Hästlasagne och svineriet med maten

Vi har alla hört om det och många har skämtat om det. Hästlasagnen. Nu är det bekräftat att även Ica har hästkött i varierande grad i sin lasagne. Ica har 55000 förpackningar av lasagnen på lager. Coop har också och Findus har ju även de. Nu väntar massvis av dna kontroller av köttet för att få fram hur stor del det är av nötköttet som egentligen är hästkött inom EU. Ica ska skicka tillbaka sin lasagne om den inte ska kasseras direkt.
Jag tar det igen. 55000 portioner lasagne kan komma att kasseras. Sen beroende på hur mycket som Coop och Findus har så kan det ju komma att öka avsevärt.
Allt för att förpackningarna är inte märkta med att det finns hästkött i. För EU:s Hälsokommissionär Tonio Borg påpekade att köttet är inte farligt i sig men det måste märkas korrekt enligt EU-lag. Så mu ska tusentals tester visa om hästarna har blivit iproppade mediciner eller preparat som kan vara skadligt för människor.
Men Icas lasagne ska alltså kasseras eller returneras. 55000 förpackningar ska bara bort. Sen beroende på vilken storlek det är på förpackningarna så är det ju lite olika hur många munnar det skulle kunna mätta. Med tanke på hur den här historien drar fram så räknar jag med att det är ganska många som satt i sig en hel del hästkött vid det här laget. I Sverige försvinner ju 9000 hästar om året. Undra vad det blir av dem.
Men i en tid när en tredjedel av all mat går till spillo och vi har massor av behövande i världen så ska vi bara slänga ännu mer? Bara för en lag säger att det måste vara märkt på ett speciellt sätt! Hur svårt skulle det vara att märka om? En klisterlapp? Göra en ny förpackning? Det måste väl ändå vara vettigare än att kassera? Skänk det till WHO sa en kollega, de skulle nog inte ha något emot att sätta klisterlappar på dem och dela ut till behövande.
Jag blir så förbannad när jag tänker på det. Det hela är så stelbent, girigt och korkat att det går över alla gränser. För det första är det ju den som har börjat med det här som antagligen fått tag på billigt hästkött. Och låt oss vara klara med en sak, det är ju inte de finaste delarna nötkött som går till lasagne. Sen att man inte ska kunna se runt en lag om märkning eller tänka ett steg extra när man upptäcker det utan man bara stoppar allt och kasserar det i en tid när köerna till soppköken växer och när det finns massor av människor i hela världen som behöver mat. Det är så provocerande att jag bara blir trött. Det är så äckligt.
Men det är väl det här som är priset vi får betala när allt ska gå snabbare och bli billigare. Någon tar en liten genväg här och någon annan tar en genväg där. Rätt vad det är har vi hästkött i lasagnen. Då spelar det ingen roll hur bra kvalitet det än är på hästkött rent generellt, hästar är söt djur och de kan man inte äta.
Tänk om det kunde komma fram en människa och harkla sig och bara: ”Men kan vi inte bara börja tänka lite istället för att rasa?”
Kanske leder det här till att försäljningen av fryst portionsmat går ner, jag tvivlar men det kan ju hända. Det skulle ju leda till att fler börjar laga mat och ha med sig på jobbet. Det skulle ju leda till att fler skulle inse att det är rätt gött med egen lunchlåda och att priset på de där färdigrätterna är väl högt. Men då måste man ju planera lite. Och det är ju inte människan av idags stora styrka. Speciellt inte när affären har öppet till 22 alla dagar i veckan. Då behöver man inte planera. Ica har ju alltid lasagne.

Hhmm det blev nog lite ostrukturerat det här. Dag ett av fastan är gjort och ännu inga problem med sockersug. Dessutom är klockan nu halv tre på natten så tankeverksamheten är väl inte riktigt linjär och stadig. Men jag fick kräka ur mig lite i alla fall.

