker händer. Antingen börjar någon sjunga på Peta in en pinne i brasan eller på Det är inte lätt att va’ ödmjuk. Det är ofelbart. Det är dessutom lite trist. För om man ser på den här skivan så är det egentligen bara ett spår som kvalar in i det som normal brukar ligga under 70-talets lite spexiga dansband och det är alltså titelspåret.

Under 80-talet var countryn stor i det här landet. Det var mycket steelguitar och artister som Kikki Danielsson, Hasse Andersson och då Mats Rådberg var stora. Det var ganska långt ifrån den typen av poppiga country som är så populär idag. Ett annat namn som fanns i denna genre, fast lite på sina egna premisser, var Alf Robertson. Och det är inte svårt att se att Mats Rådberg går i samma fotspår på sätt och vis. Och här kommer det där lite trista in. För om man ser på vilka låtar som Rådberg skrivit på skivan så är det texterna till Det verkar kärlek, Du behöver mig, Kungsgatans neon, Nån’ting är på gång, Du har bekymmer (samma här). It’s hard to be a cowboy (so far from the west) är helt och hållet hans egen. De andra är alltså covers av engelska originaltexter. Och det är inte speciellt skojfriska sånger. Det är mer nostalgiskt och till och med lite socialrealism som i Kungsgatans neon som handlar om drömmar om storstan som slutar med att någon blir uteliggare och knarkare. Han är bra på att skriva texter och det går i samma anda som Alf Robertson och Hasse Andersson.

Däremot de två låtar jag skrev om in inledningen, titelspåret och Peta in en pinne i brasan, bär inte Mats Rådbergs fingeravtryck. Det är inte så att jag tycker att de är hemska på något vis men det är lite synd att han blivit känd för dem och inte för sina egna texter. Det är däremot en annan välkänd man som skrivit de svenska texterna till dem, Evert Ljusberg. Och det är ju helt klart ett par brottarhits som dessutom är tämligen trogna sina original. Men det är synd att många inte kan få se bortom de låtarna och upptäcka Mats Rådbergs texter. De är bra.

Jigs – Goa bitar 6

Jigs – Goa bitar 6 – Robot Romeo

Sida A: Robot Romeo / Inget utan dig / Under vår sol / Vi får aldrig skiljas (Wild Bird) / I kärlekens labyrint / Dardanella / Sista visan / Only the lonely

Sida B: Paper Dolls / Georgia (Georgie) / Hon väckte mitt hopp / Sjung min kärlekssång (Song my love song) / Minnet av mitt sommarsvärmeri / Ett minne av en vän (Crying in the rain) / En hägring

Detta dansband från Trollhättan inleder sitt album med låten som också har givit undertiteln till albumet. Robot Romeo är ett spår som jag hörde talas om via Snedtänkts program om just dansband. Och det är ett spännande spår som går i 70-talets lite skojfriska tecken. Bakom låten står den gamle ABBA bekantingen Michael B Tretow. Men det går snart in i det gamla vanliga med hjärta och smärta.

Ser man till vilka som varit med och bidragit med låtar så finns det några välkända namn. Ingela Pling Forsman och Torgny Söderberg är väl de mest välkända i sådana här sammanhang men även Fredrik Belfrage finns med på ett hörn då han skrivit den svenska texten till Wild bird som i Jigs tappning heter Vi får aldrig skiljas. Dardanella är ett spår som skulle funka för Ingmar Nordströms med sina riviga saxofoner, även om Ingmar Nordströms väl knappast kan sägas vara riviga. Jigs är inte blyga med att visa upp var de får sina influenser ifrån och man kör gärna Only the lonely i en ganska tam version.

