Så går vi tillbaka

Nu är det nästan exakt tio månader sedan jag skrev här att jag lämnade läraryrket bakom mig. Och nu kommer nästa vändning. Till hösten kommer jag gå tillbaka till arbetet som lärare.

Även om givetvis sommarlovet har lockat nu när jag ser hur mina före detta och blivande kollegor sitter på uteserveringar när jag måste sova för att komma upp till jobbet, är det inte det som har varit avgörande. Inte bara i alla fall. Mycket av det jag skrev om då för snart ett år sedan handlade om att jag hade känt att jag inte räckte till, att jag hade problem med att stänga av och lämna jobbet om kvällarna. Det blev då en hel del sömnlösa nätter.

Så vad har förändrats?

Egentligen vet jag inte hur mycket som har förändrats. Jag har upptäckt hur illa jag tycker om att jobba skift även om den där fredagen jag har varit ledig varannan vecka har varit trevlig så väger den inte upp att byta tider vecka efter vecka.

Jag har under det senast året, mer eller mindre redan under våren 2017 läst en hel del om stoikerna, vilket knappast har gått att undvika om man läser här, och deras syn på hur man ska tackla livet. Det har hjälp mig en hel del och i kombination med meditation känner jag att jag har bättre redskap för att kunna släppa saker jag inte kan påverka och koncentrera mig på det jag har framför mig.

Samtidigt har jag också gått in hårdare för mitt skrivande, vilket gör att jag har en meningsfull fritid. Något som kommer hjälpa mig att koncentrera mig på annat än jobbet. Det är ju ingen hemlighet att jag har förhoppningar att det senare ska ta över min vardag helt och att jag ska kunna leva på det. Men det är en dröm jag kan jobba mot, inte något jag förväntar mig nå inom de närmaste åren. Och i det spelar loven en roll. Det blir ju längre stunder jag kan sitta med skrivandet utan att behöva tänka på att gå till jobbet.

Sen är det ju lönen. Den är en bidragande faktor givetvis. Jag gick ner i lön när jag ställde mig vid svarven igen och givetvis går jag upp i lön till hösten. Det innebär inte bara mer pengar in just nu utan hjälper ju till när jag spanar framåt och den pension som förhoppningsvis väntar någon gång.

Sen handlar det också om att kunna styra sin tid, att kunna gå upp samma tid varje dag, ja även lördag och söndag, och så är det det där med att se när eleverna kopplar det de håller på med. Det har jag saknat.

Men givetvis kommer jag sakna att stå vid svarven också. Speciellt de där dagarna då man bara vill ge världen fingret och skita i allt. Då är det ganska skönt att så där med pannan mot dörren och höra hur spånorna smattrar mot glaset.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.