Fastan

Fastan inledd. Kan ju inte påstå att jag är direkt troende person, räknar in mig som agnostiker även om jag som normalt tror på människans inneboende godhet kanske lättare skulle kunna ta till mig det religiösa budskapet.
Men nu är det ju inte så allvarligt det där med fastan för oss i den protestantiska delen av världen. Det känns lite som att det är trist att fasta men vi håller kvar vid festandet. För vi vill ju inte bli av med varken semlan eller lussekatten. Och festen efteråt i form av påsk och jul med all mat det innebär är ju skoj så det är ju kvar. Dagarna där emellan kan vi fylla med något annat än just avhållsamhet.
Men så i fredags när vi i lunchrummet diskuterade just fastan eller rättare sagt vi konsulterade wikipedia eftersom ingen av oss var speciellt bevandrad i just fastan då insåg jag att det kanske skulle vara en lite skoj sak att testa. Men då föll det ju på att protestanter inte är så bra på det överhuvudtaget. I alla fall inte fasta i meningen att avhålla sig från något. Det visar sig dock att ungdomar har börjat anamma fasteperioden och avhåller sig från lite olika saker. Så det lämnar det ju fritt för tolkning och är ett mindre åtagande än ett nyårslöfte i den mening att man ger nyårslöften som sträcker sig över ett år. Då är ju 40 dagar en baggis. Och om man ser på det ännu närmare kan man komma lindrigt undan om man väljer att använda söndagen som fridag.

Jag kommer inte använda någon fridag. Det ska vara allt eller inget. Det jag ska avhålla mig från är godis och snacks. Socker i största möjliga mån. Naturella nötter och kanske något russin eller så kan gå an men där går gränsen. Tanken är ju att bryta det där ständiga sockerintaget jag nu har. Tittar man på godisutgifterna för senaste månaden så är det den näst största utgiftsposten näst efter mat för mig. Då har jag ännu inte tankat bilen än, det kommer rusa upp till första platsen.
Så inget godis före påsk. Det borde inte vara några problem. Eller? Det återstår att se.

Ord är aldrig bara ord 2.0

Vi satt och pratade om män som näthatar på jobbet idag. Se där alla med fördomar om vad som pratas om i ett lunchrum på en industri nära dig ;). För att lägga till ännu mera otroligheter så var det en kille som kom till Sverige från Somalia som tog upp ämnet. Vi satt där och dryftade vad vi tyckte om dessa män som beter sig på det viset. Min arbetskamrat från Somalia sa då “De menar att det bara är ord och att det på internet inte är på riktigt”.
Vi var till slut tvungna att slita oss från lunchen och fortsätta arbeta. Men nu när jag låg i badet och funderade över dagen som gått så var det två saker som verkligen stod ut.
Det första var Hanna Hellquist som i Morgonpasset i P3 orerade om hashtaggen #nätkärlek och hur den skulle kunna på ett sätt sopa hela debatten om näthat under sin väl-viljar-matta. Och det spelar ju egentligen ingen roll hur mycket kärlek vi sprider på nätet om inte debatten kommer igång och får fortsätta. En sak jag hoppas med #nätkärlek vs. #näthat är att det ska bli en reaktion där sådana som läser en text som det tycker är bra men som kanske sällan kommenterar (jag är en sådan) tar sig tid att göra det och samtidigt ögnar genom kommentarerna som texten fått. Om där finns någon som ger efter för sitt hat så måste man konfrontera detta. Vi får inte vara tysta. Speciellt vi män, som är starkt överrepresenterade i gruppen näthatare, måste öppna munnen och protestera mot det. Är vi tysta ger vi vårt tysta medgivande åt det hela och föder näthatarkulturen.

Det andra som slog mig var det där som min kollega från Somalia sa. “De menar att det bara är ord och att det på internet inte är på riktigt”.
Det kom som en blixt från klar himmel och med ens såg jag det så klart framför mig. Om det de skriver inte borde reta upp någon för det “bara är ord” så är de ju antingen helt korkade eller så är det bara ett försök att dölja vad de verkligen tycker och tänker när de blir konfronterade. Jag tror att det är en blandning av de båda.
För om det som dessa män skriver bara är ord och inte är menat att skada någon eller röra upp några känslor, hur kan då det som de kommenterar röra upp sådana känslor att de skriver dessa vidrigheter? Det de läst är ju bara ord. Eller?

Med etta sagt vill jag önska er en trevlig helg och vill ni läsa något väldigt bra så läs det här av Anna Charlotta Gunnarsson.

