Dead end kids

Dead end kids

Dead end kids – Breakout

Vid en första anblick så tänker man att det här kan vara lite punkigt. Men sen ser man att killarna ser lite för glada ut. Det är lite Solstollarna över dem. Men sådan har inte fått mig att vika av från en skiva tidigare så varför skulle jag börja med det nu? Detta är det enda fullängdsalbum som denna gruppen har släppt från sig. Från början var de ett coverband som spelade Status Quo, Creedence clearwater revival och liknande artister. Och det skulle ju också kunna tolkas som att det är ett ganska rockigt gäng. Men i mitten på 70-talet förändrades soundet.

Det hade släppts en singel innan skivan kom ut och det är Have I the right som avslutar första sidan. Den togs emot bra och blev sexa i England, tvåa i Sverige, men lyckades på Irland klättra till toppen på listan. Den låter i stort sett som hela albumet. Det är en lite stompig glamrock, snällare än de artister som de tidigare gjort covers på. Detta Skotska band som tog sig ut på en Europa turné på den här skivan och även agerade förband till Bay city rollers under deras turné 1976. Skivan släpptes 1977 och det ledde alltså till en turné genom Europa.

Det var däremot ett band som kom lite i fel tid. Bara året efter detta albumet kom ut så släppte de ifrån sig sin sista singel. Efter det så blev det inget mer. Glamrocken var inte så het då det var andra tongångar i punken som kom och discon som fortfarande var stark. Hade de kommit fram ett par år tidigare kanske det kunde blivit något större av dem. Men å andra sidan så kanske det inte hade blivit något alls då, gitarristen var inte 16 år fyllda när han plockade upp gitarren 1976.

Tony Sciuto

Tony Sciuto – Island nights

Ett omslag med en man som lätt skulle kunna vara plockad ur en maffiafilm från sjuttiotalet måste ju vara tecken på en bra skiva. Det låter väl inte riktigt som det ser ut kanske, det är mer polerat. Det är ett album som kom ut 1980 och det brukar sägas att ett nytt decennium behöver tre år på sig för att komma igång så det är mer sjuttiotals pop än åttiotalets plastiga ljudbild som kommer över en. Även om man börjar skönja det som komma skall inom musiken.

Tony Sciuto är en produktiv herre och har förutom sina egna album varit med och skrivit till Tina Turner och Nick Kamen för att nämna två. Med detta albumet lyckades han ta sig in på topp tio i Japan. Det är inte illa för en kille som tiggde till sig en gitarr av sin mamma och sen lärde sig spela genom att lyssna på musik och läsa musikböcker. När han sen såg Beatles så visste han vad det var han ville göra. Det var då han valde att börja studera musik.

Sedan dess har han varit aktiv inom musiken. Förutom en handfull egna album har han som sagt skrivit en del till andra. Dessutom har han skrivit musik till film och tv serier, där den mest kända är Huset fullt där han också var en del av John Stamos rollfigur Jesses band Jesse and the rippers. Även om jag var en hängiven tittare så är det inget jag kan säga att jag minns.

Men albumet låter bra och jag kan förstå att det har blivit släppt tre gånger. Eller det kan jag inte riktigt förstå men jag förstår att det släpptes först på LP och senare även på CD, då med bonuslåtar, men att man senare släpper den på CD igen med yttlerligare nya bonusspår är väl att ta i. Men det är ett bra rockalbum med Sjuttiotalets piano- och gitarr-rock blandat med balader som i många fall står sig bra även idag.

Bow wow wow

Bow wow wow – When the going gets tough the tough get going

Jag blev lite förvånad när jag la på nålen på denna skivan. Det lät inte alls som jag hade väntat mig. Det är svårt att förklara men jag skulle kunna tänka mig att Quentin Tarantio skulle kunna använda den här musiken som ledmotiv i någon av hans filmer. Det är drivet och nästan lite febrigt med rytmer som låter lite latinamerikanska. Det var inte riktigt det jag förväntade mig när jag plockade upp skivan ur backen. Jag hade dessutom förväntat mig en cover på låten som heter samma som albumet. Men det finns inte.