Paper dolls inleder sida två och det är även här en låt med Michael B Tretows fingeravtryck. Den är en nostalgisk kärlekssång om hur sångaren klippte pappersdockor åt flickan som han älskade men som pussade grannpojken under tiden han klippte. Men ändå gifter de sig till slut, hon blir modell och när hon är borta skickade hon hem bilder av sig själv. Bilder som han satt och klippte ut medan han längtade efter henne. Georgia lämnar ett bestående intryck av att det genomgående i låten uttalas Joja. Det blir ganska irriterande. För det fortsätter i låten efter Hon som väckte mitt hopp. Det blir hon som veckte mitt håp och det blir jobbigt när det ska rimmas på kropp. För då blir det givetvis kråp.

Ibland när jag sitter här med uppdraget att skriva en sådan här recension så undrar jag varför jag utsätter mig själv för det här. Men jag hade ju hoppats på något trevligt med det här albumet. Det var ju trots allt bandet som under samma tidsperiod då denna plattan släpptes hade AC/DC som pausunderhållning vid en spelning i Vinberg. Men det är en helt annan historia. Den här skivan får nog gå tillbaka till backarna igen.

Sven Ingvars med Sven-Erik Magnusson – Playa Blanca

Sven Ingvars med Sven-Erik Magnusson – Playa Blanca

Sida A: Playa blanca / Farväl till sommaren / Number one / Alpens ros / Leende guldbruna ögon (Beautiful brown eyes) / Sen jag mötte dig (Smoke gets in your eyes)

Sida B: Stina, kom till mitt party / Försök förlåta mig / När solen färgar juninatten / Rock ‘n’ roll music / Per spelman / En hård värld (Wild world) / Aj, aj, aj Maria (Maria de Bahia)

Sven Ingvars sällar sig på den här skivan till dansbanden som plöstligt måste berätta att en viss artist är med i bandet. Här är det inte bara Sven Ingvars, man måste även lägga till med Sven-Erik Magnusson. Även om han varit medlem i bandet sedan starten 1956. Kanske är det bra att vara tydlig, vad vet jag.

Det finns en del trevligheter på den här skivan. Första låten är till exempel översatt till svenska av den gamle sportkommentatorn Åke Strömmer. Sen har vi originalet till Leende guldbruna ögon, alltså det svenska originalet. Det är en översättning och här dyker den upp för första gången och sen har den spelats in av bland annat Sten och Stanley och Vikingarna har gjort den två gånger. Och det är väl Vikingarnas version som får sägas vara den mest kända. Det är inte så att den här versionen skiljer speciellt mycket från hur den senare har låtit men det är så att Sven Ingvars var först ut helt enkelt. Sida ett avslutas med en calypsoinspirerad cover av Smoke gets in your eyes som står väldigt långt ifrån det sammetslena originalet. Och inte på ett bra sätt.

Sida B börjar med ett spår som faktiskt visar att vi är i mitten på sjuttiotalet och det är en ganska typisk dansbandslåt för den tiden även om den inte är så skojfrisk som andra låtar från den tiden var. Men det varar inte så länge och snart är man inne i det som mer minner om ett åttiotal. Sen besöker de sina rockrötter när de river av Chuck Berrys Rock ‘n’ roll music men det blir liksom inte så rivigt som man hade hoppats. Det låter mer Robert Wells än rock tyvärr. De har klämt in en cover på Cat Stevens Wild world som de lyckats få att låta som en schlager. Det är i och för sig en ganska tacksam sång att göra sin version på men det hade varit bra om man hade haft en vettig text till den också. Skivan avslutas med Aj, aj, aj, Maria en cover även det som i original heter Maria de Bahia. Bahia hänger med även i den svenska texten och det var ju dit Simone Moreno och Timbuktu ville dra. Det är nog det bästa jag kan säga om den låten.

Sven Ingvars är ju ett klassiskt svenskt dansband, men det är tydligt att det här inte var en av deras stora framgångar. Den finns inte med på Spotify till exempel och det är väl mer kuriosa om låtarna som jag tycker gör den intressant. Jag har hört den en gång nu och jag misstänker att jag inte kommer lägga på den igen.