bjovel funderar på kaffe att ta med

Så de senaste veckorna har jag haft en rutin när jag är ledig. Jag går upp strax innan fem som vanligt, rakar mig, äter frukost och sen läser jag en timme eller så fram till klockan är sju. Då öppnar Maxi och oftast har det varit så att jag går och väntar på att klockan ska bli tio när återvinningen öppnar för jag har varit en stamkund där. Så när Maxi har öppnat så har jag gått dit, ofta så finns det något jag behöver köpa men inte alltid. Om jag inte har ett ärende in i affären så går jag dit och köper en mugg kaffe som jag tar med till en bänk som finns på vägen. Den står vid en liten fontän som, antagligen på grund av vattenbristen som råder här, inte är fylld med vatten. Där sitter jag sen en stund och oftast har jag The Minimalists podcast i öronen men det händer att jag stänger av och bara lyssnar på omgivningen. Det går bra att sitta där i solen just nu, sen när sommaren kommer får jag nog hitta en bänk i skuggan istället.

Jag har haft en samling med mynt som har blivit liggande och nu när de gamla enkronorna och femmorna inte längre går som betalningsmedel så tänkte jag att det är ju ett bra sätt att göra av med dem. Jag får kaffe och en stunds kontemplation samtidigt som jag gör av med de där pengarna som annars troligen skulle bli liggande. Inte sällan lägger jag ut en blid på Instagram då det är ett sådant tillfälle som lämpar sig bra för det. Men idag när jag gjorde det och sen såg på bilden jag hade lagt upp så upptäckte jag en sak. Den där pappersmuggen med plastlock som innehåller kaffet. Den tar jag ju inte hem och återvinner. Det står ju en papperskorg precis bredvid bänken så jag lägger ju den där. Det har inte blivit så många sådana kaffestunder men ändå så insåg jag att just denna helgen som är en långhelg, skulle kunna leda till fyra muggar i papperskorgen. Jag skulle i stort sett fylla den med mina muggar. Plötsligt så kändes det inte lika bra med den där kaffestunden. Själva stunden är ju trevlig och kaffet är ju gott men det som kommer efter är inte lika trevligt.

När jag kom hem så räknade jag genom de där mynten jag hade kvar. Det skulle räcka till två kafferundor till,fem om jag gick över till en liten kaffe men vem skulle göra det? Men jag tog ett beslut. I morgon så tar jag te istället. Det är inte för att de säljer te i någon annan form utan för att det är vad jag har hemma. Jag har inte något ärende till affären vad jag vet nu i alla fall så jag behöver inte gå dit. Jag kan gå till min bänk eller så kan jag leta upp en annan bänk att sitta vid. Teet tar jag i en termosmugg som jag har stående. När jag har gjort av med teet så kommer jag köpa kaffe igen. Det är bara det att jag har så mycket te just nu att jag måste göra av med det.

Så nu har jag bestämt mig för att inte använda pappmuggar om det går att undvika. Det kommer bli lite krångligare, men det kommer antagligen också att spara mig en hel del pengar eftersom jag inte kommer köpa kaffe om jag inte kan dricka det ur en vanlig mugg eller kan få det i min medhavda.

På förekommen anledning

Så jag fyller år idag. Ganska jämt. Men jag fyller inte primtal. Av anledning så har jag inte berättat något om att jag fyller år. Tvärt om har jag gjort vad jag har kunnat för att dölja det. Dagen har bestått av en hel del grattisönskningar. Det är ju trevligt givetvis. En av de som gratulerade mig skrev: Hoppas att du firar ordentligt. Och ja det gör jag.

Så när jag var mitt upp i mitt träningspass i duggregnet så slog det mig. Det är just det som det handlar om för mig. Att fira. Inte att firas.

Fira.
Firas.

Det är två väldigt lika ord men det är ganska stor skillnad på dem. Vid det ena så har man kontroll och vid det andra kommer det som en överraskning. Även om man, när man som jag fyller jämt, kan räkna med att bli firad. Det är liksom inte så mycket man kan göra något åt det. Man kan ha åsikter om det men man kan inte gärna stoppa det. Jag kan uttrycka min önskan om något men jag kan inte styra det.

Men jo jag firar och i en stil som jag tycker är fullständigt. Jag tog en lunch på stan innan jag tog eftermiddagen ledigt för att bland annat träna och nu sitter jag med champagne på balkongen och njuter av dagen. Jag ska gå och äta framåt kvällen och sen ska jag bara ta det lugnt. Då har jag firat min dag i en stil jag gillar. Jag slipper att firas. Det blir på mitt sätt.

Detta betyder inte att jag inte vill fira någon annan. Om det är så att denna vill firas. JAG vill inte firas. Det betyder ju inte att jag applicerar det på alla andra. Om alla var som jag skulle världen inte vara så trevlig i mitt tycke. Så vill man firas så är jag med på det. Men jag avtackar mig gärna det. Ett grattis duger fint för mig och om det är annat man vill göra så finns mina tankar i detta inlägget.

bjovel tipsar om Galago

Jag minns att jag såg Galago när jag gick på högstadiet. I väntrummet utanför skolsköterskan låg det ett par exemplar och jag plockade upp den. Det var inget för mig. Jag tyckte inte om hur serierna var ritade och jag kunde inte se humorn i det som var med i tidningen. Det var inte för mig helt enkelt. Men med tiden har min smak förändrats och nu är det en härlig stund när den landar på hallmattan de fyra gånger om året som den gör det.

Jag vet inte riktigt när det började men någonstans var det någon som pratade om Galago och hur bra de tycke tidningen var. Så jag tänkte att jag måste ge den en ny chans. Och det ångrar jag inte. Jag är väl inte riktigt tillfreds med stilen som alla tecknare har men det är okej för nu har jag vuxet in i själva konceptet och ser vad poängen med, i alla fall för det mesta, innehållet. Dessutom har det gjort att jag upptäckt massor av nya favoriter. Som Liv Strömquist, Sara Hansson och Nanna Hansson för att nämna några. För att inte tala om Mats Johansson och nu senast Daria Bogdanskas Wages slaves som ligger och väntar på att bli läst. Henrik Bromanders Brinn eld brinn från senaste numret är fantastisk.

Men ofta upptäcker jag att det som jag inte har så höga tankar om från början är just det som gör att jag gillar tidningen. Den kan mycket väl skava lite och vara ganska rå i sin framtoning. Det finns bildsekvenser som jag inte förstår och det gör att jag inser att det finns saker där ute som inte är menat för mig. Inte just nu i alla fall. Det är okej att känna så också. Det kanske kommer en dag då jag tycker det är det bästa med Galago.

Dubbelt upp

Idag chockade jag mig själv med att ta fram datorn och börja jobba lite med mitt slutarbete. Det känns som att det kan vara dags nu. Uppenbarligen ville jag det i alla fall. Det blev några mail skickade med ytterligare frågor som jag vill få svar på. Vi får väl se hur svaren blir. Jag har fått ett och det blev inte det förväntade. Inte så att det är ett dåligt svar utan mer att jag var inställd på något helt annat än jag fick. Nu gäller det att anpassa sig.

Sommaren har kommit av sig lite och det var inte direkt behagligt att gå ut och dricka kaffe idag. Fast å andra sidan så ska det bli värre i morgon. Så det var kanske tur att jag sköt träningen till idag för det ska tydligen bli åskväder under morgondagen. Det betyder att jag kan sitta och plugga. Kan ju i och för sig tycka det är lite synd om de som planerar att fira nationaldagen ute om det nu ska bli regn och åska. Men å andra sidan så behövs de där dropparna.

Så som jag skrev så var jag ute och tränade idag. Det gick lätt idag och jag dubblade passet. Nu ska det sägas att det inte säger så mycket. Det låter mer än vad det är. Det roliga var att när jag satt och tittade på Facebook idag så såg jag att just idag för sju år sedan så sprang jag 15km. Jag spelade dessutom luftgitarr under tiden. Idag tog jag mig genom 2km. Med paus för att göra burpees och slå med rep på utegymmet. Förvisso har jag en helt annan matchvikt idag också så det ska väl sägas att jag känner mig ganska nöjd just nu. Sen är det en annan sak hur jag mår i morgon. Men det är då det. Det får jag ta hand om då.

Mulet

Det har varit en mulen dag. Lite seg och trist men den har funkat ändå. Hela eftermiddagen har det regnat. Med tanke på hur torrt det har varit har det varit välkommet. Även om det har gjort så att jag valt att skjuta upp min träning till i morgon. Förvisso är lite regn bra för karaktären när man tränar men jag har insett att det finns andra fördelar med att skjuta träningen på morgondagen. Det krockar lite mindre med livet då.

Jag har tagit en dag där jag till stor del har suttit och tittat på dokumentärer på Netflix. Först Fed Up om hur sockret påverkar oss och nu är jag mitt uppe i I am not your guru om Tony Robbins. Det är två bra filmer att se. Den ena skrämmande och den andra inspirerande.

Jag har haft tvättdag också, varannan helg ska det skötas, och det gick lättare än vanligt. Det bara kändes trevligare och så blev tvätten torr snabbare kändes det som. Som om det är någon form av karma som jag har med mig just nu. Eller så är det bara tillfälligheter och så ser jag lite mer positivt på saker och ting just nu. Även om det kan vara svårt i den tid vi lever i.

Men jag kan bara förändra mig själv och det är där jag måste börja. Det är där jag har börjat och det känns skönt. Även om jag har lång väg kvar. Men jag är på väg att bli den jag vill vara. Bara tanken på det känns skön, att man håller på att förändras men samtidigt så går man inte och väntar på slutresultatet. För det flyttas hela tiden framåt. Allt jag kan göra är att vara den bästa version av mig själv som jag kan vara i alla lägen. Och även om jag misslyckas då och då så är det inte hela världen.

I morgon väntar alltså träning, jag ska försöka öka på den lite. Enda problemet är att jag inte riktigt vet hur jag ska göra. Men om jag provar mig fram i morgon så kan jag ha träningsvärk på nationaldagen. Det är ju ett sätt att fira antar jag.

Maureen Steele

Maureen Steele – Nature of the beast

Det är ett ganska spännande omslag. Maureen Steel ligger på en björnfäll som har huvudet kvar och ser ut som att hon vill se lite äldre ut, nästan lite Joan Collins inspirerad i stilen (något som baksidan på omslaget faktiskt bekräftar, närmare efterforskning visar att hon nog ville se lite yngre ut än sina 27 år). Men det är något helt annat som når en när man lägger nålen på skivan. Skivan är släppt av Motown 1985 och man skulle kunna tro att det här var starten på en bra karriär, för det låter tämligen bra. Det låter inte helt olikt Madonna fast kanske lite poppigare och lättare. Vilket kanske är svårt att tänka sig när det handlar om 80-tal men det går.

När det kommer till information om Maureen är det däremot tvärstopp. Det blev bara denna enda skiva, vars singel Boys will be boys med på soundtracket till filmen The flamingo kid (inte sett eller hört talas om den heller). Sen var det stopp, hon körade bakom Appollonia, vilken jag inte heller har hört något om innan hon drog sig tillbaka från musiken. Så det blev ett decennium i musikbranschen för Maureen som började tillsammans med sin bror 1977 när hon hoppade av college för att satsa på musiken. Och där skulle det kanske slutat om jag inte hade haft lite tur.

En sida, The isle of deserted pop stars, lyckades luska ut att hon gift sig och tagit namnet Maureen Steele-Volante och blivit mäklare istället. Så jag hittade sidan för att se om där fanns någon mer information om henne. Men det var en sida med hennes man Mike Volante som dök upp. Den enda information jag hittade där var att han och Maureen var de som startade mäklarfirman som nu tydligen är den bästa i San Fernando valley. Det är ju inte kattskit precis. Men när man tittar under anställda så är inte Maureen med där. Det visar sig, efter en snabb sökning på Facebook att Maureen numer går under namnet Maureen Sandstrom Steel-Volante. Hon och Mike har separerat och Maureen har gått vidare till en annan mäklarfirma. Ser man sen till att det dykt upp ett nytt efternamn kan man ju tänka sig att hon är omgift. Men det visar sig vara att hennes bror, som förövrigt är en av skivans producenter, heter Bobby Sandstrom. Så det har varit en del turer för Maureen sedan hon spelade in sin enda skiva. Det hade varit intressant att se vad det kunde blivit av det men å andra sidan verkar hon klara sig som mäklare så det går nog ingen nöd på henne.

After work

Veckan har gått fort och det är kanske inte så konstigt när jag har varit i Växjö i två dagar och sen har det varit städning på jobbet för hela slanten. Så nu är det över. Det är lite småfix kvar innan det är dags för studenten på fredag. Sen börjar semestern. Eller inte direkt men efter några dagar och jag kommer få mycket tid till att skriva på mina arbeten. Det känns som om det kommer att ordna upp sig med mina studier ändå. Även om jag inte ska börja med att ta det lugnt. Jag ska hålla tempot uppe och få klart dem så fort som möjligt. Hoppas jag.

Det har varit en lugn dag och eleverna har städat på själva. Det var till och med så att jag kunde åka hem och byta om hemma innan det var dags för innebandyn. Det händer inte så ofta och oftast är det inte heller så att jag satsar på det. Men idag kändes det skönt att få komma hem och ordna till lite innan man gav sig iväg igen, det är after work ikväll nämligen.