Ord är aldrig bara ord

Det är så enkelt. Kanske är det så enkelt så att det blir svårt att förstå. Ord är aldrig bara ord. Det är så mycket mer. Det är åsikt, kärlek och mening. Det är hat, avsky och det är kanske till och med brottsligt. Det finns inte en chans att ett ord eller flera sammansatta bara är ord. Det finns alltid något bakom. Alltid.
Efter att ha följt näthatsdebatten så börjar jag undra hur människor tänker. Eller låt oss vara ärliga, hur män tänker. Kvinnor är underrepresenterade i det här. Det är mot dem männen som hatar riktar sig. Och om man läser detta om kvällens Uppdrag Granskning så börjar man ju undra om det handlar om tänkande män.
För det är så enkelt, ord är aldrig bara ord. Det finns hela tiden något bakom. För om det bara var ord som man egentligen inte menar riktigt så varför inte stå för dem? Är det kanske så att ni som skriver de där hatiska kommentarerna inser precis vad det är ni skriver? Är det inte just precis därför som ni är just anonyma?
Och om det inte är så att ni förstår vad ni håller på med, gör då som så att för det första skriva under med ert riktiga namn. Gärna både för och efternamn. Vidare fortsätter ni med att inkludera er epostadress. Det borgar ju för att det kan bli en diskussion privat istället för en massa rabblande i kommentarsfält där ni normalt gömmer er.
När ni har skrivit det ni känner att ni vill ha sagt. Titta på det ni har skrivit, se efter om det är en åsikt som ni kan stå för, om det är en åsikt som ni vill fästa ert namn vid, helt enkelt om det är något ni skulle säga till personen i fråga om ni stod öga mot öga. Kontrollera om det är en åsikt som är förenlig med lagen, sluta prata om yttrandefriheten för den gäller inte lagbrott. Med andra ord kolla om det in har skrivit inte kan gå som olaga hot eller t.ex. hets mot folkgrupp. Om du prickat av ovanstående och känner dig nöjd, då kan du trycka på sänd. Är du inte säker fundera en timme eller två innan du skickar. Om det fortfarande känns fel så är det bara att radera. Det är så enkelt att de flesta borde kunna lära sig det.

Men det finns en enkel lösning på problemet.

20130206-172624.jpg

Det är ju så att den som hörs mest är den som får utrymme. Om vi som inte näthatar gör oss hörda så borde det ju dränka rösterna från de som hatar. Om vi tar oss tiden, precis som näthatarna gör, och letar upp en epostadress till den journalist (eller en bloggare ;)) vi gillar eller i alla fall sätter oss ner och skriver en rad i kommentarsfälten så kan vi vända det här. Jag lovar att det är så enkelt. Vi får inte låta hatarna vinna bara för att de skriker högst. Det får inte vara så enkelt. Jag börjar idag. När börjar du?

Titta på detta! Uppdrag Granskning börjar 20.00 på SVT1
Läs Isobel Hadley-Kamptz
Läs också Viktor Adolfsson

Spänd väntan

Hela vintern har den funnits där. Som något som hela tiden legat och skavt. Som den där smulan som man kan känna i sängen när man inte kan sova. Som den där irriterande myggan man hör när man släckt ljuset.
Från det att säsongens sista match blåstes av har den funnits där. Längtan.
Längtan efter att stå där på läktaren och höra domaren blåsa igång ännu en allsvensk säsong. Hela vintern har gått. Premier League och La liga engagerar vid lunchbordet på jobbet. Jag lyssnar knappt. Jag gläds åt en Arsenalseger, vid förlust tänker jag inte ens på det. Det är bara som en ritad skinkmacka när man är hungrig. Vacker att titta på men mättar desto sämre. Min längtan ligger närmare. Mitt hjärta finns i Helsingborgs IF.
Men vad är det då jag längtar efter? Visst är det härligt att stå där i solen på Södra Stå och njuta. Ryckas med i spelet, sjunga och jubla. Men så har vi det där andra. Den där knuten i magen som finns där hela dagen. Som inte börjar släppa förrän matchen startar. Det finns inget som rår på den. Jag har provat det mesta.
Jag längtar efter den med. Efter den härliga vandringen genom Helsingborg efter en seger. Den sega tågresan hem efter en förlust. Att få applådera en vacker passning och få klaga på domarna som aldrig ger några fördelar.
Jag längtar efter nervositeten, hopplösheten, ledsamheten, hoppfullheten och glädjen. Allt det som man slits mellan under nittio minuter.
Snart är det dags. Ryktena går, vem stannar, vem försvinner, vem ska göra målen. Allt det där är som ett brus för mig. Jag älskar det men jag håller mig lite på avstånd. Det är inte för mig.
Det jag vill ha, är elva rödblåa krigare, ett soligt Olympia och en visselpipa som ljuder. Vem som står på andra sidan bryr jag mig inte om. De ska ändå förlora.