Att Spotify säger att det är likt Adam and the Ants äger nog sin riktighet. Det är ur det bandet som Bow wow wow kommer. Basisten, trummisen och gitarristen blev lockade från nämnda band för att bilda ett nytt. Det var inte vem som helst som övertygade dem, det var Malcolm Maclaren som tog dem under sina vingar. Sångerskan som valdes ut var den då 13 åriga Annabella Lwin (på albumet stavat Luwin).

Det höll inte så länge. 1983, bara tre år efter att de bildats och samma år som detta album släpptes, var det över. Efter en intensiv tid med turnerande var de tröttkörda och till slut sparkades Lwin och de andra bildade en ny grupp. Men som så många gånger förr så kom det en återförening. Eller i det här bandets fall två. Man har hunnit med ytterligare en tid i från varandra.

Trots sin begränsade tid då de har producerat musik så har de lyckats influera några. Bland annat Red hot chillipeppers och Sofia Coppola. Den senare sägs ha lånat stilen till sin film Marie Antoinette från just Annabella Lwin. Det har dessutom varit ett band som har provocerat från början. Deras första singel hette C30 C60 C90 Go och deras skivbolag vägrade marknadsföra den. Varför? Den släpptes på kassett och sida b var blank. Skivbolaget menade att det var en uppmaning till kopiering.

Janne Goldman

Janne Goldman – Respekt

Med ett namn som detta kan man ju inte gärna gå förbi skivan i backen. Enligt Wikipedia är det en herre som är musiker och författare. Det är ungefär så mycket som berättas där. Detta ska vara hans senaste album och det släpptes 1982. Som författare har han fyra titlar utgivna. Sen är Wikipedias kunskap uttömd. Men söker man på Janne Goldman så får man en hel del träffar. Dels facebook och även en intervju där han får ytterligare en titel. Passionär. Där får vi veta att man ska hålla kroppen i trim om man vill leva ett bra liv som äldre. Och han har ju gått och blivit sjuttiotvå nu så han borde ju veta vad han talar om. Man kan ju inte leva på ett fåtal album och en handfull böcker. Så nu driver han en cateringfirma i Malmö.

Men hur låter musiken då? Det är ganska tidlös rock egentligen. Och för att vara en man som är och pillar i lite det ena och det andra så gör han verkligen inte bort sig på något sätt. Visst hörs det att musiken är färgad av tiden. Håll om mig som inleder sida två är kanske den som låter mest rock från tidigt 80-tal där man hör väldigt plastiga trummor. Det dröjde ända fram till mitten på andra sidan innan jag kom på var det var jag kände igen det här. Det låter väldigt mycket som en lite rockigare version av Lustans Lakejer. Det är något över Jannes röst som gör det det.

Jag måste säga att det är en trevlig skiva jag har hittat. Texterna känns välarbetade och det är inte förvånande att han har skrivit böcker också. Hans första bok kom ut samma år som denna skivan. Det är en man som har mycket energi, han berättar att han tycker livet är kul och att han får mycket energi av sin dotter som nu torde vara i tioårs åldern. Så det finns kanske hopp om att man kan leva livet även när man har passerat pensionsåldern.

Jack Grunsky

Jack Grunsky – The patience of a sailor

Det är en väldigt glad man som möter en på omslaget till skivan. Dessutom med en rejäl mustasch. Jag blir lite glad när jag ser på den här mannen. Det är åter igen en man som inte är helt självklar att hitta mycket om men det finns en del.

Jack föddes i Österrike men växte upp i Kanada och flyttade sen tillbaka till Österrike efter High school var avklarat. Under mitten av 60-talet startade han gruppen Jack’s angles, med vilka han släppte fyra skivor och sen turnerade genom Österrike, Tyskland, Holland och Schweiz. Bandet upplöstes men Jack fortsatte att spela in skivor och turnera under eget namn. Det fortgick fram till mitten på 70-talet då han flyttade tillbaka till Kanada.

Det är då, 1978, närmare bestämt som han släppte detta album och turnerandet tog honom tillbaka till Europa igen. Så det kan väl sägas att det har funnits en efterfrågan på den här mannen och hans musik. Så hur låter då det album som tog honom över två kontinenter?

Det är en ganska trevande röst, lite nasal och kanske lite lik Cat Stevens. Det är dock inte något som slagit den den bemärkelsen att det har nått fram till mina öron vad jag vet. Det låter inte helt olikt Paul Bogush JR som var med i den här bloggen för någon månad sen. Så om ni lyssnat på honom så vet ni ungefär hur det låter. Även om Jack är lite lugnare i musiken, det är mer akustiskt och mer åt jazzhållet än mot rocken. Det är väl inget som lämnar något bestående intryck. I alla fall inte så som jag hade hoppats.

Så vad gör han idag då? Han har nyligen passerat 70års strecket men han inte slagit av på tempot. Istället har han börjat rikta in sig på att spela in skivor för barn och instrumentala NuJazz skivor, en typ av jazz som även kallas Jazztronica och är enefterföljare till acid jazzen. Och han fortsätter att uppträda både publikt och på skolor.

Intimate Strangers

Intimate strangers – Charm

Det här såg lite spännande ut. Två herrar i hatt, varav en bär en rock som har samma effekt som man ibland kunde se på personer i tv som valt fel kläder. Men det visar sig att den här rocken nog är mönstrad så. Bara det var nog för mig att plocka med den här skivan. Det såg ut som ett band det finns en del historia bakom. Åter igen hade jag fel. Jag vet inte vad det är som har hänt men jag har lyckats välja skivor som det är väldigt svårt att hitta något om på det senaste. Men det är ju kul på sitt sätt då det betyder att när jag väl hittar något så är det inte på wikipedia eller spotify och jag kanske då kan bidra med lite kunskap om billig vinyl till er. Att Intimate strangers är ett populärt bandnamn gjorde inte saken bättre.

Men när jag hade letat mig tillräckligt långt bak på google så fanns där lite att läsa om bandet och just den här skivan. Men för att ta upp det viktigaste först så låt oss prata om hur det låter. Det är ett band stammande från Skottland och albumet som släpptes -86 låter väldigt mycket Peter Gabriel och David Bowie. Fast inte riktigt lika bra. Det är ett plastigt 80-tals sound som kommer mot en men de får det inte riktigt att låta som Bowie när han gör China girl. Inte för att de försöker heller, i alla fall tror jag inte det. När man tittar på omslaget kan man inte riktigt föreställa sig den ljudbilden som man möts av. Den ena av medlemmarna har boots med tåhätta i metall! Det ska inte låta så popigt och den där saxofonen som kommer in med ett solo i Raise the dragon på sida två är hemsk. Hemsk.

Det roliga är att Raise the dragon är också namnet på bandet som föregick Intimate strangers. Det intressanta är att Raise the dragon bestod av två medlemmar. Richard Spellman och Sean Lyons. Intimate strangers består av… Richard Spellman och Sean Lyons. Det är en duo som under sitt tidigare namn fått ganska bra recensioner av en sida på nätet. Men och det här måste jag citera rakt av för det är en bra formulering. “Det verkar som att de fått frusna kalkoner i skallen, svimmat och vaknat utan minne men med sina notblad och arbetat vidare därifrån.” min översättning. Allt verkar vara ändrat, vilket gör att jag gärna skulle vilja höra Raise the dragons EP. Men den verkar vara förlorad.

Silly wisard

Silly wisard – Kiss the tears away

Vilket bandnamn! Det är ju som taget direkt ur en Monty Python sketch. I övrigt var det väl inte så mycket som lockade. Även om slipsen som mannen som är tvåa från vänster på omslaget har är lite cool. Återigen så kan jag ju säga att omslaget inte riktigt avslöjar vad det är som väntar när nålen träffar spåret. Det ser ju lite ut som ett gäng slöjdlärare som har ett hobbyband. Och kanske var det så det började för Silly wisard, vad vet jag?

Det är ett gäng skottar. Bandet spelade ihop första gången 1970 men det var inte förrän 1972 som de fick sitt namn. Något som man kan tacka en av bandets inneboende för. Han höll på att skriva en bock med berättelser för barn och där kom namnet som blev det de valde. Detta album kom ut 1983 fem år innan bandet avslutade sin karriär. Jag ska inte hålla er på halster längre, det handlar om ett folkrockband från Edinburgh. Då har ni börjat få in känslan va? Ni tänker lite Pouges eller The Dubliners. Nja inte riktigt. Det börjar bra. Första låten ut lovar gott. The Queen of Argyll är fartfylld och trevlig. Men sen blir det lite mer finstämt, lite mer folkmusik man kan tänka sig ur Sagan om ringen. Lite dragspel och flöjt och någon som plinkar gitarr.

Och det kunde man väl tänka sig. När det ser ut som fyra slöjdlärare som spelar musik blir det inte riktigt ölhävarvisor direkt. Det kan väl sägas att om man är en person som gillar live och brukar åka till medeltidsveckan i Visby så är det här säkert en höjdare. Det är inte så mainstream som The Dubliners och inte så befläckat med justt öldrickarkulturen. Det är kanske det att de är från Skottland som är skillnaden. Att de är lite mer hårt hållna av engelsmännen.

När jag la på skivan så förundrades jag över att det inte hördes ett litet knäpp. Det var som om den var ospelad. Det var nog nästan sant. Och jag förstår verkligen varför.

Magnus Lind

Magnus Lind – Tecken och spår

Återigen en Loppisvinyl och återigen en artist det är svårt att hitta information om. Söker man på Magnus Lind så får man upp svar även på Magnus Lindh. Det är ju en svår sits, speciellt eftersom man inte har så mycket till bilder att gå på. Men efter lite sökande fram och tillbaka visar det sig att det är samma person. Då blev det lite lättare. Och inte så lite intressant.

Det visar sig att Magnus Lindh, har varit med och startade Aston Reymers rivaler och där skrev Stockholms ström och Godis är gott. Han är dessutom en av ursprungsmedlemmarna i Perssons Pack. En av mina favoritgrupper. Sen är det liksom slut på information mer eller mindre.

Men hur låter då musiken? Hans debutalbum som det här är finns på spotify och det inleds med en melodifestivaldoftande rocklåt. Men redan i andra låten På konditori är han inne på gammal hemtam mark i en melodi som drar mer mot Perssons Pack än melodifestivalen. Följande låt, Det ligger på lut, drar mer mot Aston Reymers rivaler. Så det hörs var han kommer ifrån och det är ett något spretigt album. Det är mycket av rytmerna från Aston reymers och det är ett härligt album att ha i hyllan.

Lite mer sökande gav mig att Magnus har spelat dragspel på låten Ride it med Geri Halliwell från Spice girls. Sa jag inte att det var en intressant kille? Han har dessutom studerat på konstfack och så sent som 2015 hade han en utställning som hette Pixel Cubism som var ”mina högra hands fria skapande med datormusens pil doppad i ett oändligt hav av strama former, ett universum av miljoner paletter, pixel efter pixel, natt efter natt … som en schlager.” enligt Lind själv. Sedan ett par år tillbaka är han bosatt på Gotland med hustrun Marie Nilsson som är känd för att ha varit en del av Ainbusk singers när det begav sig.

Jodi Bongiovi

Jodi Bongiovi – Jodi Bongiovi

Det här var en skiva som jag tog i lite med viss aktning. De som är bevandrade i 80-tals rocken vet att det där efternamnet även satt på en viss herre som hette Jon i förnamn. Men han ändrade det till Jon Bon Jovi istället. Så jag misstänkte att jag hade fått tag på något lite ovanligt här. Och det börjar ju som sagt bi ett mönster att jag inte hittar så mycket om de här artisterna numer.

Jag drog på den och insåg att det här låter väl sådär. Skivan börjar med en cover på Somebody to love och det är väl inte den bästa versionen av den jag har hört. Den är inte i närheten av Jim Carreys version ur The cable guy tyvärr. I övrigt låter det ganska mycket som 80-talet gjorde för den typ hårfager rock som låg på listorna då. Men det är inte mycket som sticker ut. Skivan är släppt 1989. Det är året efter som kusinen Jon och hans kompisar släppte albumet New Jersey som är ett av de bättre de har släppt.