Innebandyn gick bättre idag än tidigare. Lättare framför allt. Det är klart att sen jag började springa och träna på utegymmet så bör ju min kondition förbättras ganska rejält. Det fanns inte så mycket alternativ kändes det som. Även om jag inte kan göra några längre inhopp så återhämtar jag mig fortare nu. Sen ska jag bara lära mig att inte stanna av och ta det lugnt. Det är något som jag kan störa mig på hos mig själv, att jag inte tar ut mig. Jag tar det lite lugnare för jag tänker att jag måste ju orka med att ta mig upp till lägenheten senare. Det är någon spärr jag måste jobba bort.

Men det glömmer jag nu, för nu ska jag tagga till för after work.

bjovel funderar på inställning

Så för några veckor sedan så bestämde jag mig för att börja träna lite på egen hand igen. Det är inget märkvärdigt. Ett halvt varv på 850 meters slingan där jag bor, paus vid utegymmet där jag gör 10 burpees och slår rep i marken 20 gånger innan jag joggar hem igen. Det hela hade varit över på en kvart om jag inte hade stått och pustat vid utegymmet. Under samma tid har jag också utsatts för allt det som man utsätts för när man ska ut och träna och inte har någon att träna med. Man börjar känna efter.

De första gångerna är det så nytt så man vet inte bättre, man bara ger sig iväg. Men allt eftersom veckorna lider så börjar man fundera om man inte är lite trött trots allt, eller har jag inte lite ont ändå, det börjar nog regna. Ni känner till dem. För ett par veckor sedan var det nära att jag struntade i det. Jag skulle byta däck och slang på cykeln. Så jag släpar upp cykeln tre trappor och drar igång. När jag var färdig så var däcket väldigt bubbligt och det var struligt att få till växlarna. Men jag tänkte att det ordnar sig när jag kommer ut och cyklar på den. Då ser trycker i däcket till att allt lägger sig rätt. Men jag kunde inte växla. Så upp med cykeln igen och till slut fick jag ta hjälp av nätet för att lösa problemet. Så ner igen med cykeln och iväg till ett ställe där det finns luft till cyklar. Att jag inte blev döv är ett under för den smällen som kom när slangen exploderade var inte att leka med. Den lyfte av däcket från ramen.

Maxi var inte så långt bort så jag släpade cykeln dit, tänkte jag kan ju köpa en slang där när jag går hem. Just den slangen var slut. Så jag ställde cykeln, gick hem hämtade bilen och körde till Biltema, köpte en ny slang och körde sen för att hämta cykeln. Upp med den i lägenheten igen, vet ni förresten hur en självlagande slang ser ut när den exploderar? Det är inte vackert. Till slut hade jag i alla fall fått ihop det. Då insåg jag att det var träningskväll. Det var jag inte pigg på men jag tänkte att om jag bara drar på mig kläderna så ställer hjärnan in sig. När jag bytt om så tittade jag ut. Molnen hopade sig. Det skulle bli regn och jag tänkte att jag kommer bli blöt, det kommer vara kallt och jobbigt. Till slut kom ändå den där tanken, om du sticker ut nu så kommer du ju i alla fall inleda passet när det är torrt. Jag tvekade ändå. Till slut kom jag ut och hann hem innan regnet kom. När jag stod och pustade ut och tyckte att jag hade haft den värsta dagen någonsin så såg jag att en kille stod på parkeringen och hade monterat av ett av bakhjulen på sin bil och var i full färd med att dra ut alla dubbarna ur däcket. När han var färdig med det gick han till nästa däck. Då slog det mig att jag har haft en ganska bra dag ändå.

Den där eftermiddagen har gjort att jag ser lite annorlunda på speciellt min träning. Som de senaste dagarna har jag varit ganska trött när jag kommit hem, vilket har lett till att jag tänkt att jag ska ta en halvtimmes tupplur. Vilket har blivit ett par timmar även om jag har ställt en klocka. Jag måste lära mig att göra som på morgonen och ha mobilen långt från sängen när jag vilar. Men ändå efter att ha sovit så länge och gått upp som en zombie så har jag tagit mig ut. Oavsett hur vädret har varit och vad annat jag ska göra. För jag vet att om jag bara gör det så kommer jag bli piggare och faktiskt få mer gjort.