Tro fan att man tappar tron

Jag läste om Tunaskolan och dess förslag till toalettskylt i morse. Jo jag har följt det hela med ett öra så länge det har pågått men jag har inte riktigt satt mig in i det. Men jag blev så trött när jag läste om det. Länkade om det på Facebook och sen satte jag mig för att se Äppelkriget. En fantastisk film av ett fantastiskt par. Hasse & Tage, ett hål finns fortfarande kvar efter dem. Nu är ju Hans Alfredson inte död än och jag hoppas han får leva länge än, men det känns ändå som att just Tage Danielsson och Hans Alfredson tillsammans hade en synergieffekt.
Under filmens gång satt jag och kände en saknad över att den typen av humor inte finns längre.
Under filmens gång så fick jag en kommentar på mitt inlägg. Det var en god vän som precis som jag blev arg och frustrerad av vad texten beskrev. Och hon menar att om man säger till tjejer att sexism och trakasserier är något som man får stå ut med som kvinna så har vi redan där gett upp och avsagt dem rätten till ett jämställt liv. Hon frågade vidare om det bara var kvinnor som skulle leda kampen mot förtrycket eller om alla ska vara med.
Men den kvinnliga rektorn såg på bilden med humor. Även skolchefen är kvinna. Och INGEN i personalen på skolan såg det den 14åriga eleven Astrid Johansson såg.

Jag är helt med min vän på att det är en förkrossande majoritet kvinnor som faktiskt kämpar för de här frågorna. I mina ögon blir det då ett ännu större svek när det är kvinnor på ledande poster som mer eller mindre försöker vifta bort det hela som humor och menar att nu är det viktigt att debatten inte går överstyr. Men frågan är vad som skulle hända om den gick överstyr frågar man sig i texten som jag länkade till i början. Skulle antalet trakasserier sjunka under en acceptabel nivå?

Min tanke är att om det är någon gång debattens vågor ska svalla är det nu. För om det är någonstans vi måste börja för att nå fram till ett jämställt samhälle så är det ju i unga år. I skolorna. För om vi med ena handen stiftar lagar och tar fram motioner i riksdagen för att på den vägen försöka nå närmare ett jämställt samhälle medan vi med andra handen berättar för tjejer att så här är det fungerar, trakasserier och sexism är något man får leva med som kvinna, då är ju arbetet redan på förhand misslyckat.

Vår strävan mot jämställdhet raseras varje gång vi låter våra barn förstå att världen fungerar så här. Det är bara genom förändring underifrån som vi kommer få en beständig förbättring. Det är då vi kan börja det riktiga arbetet. Inte så att vi ska lägga ner det arbete som redan finns men vi måste se till att det når ner i åldrarna. Det är inte en fråga som kan avgöras på regeringsnivå enbart. Utan stöd underifrån kommer det arbetet rasa när nya generationer måste börja om från början.
På extramaterialet till Äppelkriget finns intervjuer med olika personer som medverkat i AB Svenska Ords produktioner. Och det är Mona Haskel eller Grynet Molvig som pratar om att Hasse & Tage tog upp de problem som vi fortfarande har idag, som bland annat jämställdhet. Och därför vill jag avsluta detta inlägg med en text av duon.

VAR BLEV NI AV, LJUVA DRÖMMAR?
Svensk text: Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1976
Originaltext och musik: Gloria Sklerov & Henry Lloyd (”Where Did They Go?”)

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
– så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sej, så han är nog inte riktigt död…

Sömnlös

Slutet av januari. Redan är jag så trött att jag inte kan sova. Det som skulle bli en nedgång från årsskiftet ser inte ut att komma förrän vecka åtta. Fram till dess är det full fart och allt ska ut igår. Jag sitter i köket. Klockan är nästan fyra på morgonen och jag borde sovit för länge sedan. Men trots att tröttheten bränner bakom ögonlocken så kan jag inte somna. Har öppnat balkong dörren för att få in lite friskluft. Kanske är det ny luft som ska till för att söva mig. Kanske. Eller så är det så att det är det där monotona ljudet i öronen som håller mig vaken. Det där som man inte kan stoppa med hörselproppar. I alla fall inte längre. Kanske kunde jag gjort det en gång för länge sedan. Nu är det kvar där inne. Ett susande har där alltid funnits, men nu har det fått komplettering av ett mer molande ljud. Som en motor som jobbar på låga varv. Kanske är det det som håller mig vaken inatt.

De säger att det bästa sättet att somna är att ligga still och blunda. Men kroppen vill inte vara still. Benen vill röra på sig. Ena stunden är det för varmt under täcket, nästa är det för kallt utan det. Kudden är knölig och blir inte mjuk på just det där stället som jag vill att den ska bli det. Ett gruskorn eller en smula river mot magen. Så jag gav upp. Gick upp igen och och öppnade balkongdörren. Satte mig i köket. Här samsas ljudet i huvudet med det låga surrandet från kylen. De stör ut varandra på något sätt och jag lägger inte märke till något av dem. Där ute är det tyst. Mörkt. Snart kommer tidningsbudet stressande på sin cykel. Andra vaknar till och inser att de kan sova en timme eller två till innan det är dags att gå upp. Jag hoppas att jag hinner somna innan min klocka ringer. Oddsen för det blir högre för varje sekund.

Ett sår som håller på att ruvas håller mig vaken. På ett ställe håller ruvan på att falla av. Jag är där och pillar. Får fatt i en flik och drar av. En bit av den del som ännu borde sitta kvar följer med. Jag blir arg på mig själv för att jag håller på så, att jag inte bara låter det vara. Att jag inte låter det läkas i fred. Nu svider det en stund i stället. En ny ruva kommer bildas. Troligen kommer där finnas ett ärr snart. Allt för att jag inte kunde hålla fingrarna borta.

Tröttheten bränn bakom ögonlocken. Men vad bryr sig hjärnan om det? Det finns saker att tänka på, oroa sig över, älta. Hjälplöst inser jag, att jag bara sitter i passargerarsätet i natt.

Kvotering

Ständigt denna Anna Charlotta Gunnarsson. Knappt hade jag orerat färdigt angående självskadebeteende, så såg jag ett klipp med henne från TV4s Nyhetsmorgon där hon bland annat hade en idé angående könsskatt. Tanken var att det skulle drabba företag som inte har en jämställd fördelning i styrelserummen och om inte lönerna är jämställda.
Då kommer ju då tanken på kvotering som ett brev på posten. Ett ord som är som ett rött skynke för vissa.
Jag minns när jag hörde Arne Hegerfors i P3 Chirsters moraltest få frågan om en välmeriterad man och en mindre meriterad kvinna konkurrerar om ett jobb i ett starkt mansdominerat yrke, är det orättvist mot den välmeriterade mannen att ge kvinnan jobbet?
Han jämför det med den branchen som han själv jobbat inom, sportjournalistiken, och menar att det är viktigt att plocka in kvinnor före män. För om det inte kommer in kvinnor i starkt mansdominerade yrken, och givetvis tvärt om, så kan det i sin tur inte inspirera kommande generationer.
Och där i ligger mina tankar på kvotering. Jag tror att kvotering i grunden är något som måste till för att uppnå ett mer jämställt samhälle. Men det måste ske med förnuft. Jag tror inte att man uppnår bäst resultat genom att i ett enda slag gå ut och säga att så här ska det vara. Dels för att jag är inte övertygad om att det i alla branscher finns tillräckligt med begåvade kvinnor, eller män, för att på ett bra sätt fylla platserna. Det i sin tur skulle leda till att de som är tolalmotståndare till kvotering får vatten på sin kvarn och blir än mer högljudda.
Men om man tar in kvinnor i de branscher som är starkt mansdominerade, och jag tror verkligen att det finns sådana som är kapabla att göra jobbet, och på så sätt visar att det funkar och att det till och med kan ha positiva effekter så tror jag att det kommer gå snabbare och snabbare.
Då får yngre tjejer upp ögonen för att den branschen kan man ju också söka sig till, det är bara att se inom sportjournalistiken där det numer kommer fram fler och fler begåvade och intresserade kvinnor. Och de är inte bara där för att det ska vara så, de är där för att de kan yrket minst lika bra som sina manliga kollegor. Det skulle, tror jag, öka intresset för yngre generationer och på så sätt öka hastigheten mot ett mer jämställt samhälle.
Om man å andra sidan tvingar alla till att ha 50/50 kvinnor/män i styrelser så tror jag det inte kommer öka intresset lika snabbt. Det blir inte den där känslan av: hon som är där är så bra, jag ska bli lika dan eller bättre. Jag tror att det blir mer en känsla av att det var ju bra att den frågan är löst men jag vill hellre bli något annat. Jag tror helt enkelt att inspirationsfaktorn blir mycket, mycket mindre.
Men det skulle ju kanske kunna vägas upp av att de manliga kollegorna som sitter i styrelserummen inser fördelen med att ha kvinnor där också och att de mer aktivt börjar propagera för att få fram tjejer från de yngre generationerna som kan ta vid och bygga vidare. Och en könsskatt likt den som togs upp i TV4s Nyhetsmorgon kan ju också vara ett sådant incitament att få igång återväxten.
Det kan ju vara så att en snabb totalomvändning är en lösning på jämställdhetsproblemet, men jag personligen tror att en lite långsammare inkvotering är en bättre lösning i det långa loppet.
Sen har ju sportjournalistiken och andra medieyrken den stora fördelen med att det når ut så ofantligt mycket mer än ett arbete i ett styrelserum. Men det är ju en helt annan fråga.

