Så var det med det.

Från och med i morse är jag inte längre studerande. Det var inte ett helt lätt beslut att ta men samtidigt var det väldigt skönt. Den senaste veckan har jag varit förkyld och mer eller mindre inte kunnat plugga vilket har stressat mig en hel del, att jag dessutom inte förstått något av det jag läst (i alla fall kändes det så ibland) gjorde inte det lättare. Men jag tänkte att jag skulle hanka mig fram till tentan och se hur det gick. Men det blir alltså inte så.

Det hela var rätt enkelt egentligen. Jag sökte den här kursen för att jag tänkte det skulle kunna bli skoj. Visst tänkte jag att det kunde bli kämpigt också men det var jag beredd på. Det jag helst ville läsa vara kreativt skrivande och inte en grundkurs i svenska. Jag hade helt enkelt inte satt mig in i vad det innebar. Jag blev ju ställd när det skulle handla om retorik. Det var det jag trodde jag skulle ha problem med. I verkligheten kom jag inte så långt då jag fastnade på grammatiken. Att ange vilken ordklass ordet om tillhör i en given mening kändes inte roligt.

Men grisar ska ju inte ha roligt som vi alla vet. Men jag behöver inte den här kursen till något annat än för mitt eget nöjes skull, så när jag gick runt här hemma i morse så funderade jag över det där. Hade jag kul? Såg jag fram emot att komma hem och sätta mig med böckerna och försöka lära mig vad en konjunktion är? Det var dessutom förra veckans fokus, denna veckan skulle vi läsa om fraser. Subjekt och predikat. Såg jag verkligen fram emot det?

Det var inte bara för att jag hade sovit dåligt som jag ganska snabbt kom fram till att det inte var det jag hade hoppats på. Så därefter hoppade jag av. Jag har redan börjat blicka framåt och det finns lite kurser i sommar som verkar spännande som riktar sig mer mot skrivande. Vi får väl se om jag kommer in. Det kommer inte heller bli så lätt antagligen men det är mer i linje med det jag vill och då har jag en benägenhet att vara lite mer ihärdig. Jag känner inte att jag behöver vara det när det kommer till grammatik. Det har funkat bra ändå.

Det känns som ett vuxet beslut. Håller jag på att bli den medelålders man jag är?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *