Kämpa hårdare

Det här med att ha en dröm är inte så enkelt. Eller rättare sagt, det är inte enkelt om man vill ta den till ett förverkligande. Det finns ju i regel något som står i vägen. Speciellt om det är författare det handlar om.

På vägen genom livet samlar man ju på sig en hel del saker och olater. Det finns en hyra som ska tas hänsyn till och finns inte det så finns oftast ett lån eller ett hus som ska tas omhand. Sen finns det inte sällan lite abonnemang och annat som kostar pengar och kanske en familj som plockar tid.

Så när man står där mitt i livet och tänker att det kanske skulle vara dags att verkligen ta tag i den där drömmen nu, då finns det en hel massa begränsningar. Framför allt i form av aktiviteter som stjäl tid.

För om vi ska vara raka så behöver inte författandet kosta speciellt mycket. Ett block och en penna, det är allt sen är det bara att köra. Men tiden är det värre med. För man vill ju gärna ha någonstans att bo. Då behöver man pengar. Vilket i sin tur leder till att man behöver en inkomst. Skrivandet ger sällan det, speciellt inte om man har det som dröm, och då måste man ha ett jobb.

Men om man har sin dröm så gäller det att hitta tiden. Jag har det egentligen oförskämt bra förspänt. Jag arbetar som lärare, vilket betyder att jag under vissa perioder är ledig under hela veckor. Det betyder inte att jag jobbar mindre än andra bara att min arbetstid är annorlunda fördelad.

Jag har inte heller någon familj som jag måste spendera tid med. Det i sin tur gör att jag kan äta vad och när jag vill. Vilket leder till en del suspekta val.

Ändå får jag kämpa för att hitta tiden. Och orken. Och motivationen. Eller hittar jag det sista så löser jag de två andra. De två andra däremot påverkar den sista punkten.

Så det är inte lätt att jaga sin dröm. Men det finns bara ett sätt att nå fram till sin dröm och det är att fortsätta kämpa. Och det är vad jag gör nu. Jag kämpar.

Det finns liv därinne

Det har börjat hända nu igen. Det är som när våren är på väg och man ser snödroppar och gröna knoppar. Man känner att det finns hopp och att det kanske finns ett ljus efter det här mörkret trots allt. Jag tror att ni alla vet hur det känns, det är som att man blir lite lättare och tankarna blir lite ljusare. 

Vad är det då för fantastisk sak som har hänt? 

Jag har börjat få nya idéer. 

Det började när jag såg en föreläsning om andra galaxer och eventuellt beboeliga planeter som ingår i en universitetskurs jag läser just nu. Det har upptäckts jordliknande planeter som ligger ca 1200 ljusår bort. Det är inte direkt nästgårds och det jag såg framför mig var ett skepp som lämnar jorden och har kommit halvvägs när de möter ett skepp som kommer i motsatt riktning på väg mot jorden. Båda har alltså samma uppdrag. De ska åka till den andra planeten för att befolka den då ursprungsplaneten börjar bli obeboelig. Det båda missat är att när man tittat på den andra planeten har man sett 1200 år tillbaka i tiden och sett en planet som verkar okej att bo på. Men när de lämnar den så är situationen en annan.

Jag sa inte att det var bra idéer. Det är också därför jag skriver ut den här. Men det är så skönt att det börjar komma lite nytt igen. Att jag tagit mig ur den där spiralen som jag hamnade när jag redigerade. Då trodde jag att jag inte skulle komma på några nya idéer igen.

Nu gäller det bara att se till att hålla i så jag slutför redigeringen innan jag ger mig in allt för djupt i mina nya idéer.

Vem bestämmer?

Jag lurar mig själv hela tiden. Oavsett vad det handlar om så hittar min hjärna på saker som inte stämmer och som jag dessutom tror på. Ibland handlar det om att det jag skriver är för dåligt. Ibland handlar det om att mitt skrivande är briljant.

