Lasse Stefanz – På begäran

Lasse Stefanz – På begäran

Sida A: Jag skall vänta / Främling (Stranger) / Elaine / När en vind drar förbi (One way wind) / Swanee river / Över bergen skall det klinga / O.K. Jag hängde med (O.K. Miami) / Vildandens klagan

Sida B: Vid en liten fiskehamn / Att se dej med en annan (Seeing is believing) / Låt oss aldrig glömma (Einmal komm ich wieder) / Klockorna i gamla stan / Rented tuxedo / Sommarsvärmeri / Morgongåva (Sacramento) / Då för längesen

Det här är ju ett av de stora banden och de är ju sprungna ur den nordöstskånska myllan där jag själv vuxit upp. Det skulle ju kunna tänkas att jag har en speciell plats i hjärtat för det här. Men det här är definitivt ingen resa längs minnenas allé. Det är en radda låtar som man gjort nyinspelingar på, det ska tydligen vara de låtar som önskas mest av publiken. Det är enligt dem själva, grunden för bandet.

Det börjar med en duett med Christina Lindberg och då vet vi hur det låter. Även om det inte är De sista ljuva åren så är det inte bra. Främling är ganska obehaglig. Det är en svensk översättning av en Kris Kristofferson och handlar om en man som går in i en bar och raggar på en flicka. Som i ett fyllos önskedröm går den taffliga raggningen hem och det visar sig att det är precis det hon vill. Att ligga med främlingar som spelar låtar på jukeboxen hela natten. Jag var tvungen att leta upp originaltexten och även om det blir lite lättare att läsa den på engelska så har man hållit sig ganska väl till texten. Men den får det att krypa i skinnet på mig.

Sida B börjar med en monumental hit. För Stefan Borsch. Vid en liten fiskehamn är skriven av J.C Ericsson som är kapellmästare i Lasse Stefanz men de fick inte skörda frukterna av det. Istället fick man då se en konkurrent klättra på Svensktoppen med låten. Sen ger man sig på en gammal Edvard Persson. Klockorna i gamla stan är i den här tappningen en bugglåt med mycket saxofon. Den är ganska långt ifrån originalet och det bästa som kan sägas om den är väl att det inte är Olle Jönsson som sjunger. Man får vara glad för det lilla.

Detta är ett välbevarat album. Det är inga hack i den och man hör knappt när nålen glider genom spåren. Och det har jag full förståelse för, det här är inget man vill spela om man inte måste.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.