Flamingo kvintetten – 6

Flamingo kvintetten – 6

Sida A: Sjätte september / Stupid cupid / Hälsa till Marie från mig / Misaluba / Alltid ensam (Mr. Lonely) / Lilla Angeline (Poor little Angeline)

Sida B: Gamla kära tuffa tuff-tuff tåget / Lyckans vindar (Quanto e bella lei) / Blue moon / Han måste gå (He’ll have to go) / Vägen hem / Köp ringar köp ringar / When the saints go marching in

Då var det dags för grabbarna från Partille igen. Flamingo kvintetten tävlar om vem som kan le bredast på omslaget. På baksidan, som jag besparar er poserar de i guldfärgade och klackförsedda trätofflor. Annars kunde väl mannen som är tvåa från höger varit James Hetfields okända bror? Nåväl, det är inte därför jag utsätter mig för det här, jag är ju ute efter musiken. Detta är ett album från 1975 och det kan man ju se ganska klart i modet med de härligt röda västarna.

Det drar igång med Sjätte september som är en ganska tragisk låt om hur ett par träffades just den sjätte september. Senare förlovar de sig på samma dag och till slut då får han ett brev där han blir dumpad på just den sjätte september. Varför är det så att alla de här balladerna, som dansbanden får så stora hits med, slutar med att någon får hjärtat krossat? Vad är grejen?

Misaluba är ett intressant spår för det drar igång ett sound som skulle kunna funka i betydligt modernare musik. Men jag fick lyssna en extra gång för att höra att de sjöng på engelska och inte på något låtsasspråk. Men jag kan inte säga vad det är låten handlar om. Kanske krävs det mer ingående lyssning för det men det kommer jag inte ge mig på.

Riktigt helt utan skoj är inte skivan dock, Gamla kära tuffa tuff-tuff tåget är lite skoj men det är väl kanske mer för att de går in för att det ska vara lite skoj. Texten är ju inte så värst roande ändå, här kör de hårt på moogen också. När det kommer till Gunnar Wiklunds paradnummer, Han måste gå, väger de lite lätt. Det kräv en lite mer basröst och lite mindre eko för att det bli sådär intimt som det ska vara. Sen kan man ju undra hur countryn och dansbandsvärlden egentligen hänger ihop. Någon borde sätta sig ner och rita upp en karta med beröringspunkter.

Det hela avslutas med en rivig version av When the saints go marching in som slutar i ett plågat saxofonskrik. Och det var väl en helt okej skiva antar jag, med dansbandsmått mätt. Det är inget som omvänder en tvivlare som mig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.