Men en tid nu har jag haft en tanke om att mitt skrivande inte är viktigt. Inte i det stora hela. Det är ju så om man ska se det rent krasst, att det kommer ut mängder med böcker på marknaden. Sedan det blev enklare att själv ge ut sina böcker har det bara exploderat mer eller mindre. Så att mitt skrivande skulle göra någon skillnad är ju skrattretande.

För jag vill ju det. Jag vill att det jag skriver ska landa hos någon. Göra någon glad eller fundersam. Göra ett avtryck. men när jag tittar på mitt skrivande så ställer jag ofta mig ofta frågande till om det är vad jag kommer lyckas med.

Det är en av anledningarna till att jag inte har ägnat mig så mycket åt mitt skrivande den senaste tiden. Men så häromdagen kom en tanke in i mitt huvud.

Hur vet jag att jag inte kommer göra ett avtryck? Vem säger att någon som läser det jag skriver inte blir drabbad av det? Är det upp till mig att göra det valet?

Självklart är det inte det. det är ju läsaren som bestämmer det. Jag kan bara skriva det bästa jag kan och erbjuda läsare, eller mitt fall förlagen, det. Så nu har jag hittat lite förnyad tro på mitt skrivande och min historia. Och så har jag kommit på lite nya idéer till historier och ämnen jag vill beröra. Men det är en annan historia.

Prokrastinera

Det är jag väldigt bra på. Speciellt när det gäller att redigera. Det har jag verkligen märkt under det här årets början. Målet är ju fortfarande att få en helhet i det där jag hoppas ska bli min debutroman.

Men istället har jag sett till att begrava mig i studier. Just nu känns det verkligen som att jag har gjort just det. Jag tyckte det skulle vara bra att läsa tre kurser på olika universitet och totalt 17 hp samtidigt som jag arbetar och då dessutom ska redigera.

Det låter ju som att jag försöker säga mig själv något. Men det är inte så illa som det låter. Två av de där poängen är redan fixade och de andra två kurserna, en introduktion i Lean och en grundkurs i astronomi känns ganska enkla. Just nu i alla fall.

På ett sätt tänkte jag att jag skulle få redigerandet att kännas som avslappning. Det är väl inte riktigt så det har blivit men det känns inte som jobb och det känns inte som studier, så i den bemärkelsen har jag ju lyckats. Nu ska jag bara sätta igång med redigerade på allvar också.

Användbart

Det här med skrivandet går i vågor. Häromdagen kändes det som om jag bara borda kasta allt och strunta i det. Allt jag kände när jag tänkte på mitt skrivande bar bara att det var dåligt, att ingen skulle tycka om det och att det inte var värt min tid.

Det känns inte alltid så, det ska erkännas, men det är de tankarna som lättast får fäste. Den där känslan man har när allt går bra och man känner att man är bäst i världen försvinner väldigt fort.

Ändå fortsätter jag. Någon skulle säkert säga att jag är galen. Att göra samma sak om och om igen och hoppas på ett annat resultat är ju ett tecken på galenskap.

Förhoppningsvis gör jag inte samma sak om och om igen. Jag hoppas att jag förbättras lite och om det skulle vara så att jag är så dålig som jag ibland tror så är det inte hela världen. Då kan jag ju i alla fall användas som dåligt exempel.

Skrivandet som självhjälp

Skrivandet ger mig en ventil. Även om jag inte ventilerar speciellt mycket av det som händer i mitt liv i mitt skrivande så är det ändå ett ställe där jag kan låta det hända lite vad som helst.

Då kan jag andas och ta det lugnt även om det är så att jag håller på att skriva något som är överjävligt. Det är lugnande och på sätt och vis terapeutiskt. Det gör dessutom att jag kan tänka genom hur jag själv skulle agera i sådana situationer. Sen kanske jag inte alltid tar så mycket lärdom av vad jag själv hittar på. Det är ju trots allt fantasi.

Men det är ju så att jag ägnar en försvarlig del av min vakna tid till att fantisera. Det gör att jag kan tänka mig in i en hel del olika senarior. Sen vad det är värt får väl tiden utvisa. Men jag tror inte det är så mycket jag egentligen har lärt mig i grunden, förutom det jag då har gjort research på förstås. Lite av det sitter ju kvar där inne.

Statusuppdatering (och lite gnäll)

Det är en av de värsta tiderna på året för mig just nu. Det är mycket att göra på jobbet, det är mörkt och trist ute och jag är mitt uppe i inte mindre än två utbildningar på två olika universitet. Det innebär att jag har massor att göra hela tiden. Blir det lite lugnare på jobbet så kan jag räkna med att lägga den tiden på mina studier.

Förutom studierna, som jag kan påverka, så är jobbet en konstant och det kan jag inte göra så mycket åt. Studierna gör livet lite roligare, i alla fall i teorin. Vilket betyder när jag inte förstår vad det är vi ska lära oss eller när bokhandlarna inte skickar böckerna så jag slits mellan hopp och förtvivlan när jag ser arbetet som hopar sig framför mig.

Jag har ju ett lov om ett par veckor och just nu ser det ut som att jag ska använda det till att studera. Förutsatt att Akademibokhandeln har fått tummarna ur röven och levererat boken jag behöver.

Mitt i det här ska jag då också skriva. Det är inte så lätt som det skulle kunna verka. Vi har ju alla samma mängd tid och rent tidsmässigt så går det ihop. Om jag väljer bort allt socialt umgänge så att säga.

Men så är det sömnen. Stressen gör att man lätt blir lite trött och känner sig småsjuk. Så jag försöker att komma isäng ganska tidigt för att få i alla fall sju timmars sömn. Jag har ju trots allt ett jobb som innebär att jag träffar en hel del folk och det funkar inte att vara snorig och eller grinig. Så de senaste veckorna har det gått sådär med redigeringen av boken. Men det går sakta framåt i alla fall.

Efter lovet så lugnar sig jobbet ner sig lite, då kan det kanske ta lite ny fart. Då kanske jag till och med kan skriva lite nytt.

När det växer fram

Det är så härligt att sätta sig vid tangenterna och känna hur det bara flyter på. Det var just den känslan som gjorde att jag började skriva. För när jag satte mig ner och skrev om det som dök upp i huvudet så försvann tiden på något vis.

Det kallas av många för Flow, och det är ett tillstånd som man lätt kan känna ett beroende av. Man vill hela tiden tillbaka dit men det är sällan man når det. Istället kommer man till en punkt där inget vill komma ut mer. Det gör att man känner mer frustration än flow.

Så ibland undrar jag varför jag överhuvudtaget började skriva. För många gångar är det som att brottas med en inoljad gris. Det går liksom inte att få till det som man vill.

Men när det verkligen bara flyter ur en, när man nästan skriver snabbare än man själv tänker, då finns det inget som är roligare än att skriva.

Pannkakslunch

Albin sprang satte sig på stolen. Det var nära att han hade vält den när han landade på sitsen men han räddade upp det genom att ta tag i bordskanten. 

”Ta det lugnt gubben, det kommer finnas så du också kan äta.” Mia såg på honom från diskbänken där hon höll på att städa i ordning efter att hon stekt pannkakor. 

”Får jag börja?” Han såg ivrigt på högen med pannkakor som stod på bordet. De såg så frasiga och tunna ut. Han tänkte att han säkert skulle kunna äta minst tio stycken. Det vattnades i munnen när han såg hur strösockret gnistrade i skenet från lampan. 

”Nej du får vänta så äter vi tillsammans.” 

”Men mamma, det tar ju flera år innan du är klar”, klagade han och la överkroppen på bordet så han kom riktigt nära fatet med pannkakorna. De doftade så gott, det var en underbar rund och vacker doft som gjorde honom extra hungrig.

