Ett plötsligt möte

”Jag känner igen dig. Det var du som försökte döda mig.” Hans såg på kvinnan han hade mött på den lilla gatan. 

Kvinnan såg på honom, studerade honom uppifrån och ner. 

”Jaså det säger du?” sa hon till slut. 

”Ja du heter Maria och du var nära att lyckas också kan jag säga.” 

”Så du vet så mycket om mig alltså. Men vem är du?” Hon såg på honom och det fanns kanske något bekant över honom speciellt runt ögonen. 

”Kom så tar vi en kopp kaffe så ska jag berätta för dig. Då ska vi nog få igång ditt minne igen.” 

De slog sig ner vid ett av borden på en uteservering. när de fick sitt kaffe slog han omständligt mjölk i sitt och rörde runt. 

”Så ska du berätta nu? Hur kommer det sig att du tror jag har försökt döda dig?” Hon såg på honom medan han rörde om i koppen mer än vad som var behövligt. 

”Allt i sinom tid”, sa han och log. ”Jag ska nog börja med att presentera mig. Jag är Hans Ingvarsson.”

”Hans Ingvarsson”, sa hon dröjande. ”Jag kan inte säga att det ringer några klockor.”

”Jag misstänkte att du skulle göra vad du kunde för att färdigställa jobbet.” Han log snett och han kunde se att det var något som förändrades i hennes blick. Han tog en mun av kaffet. 

”Hans, sa du? Jag kanske minns dig. Svagt.”

”Ja det var inte igår men det gör inte att det är mindre allvarligt för det.” 

”Nu tycker jag att du ska förklara.”

”Kommer du ihåg din studietid?” 

Hon såg på honom över sin kaffekopp. 

”Det är väl klart jag gör det. Men som med allt annat så minns man bara de roliga bitarna.” 

”Ja det är ju så. Jag minns också allt det roliga. Och de flesta av festerna. Men även några av de mindre roliga sakerna.” 

Maria sköt koppen ifrån sig och knöt händerna på bordet framför sig. 

”Men jag förstår inte hur det här rör mig, och definitivt inte hur jag skulle försökt mörda dig.” 

”Inte mörda, jag tror inte du planerade det. Eller jag är säker på det.” Han log mot henne. 

”Det var ju vänligt att höra att jag inte är en mördare.” 

Hans lyfte koppen till munnen. 

”Läste vi några kurser ihop?” frågade Maria medan hon betraktade hur han drack. 

”Nej”, sa han och ställde ner koppen igen. ”Så enkelt är det inte.” 

”Självklart inte.” Maria himlade med ögonen. 

”Nej det var inte många som läste till ingenjör, i alla fall inte på den tiden. Nu är det lite annorlunda tror jag.” 

”Men du säger att du inte var så bra på dina studier.” Hon log mot honom och han kände igen det där leendet. Det var det leendet som han hade sett den där kvällen. 

”Det sa jag väl inte.” Han höjde på ögonbrynen.

”Inte direkt. Men att du pratar mer om festerna är ju en fingervisning om det.” 

”Ja kanske”, sa han och tömde kaffekoppen. 

”Alltså måste vi ha träffats på en fest.”

”Du är inte bara vacker, du har huvudet på skaft också.”

”Och du är inte så bra på det här med att flörta.” 

”Kanske inte det, men det spelar inte så stor roll ändå.” 

”Varför inte?”

”Därför att det inte är nu min förmåga att flörta var avgörande.”

”Inte det?”

”Minns du luciavakan 1970?” Hans lutade sig tillbaka på stolen. 

”Det är ju inte så att jag tänker på den varje dag. Men jo jag minns faktiskt alla luciavakor jag firade under min studietid.” 

”Det är ju kanske mer än vad jag gör, men då minns du kanske vad du gjorde mot mig.” 

”Allt jag minns var att jag hade vansinnigt trevligt och att jag alltid var sen till föreläsningarna dagen efter.”

”Det tycker jag du förtjänar. Minns du inget annat?”

”Vi är gamla du och jag, är det inte bättre att du berättar vad det är jag borde minnas?” Maria lutade sig framåt. 

”Lucia vakan -70, jag minns att vi var hos någon som hette Lisa.” 

”Lena. Hon hette Lena. Hon hade en egen lägenhet som hennes föräldrar hade köpt till henne. Eller om det var något de hade ärvt på något vis.”

”Ja Lena kanske hon hette.” Hans försökte vifta bort det som oviktigt. 

”Hon hette det, vi studerade ihop”, sa Maria utan att ta notis om Hans viftande. 

”Det var i alla fall där det hände. Minns du det nu?” 

”Jag minns inte så noga. Det har varit ett par gånger där jag hade ett par intressanta samtal under fester hos Lena.” Maria lät blicken försvinna iväg i fjärran.

”Precis! Av någon anledning så stannade jag alltid i hallen. Jag vet inte varför men det blev bara så.” 

”Jag känner igen det!” Marias ögon lyste upp. ”Jag minns att vi satt på telefonbänken.” 

”Exakt. Det var där det hände. Luciavakan hos Lena 1970.” 

”Men vi hade ju trevligt.” 

”Ja. Det är exakt det som är min poäng. Vi hade mycket trevligt. Och jag föll för dig där under den där kvällen. Sen när kvällen var över ville du inte prata med mig av någon anledning.” Hans lutade sig fram över bordet.

”Är du säker på det där? Du var ju ganska full.” 

”Ja jag är säker. Jag var säker på att det skulle bli vi efter den där kvällen. Men minns du vad du sa när jag kom för att träffa dig några dagar senare?” 

”Nej.” Maria sakade på huvudet. 

”Du sa inget.”

”Sa jag inget? Det låter olikt mig.”

”Du sa inget för du var upptagen med att gå runt med någon sprätt och höll hans hand. Rudolf eller något sa dina vänner.”

”Rune. Han blev min man och vi var gifta i 50 år innan han dog.”

”Ja precis. Du höll på att döda mig den dagen.”

”Men det var ju bara en fest.” 

”För dig ja. För mig vändes hela min värld upp och ner. Jag kunde inte äta eller dricka. Det var nära att jag inte hade klarat mina studier.” 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.