Och man kan säga att det går runt i det här albumet. Det är producerat av Tony Bongiovi som är en tämligen stor producent med arbeten med inte bara Bon Jovi utan även Ramones, Ozzy Osbourne, Gloria Gaynor och Jimi Hendrix bakom sig. Han var även den som byggde upp den legendariska Power station studion där många världsartister spelat in.

Men hur är det då med Jodi Bongiovi? Vad hände? En av anledningarna till att man inte hittar så mycket om henne är att hon numera heter Jody Joseph och hon är fortfarande aktiv. Nu är hon Vocal instructor och artist utvecklare och även om hon fortfarande uppträder så är det i egenskap av mentor och lärare som hon arbetar. Varje år får hennes adepter inte bara uppträda med sin lärare utan det hålls även en konsert varje år på anrika The Stone Pony där de får visa sina färdigheter. Och tar mig sig fram där så kan det ju som bekant gå ganska bra.

Peter Lindroth

Peter Lindroth – It’s a shame

När den här kom fram i skivbacken gick tankarna osökt till Pugh Rogefeldt. Den där tröjan och bara hela utstrålningen gjorde att jag kände att det här är en skiva som jag vill lyssna på. På skivan står det att den är släppt 1980 och kan mycket väl stämma om man ser till modet. Åttiotalet hade inte riktigt kommit igång och satt sin prägel på det sätt som vi numer tänker oss åttiotalsmode. Man levde kvar i ett ganska enkelt sjuttiotal, i alla fall rent modemässigt sett.

Men som brukligt är när jag nu mer köper skivor som jag tycker verkar intressanta, finns det väldigt lite att läsa om artisten. Det verkade konstigt, för i samma back stod ett exemplar till av samma skiva, men där fanns den klisterlapp som på detta exemplar är bort riven och där kunde man läsa att skivan innehåller låten It’s a shame som var etta på Europatoppen. Det borde finnas någon historia här. En sökning på nätet gav vid handen att Discogs har den i sju exemplar från 35 kr vilket innebär att jag gjort ett litet fynd. Men i övrigt var det ganska tomt. Jag hittade en tonsättare som hade samma namn. Den mannen fanns med på spotify men jag kunde ju inte tänka mig att den man som gjort denna tämligen pop-rockiga platta gjort en massa tonsättningar och klassisk musik. Jag sökte på Peter Lindroth + It’s a shame och ramlade in på tonsättarens biografisida och det visar sig att det är han som står bakom skivan.

Det visar sig att även om det inte står något om honom på min stöttepelare Wikipedia så finns det en del intressant ur hans liv att lyfta fram. Som trettonåring var influenserna Beethoven, John Lennon och MAD, framför allt då Svenska MAD med Lasse O Månsson. Efter studier på musikhögskolan under sjuttiotalet producerade han albumet Tonårsdrömmar med den inte helt okända gruppen Noice. Det andra albumet han producerade var den egna solodebuten It’s a shame. Vilket man får säga gick ganska bra. Att landa i topp på Europatoppen får man väl ändå säga är en framgång. Europatoppen var ju en lista som röstades fram och inte gick på försäljning så även om kritikerna gillade albumet sålde det inte. Och inom sig hade Peter den där trettonåringen som ville bli tonsättare. Och det är det han är känd som.

Men till de här inläggens lite springande punkt, hur låter albumet? Det är en pop/rockplatta med tydliga Beatles influenser. Det man som framträder är den tydliga brittiska engelska som Peter använder. Det är inte den välpolerade sorten som man får lära sig i skolan utan den är lite bredare, lite mer arbetarklass och lite mer svengelsk. Låtarna på skivan är korta. Den kortaste klockar in på en och femtio. Den längsta är knappt tre och en halv minut lång. De flesta är under tre minuter långa. Det låter lite som när Nisse Hellberg och Per Gessle samarbetade på skivan The lonely boys även om de var lite mer rockiga i sin framtoning.