Mia tog fram grädde och började vispa den och såg inte att Albin försiktigt lät fingret glida över den översta pannkakan och samla in sockerkristallerna som låg ovanpå den. Den fuktiga värmen från pannkakorna hade gjort sockret en aning klibbigt och i takt med att han stack fingret i munnen samlades sockret upp i snabbare takt. 

”Vad gör du?” Mia ställde ner skålen med grädden framför honom. 

Albin drog snabbt tillbaka fingret. 

”Kan vi äta nu?” Han gestikulerade mot pannkakorna som om han trodde de skulle försvinna. 

”Ja du kan börja ta nu”, sa Mia och hon skrattade till när hon såg hur uppspelt han blev innan hon gick för att plocka fram hallonsylten. 

Albin plockade till sig två pannkakor. Han var bar asex år gammal men han hade redan hittat det bästa sättet att äta pannkakor. De var så tunna att två var det perfekta antalet att plocka till sig. Sen skulle det vara ganska mycket grädde och det skulle man toppa med sylten innan man blandade allt till en rosa kräm som funkade bra när man rullade ihop pannkakorna till en rulle och åt dem med händerna. 

”Du kan väl i alla fall använda bestick.” Mia satt och betraktade honom när han tuggade i sig det hela väldigt snabbt. ”Du kommer få ont i magen om du äter för fort.”

”Det är omöjligt att få ont i magen av pannkakor. Det får man bara av grönsaker, i alla fall jag”, deklarerade Albin med munnen full av söndertuggade pannkakor. Han kände hur det smakade som solsken, som när han fick julklappar på julafton. När han hade svalt den sista biten sträckte han sig efter ett par pannkakor till. Mia såg på honom med ett leende. Han var så fokuserad och hela tiden hade han ett leende på läpparna. 

Ett plötsligt möte

”Jag känner igen dig. Det var du som försökte döda mig.” Hans såg på kvinnan han hade mött på den lilla gatan. 

Kvinnan såg på honom, studerade honom uppifrån och ner. 

”Jaså det säger du?” sa hon till slut. 

”Ja du heter Maria och du var nära att lyckas också kan jag säga.” 

”Så du vet så mycket om mig alltså. Men vem är du?” Hon såg på honom och det fanns kanske något bekant över honom speciellt runt ögonen. 

”Kom så tar vi en kopp kaffe så ska jag berätta för dig. Då ska vi nog få igång ditt minne igen.” 

De slog sig ner vid ett av borden på en uteservering. när de fick sitt kaffe slog han omständligt mjölk i sitt och rörde runt. 

”Så ska du berätta nu? Hur kommer det sig att du tror jag har försökt döda dig?” Hon såg på honom medan han rörde om i koppen mer än vad som var behövligt. 

”Allt i sinom tid”, sa han och log. ”Jag ska nog börja med att presentera mig. Jag är Hans Ingvarsson.”

”Hans Ingvarsson”, sa hon dröjande. ”Jag kan inte säga att det ringer några klockor.”

”Jag misstänkte att du skulle göra vad du kunde för att färdigställa jobbet.” Han log snett och han kunde se att det var något som förändrades i hennes blick. Han tog en mun av kaffet. 

”Hans, sa du? Jag kanske minns dig. Svagt.”

”Ja det var inte igår men det gör inte att det är mindre allvarligt för det.” 

”Nu tycker jag att du ska förklara.”

”Kommer du ihåg din studietid?” 

Hon såg på honom över sin kaffekopp. 

”Det är väl klart jag gör det. Men som med allt annat så minns man bara de roliga bitarna.” 

”Ja det är ju så. Jag minns också allt det roliga. Och de flesta av festerna. Men även några av de mindre roliga sakerna.” 

Maria sköt koppen ifrån sig och knöt händerna på bordet framför sig. 

”Men jag förstår inte hur det här rör mig, och definitivt inte hur jag skulle försökt mörda dig.” 

”Inte mörda, jag tror inte du planerade det. Eller jag är säker på det.” Han log mot henne. 

”Det var ju vänligt att höra att jag inte är en mördare.” 

Hans lyfte koppen till munnen. 

”Läste vi några kurser ihop?” frågade Maria medan hon betraktade hur han drack. 

”Nej”, sa han och ställde ner koppen igen. ”Så enkelt är det inte.” 

”Självklart inte.” Maria himlade med ögonen. 

”Nej det var inte många som läste till ingenjör, i alla fall inte på den tiden. Nu är det lite annorlunda tror jag.” 

”Men du säger att du inte var så bra på dina studier.” Hon log mot honom och han kände igen det där leendet. Det var det leendet som han hade sett den där kvällen. 

”Det sa jag väl inte.” Han höjde på ögonbrynen.

”Inte direkt. Men att du pratar mer om festerna är ju en fingervisning om det.” 

”Ja kanske”, sa han och tömde kaffekoppen. 

”Alltså måste vi ha träffats på en fest.”

”Du är inte bara vacker, du har huvudet på skaft också.”

”Och du är inte så bra på det här med att flörta.” 

”Kanske inte det, men det spelar inte så stor roll ändå.” 

”Varför inte?”

”Därför att det inte är nu min förmåga att flörta var avgörande.”

”Inte det?”

”Minns du luciavakan 1970?” Hans lutade sig tillbaka på stolen. 

”Det är ju inte så att jag tänker på den varje dag. Men jo jag minns faktiskt alla luciavakor jag firade under min studietid.” 

”Det är ju kanske mer än vad jag gör, men då minns du kanske vad du gjorde mot mig.” 

”Allt jag minns var att jag hade vansinnigt trevligt och att jag alltid var sen till föreläsningarna dagen efter.”

”Det tycker jag du förtjänar. Minns du inget annat?”

”Vi är gamla du och jag, är det inte bättre att du berättar vad det är jag borde minnas?” Maria lutade sig framåt. 

”Lucia vakan -70, jag minns att vi var hos någon som hette Lisa.” 

”Lena. Hon hette Lena. Hon hade en egen lägenhet som hennes föräldrar hade köpt till henne. Eller om det var något de hade ärvt på något vis.”

”Ja Lena kanske hon hette.” Hans försökte vifta bort det som oviktigt. 

”Hon hette det, vi studerade ihop”, sa Maria utan att ta notis om Hans viftande. 

”Det var i alla fall där det hände. Minns du det nu?” 

”Jag minns inte så noga. Det har varit ett par gånger där jag hade ett par intressanta samtal under fester hos Lena.” Maria lät blicken försvinna iväg i fjärran.

”Precis! Av någon anledning så stannade jag alltid i hallen. Jag vet inte varför men det blev bara så.” 

”Jag känner igen det!” Marias ögon lyste upp. ”Jag minns att vi satt på telefonbänken.” 

”Exakt. Det var där det hände. Luciavakan hos Lena 1970.” 

”Men vi hade ju trevligt.” 

”Ja. Det är exakt det som är min poäng. Vi hade mycket trevligt. Och jag föll för dig där under den där kvällen. Sen när kvällen var över ville du inte prata med mig av någon anledning.” Hans lutade sig fram över bordet.

”Är du säker på det där? Du var ju ganska full.” 

”Ja jag är säker. Jag var säker på att det skulle bli vi efter den där kvällen. Men minns du vad du sa när jag kom för att träffa dig några dagar senare?” 

”Nej.” Maria sakade på huvudet. 

”Du sa inget.”

”Sa jag inget? Det låter olikt mig.”

”Du sa inget för du var upptagen med att gå runt med någon sprätt och höll hans hand. Rudolf eller något sa dina vänner.”

”Rune. Han blev min man och vi var gifta i 50 år innan han dog.”

”Ja precis. Du höll på att döda mig den dagen.”

”Men det var ju bara en fest.” 

”För dig ja. För mig vändes hela min värld upp och ner. Jag kunde inte äta eller dricka. Det var nära att jag inte hade klarat mina studier.”