Självskadebeteende

Så ska jag ge mig ut på lite djupare vatten och fundera och orera över självskadebeteende. Det började med att Anna Charlotta Gunnarsson skrev en tweet angående fallet Nora:

“Tror tamejfan att Göran Lindbergs beteende av vissa anses vara mer rationellt än Noras självskärande.”

Jag svarade med frågor:
“@ACGunnarson Men frågan är varför? Varför är det mer sjukt att skada sig själv än andra? Är det för att man ska alltid värna sig själv?”

Svaret jag fick var:
“@svarvarn Tror det har att göra med att mannen alltid haft tolkningsföreträde och därför har patent på logiken. Vi måste bryta det patentet.”

Och jag håller med i det hon skriver men ändå funderar jag vidare på varför det anses mer irrationellt att skära sig själv än att ge sig på och våldta eller skada andra. Jag kunde inte riktigt formulera mig på 140 tecken så diskussionen dog ut i och med att vi nått en punkt där jag höll med henne och vidare samtal över 140teckensgränsen hade blivit svårhanterlig.

Men faktum kvarstår att det anses mer irrationellt och mer sjukt, om uttrycket tillåts, att skada sig själv än att ge sig på andra. Men om man ser till fallet Nora och Göran Lindberg så vet ju jag vem jag ser som sjuk.
Så jag är otroligt kluven. Och nu kommer då stunden när jag ska försöka förklara hur jag kan tycka självskadebeteende är både helt logiskt och väldigt ologiskt. Håll nu i tanken att jag är svarvare och inte läkare för guds skull. Jag försöker bringa reda i mina tankar och inte presentera några sanningar. Även om jag kanske ibland låter väldigt självsäker.

Men som jag skrev i tweeten ovan, kan det vara så att självskadebeteende anses fel och irrationellt för att vi borde värna oss själva? Då kan man ju börja fråga sig vad jag menar med självskadebeteende. I det här fallet tänkte jag hålla mig till personer som skär sig. Det finns massor av andra saker en person kan göra mot sig själv men jag fokuserar på detta just nu. Till stor del eftersom det var det som var jämförelsen i Anna Charlotta Gunnarssons tweet.

Jag har ingen statistik, men som jag förstår det så är självskärande något som finns mest hos flickor. Vad det skulle bero på låter jag i så fall andra fundera och resonera över. Jag har i alla fall uppfattat det så. Inte för att det spelar någon större roll men det förklarar varför jag kommer skriva om dem som tjejer.

Hur kan då självskadande vara både logiskt och ologiskt samtidigt för mig? Det kan det ju inte och det är det inte har jag upptäckt när jag har funderat över det under dagen. Det kan te sig som ologiskt ibland. För som sagt, varför vill man skada sig själv? Det är ju den man överlägset kommer spendera mest tid med genom livet. Och om man då mår dåligt känns det ju otroligt knepigt att skära sig i armen. Smärtan blir ju en annan för en stund men det borde lämna en annan typ av smärta när man ser ärren. Speciellt om man skulle må dåligt över att man inte ser sig tillräckligt snygg eller smal nog som ju tjejer, tyvärr, matas med från väldigt unga år. Det är ju på så vis ologiskt.
Men om man ser det från en annan ände, de tjejer som växer upp och istället för att bli påtvingade ideal som ingen kan leva upp till via tv och reklam (vilket de givetvis också blir) så får de veta att de inte förtjänar något. Sådana tjejer som lever i familjer där de ständigt blir nedtryckta och till och med slagna, eller värre, när de gör något som är “fel”. Det där som sägs vara “fel” är ju ofta en godtycklig sak och oftast finns det inget rätt när den vuxna ondskan bryter sig fram. Där kan jag lätt se en logik i att skära sig själv. Om man hela tiden blir straffad för alla “fel” man gör så tänker jag att man blir till slut så indoktrinerad att man försöker straffa sig själv för de felen man gör.
Och kanske känner även tjejer som inte lever upp till media och omvärldens ideal om hur man ska se ut, vara, tänka, prata och så vidare i all oändlighet att de måste straffa sig själva för att de inte når upp till alla dessa omöjliga mål. Och frågan är då hur sjukt är det? Är det samhället eller individen som är sjuk?

Jag vet i alla fall efter en dags funderande på frågan vad jag tycker. Det är ett sjuk samhälle där den som våldtar en liten tjej anses vara frisk nog för att dömas till fängelse medan tjejen i fråga är den som är sjuk för att hon skär sig efter det hon varit med om.
Inte så att jag inte anser att Nora inte behöver hjälp och stöd tvärtom och det borde hon få på de grunder hon vill. Men jag kan inte se att det är en frisk man som går ut och gör det Göran Lindberg gjorde. Den mannen behöver spärras in men han behöver också få etiketten sjuk. Han behöver hjälp. För om han är en frisk man, vad är jag då?

Lyssna på dokumentären Den fastspända flickan del1 och del2.
Lyssna även på Gåtan Göran Lindberg.
Båda är program från P1 Dokumentär.

Anna Charlotta Gunnarsson finns på twitter som ACGunnarson.

Det mänskliga felet

Det senaste året har varit ett ganska omtumlande år för mig. Jag har som person insett så mycket om mig själv och jag har börjat uttrycka vad jag tycker och tänker på ett sätt som jag inte gjort tidigare. Detta kan jag inte tacka mig själv för. Jag måste tacka alla dem som har öppnat mina ögon för vad som egentligen händer runt om oss. Hur stor sexismen och ojämlikheten ännu är.
Det har inte varit lätt att ta till sig och delar av mig har kämpat emot.
För det har inneburit att jag varit tvungen att se mina egna fel, hur jag beter mig och vilka värderingar jag faktiskt har. Det har varit jobbigt. Det är fortsatt jobbigt för det är inte över än. Hur jag än uttrycker mig om barnfattigdom, främlingsfientlighet eller jämställdhet så är jag inte perfekt. Det kommer jag aldrig att bli. Ingen människa är perfekt, ingen är fullkomlig. Man talar ofta om den mänskliga faktorn när saker och ting händer. The human error. Det mänskliga felet. Det är mänskligt att fela.
Att inte se till sig själv är också en form av mänskligt fel. Vare sig det är när man bränner ut sig på ett jobb eller för att man inte ser sina egna fel och brister när man så gärna ser till andras.
Det är så lätt att när någon påpekar ett fel man själv har, peka på någon annan och säga “Men titta på hen då!”
För även om vi har kommit längre än andra vad gäller djurhållning, jämställdhet och en massa annat så finns det ju fortfarande saker att jobba med. Att vi kommit längre än andra är inte ett tecken på att vi ska sätta oss ner och vänta på att andra ska komma ikapp.

Men att peka på felet hos någon eller något annat när ens eget fel påpekas är att förneka sig själv. Man förnekar sig chansen att ta sig en titt på sig själv och se att man har brister och fel som man kan göra något åt. Vilket i sin tur leder till att man blir en bättre människa.

Men vad är då en bättre människa? Blir man någonsin komplett? Jag vet inte. Jag sitter inte på alla svaren, ganska ofta chansar jag hejdlöst.