Det är lätt att säga att det är en inställningssak. För mig är det så, om jag bara bestämmer mig så kan jag träna när jag ska. Alla har inte den motorn eller ens möjligheten. Men det behöver inte handla om träning, det kan lika gärna vara städning, plugga (även om jag har svårt för att tro det) eller klippa gräset. Det ligger en hel del i att om jag går och drar mig för något, tänker på hur jobbigt det kommer vara, hur trist och tråkigt det är så kommer jag ju bara göra det värre för mig själv. Att bara göra det gör det inte roligare, men det är över snabbare. För om jag lägger 30 minuter på att tänka på hur trist och jobbigt något är och det sen tar 30 minuter att göra just det jag drar mig för så har jag ju haft trist och tråkigt i en hel timme. Och det är ju ganska dumt.

bjovel tipsar om tystnad

När upplevde du att det var riktigt tyst senast? Inte den där pinsamma tystnaden som kan uppstå i mötet med nya människor eller den när man stänger av tvn. Det jag menar är den där tystnaden när du stannar upp och inser att det är riktigt tyst. Att det är på en nivå du inte är van vid. Som en tidig morgon. Just nu är det söndag och klockan är halv sju på morgonen och det är tyst. Jag sitter på balkongen och hör från rummet klockan som tickar. Då är det en klocka jag normalt inte hör om jag inte står bredvid den. Den tickar tyst. Men nu hör jag den fem meter bort. Jag som bor i Halmstad och bara några tiotals meter från en av de mest trafikerade vägarna kan ibland känna hur tyst det är. Men inte som nu. En söndagsmorgon när klockan är halv sju är det inte många ute och kör. Måsarna hörs men det är som om även de tar det lite lugnt.

Det känns som att man kan landa i den här tystnaden. Jag är lite intresserad av meditation och även om jag inte har sysslat med det så är det så här jag tror att det känns när man gör det. Axlarna slappnar av, tankarna går sina egna vägar och stannar inte till vid något speciellt, allt inombords saktar in. Det känns behagligt. Just i denna stund är allting bra. Jag ser hur löven rör sig på träden men jag hör ingen vind, den är så svag att det är knappt man märker den.

Snart kommer dagen vara igång. Bilarna kommer bli fler, måsarna kommer skrika högre och vinden kommer säkert tillta lite. Jag kommer gå ut på en promenad och lyssna på en podcast. När jag kommer hem kommer jag sätta mig och läsa eller skriva på skolarbete i tystnad. Men grejen är att det inte är tyst. Jag kommer höra mina grannar när de spolar vatten, mina katter kommer börja leka och de kommer börja kräva mat. Men jag kommer ändå säga att det var tyst. Utan att reflektera över hur tyst det egentligen är.

För vi fyller våra dagar med ljud. Vi spelar musik och har i gång radion. Allt för att komma bort från de ljud vi har runt oss eller för att fly tystnaden. Som om den var farlig. Men nu när jag sitter här så mår jag så mycket bättre än jag gör normalt sett. Jag är lugnare, fridfull kanske är ett passande ord. Och ändå vet jag att kan inte stanna i det här hur länge som helst. Världen kommer tränga sig på sakta men säkert. Men just nu är jag bara.

Mitt tips är att hitta tystnaden, stillheten. Bara en liten stund. Det behöver inte vara söndag morgon halv sju. Det kan vara på kvällen när solen går ner om det är så att man inte känner för att gå upp tidigt. För mig är det på morgonen som det är lättast att hitta den och det är förvånansvärt hur ofta jag glömmer bort det. För varje gång det händer så är det som om det var länge sedan sist. Så gör det till en vana att leta upp tystnaden. En stund i veckan. För att känna sig lugn och stilla, det kan inte vara dåligt för någon.

Thores trio

 

Thores trio

Sida A: Träget ska vi timra / Hit kom dom / Arbetsmannen / Älvarna kvar / På sommarbryggan / Du barn av nordanland / Vi hade en gång en såg / Arbetarkvinnorna

Sida B: Ordning på krånglet / Bränn-Pers vals / Ett år har gått / Bei mir bist du schön / Ungdom / Enhetsfrontsmarschen / En afton i ingemansland / Folkets hus-visan / Norrbottenssången

““Vår repertoar var då som nu bestående av foxtrott, tango, sentimentala örhängen och älskade Taube-låtar, hambo, schottis, ja allt vad en svensk danspublik kunde önska sig.” Utom de alla banalaste svensktoppslåtarna. De avstår man fortfarande ifrån.”

Citatet är hämtat från det omfattande häftet som kom med denna skiva. Där finns inte bara texter till de sånger som är med på skivan utan även Thores trios historia och bok-, skiv- och filmtips. Alla går de i arbetarrörelsens tecken. Skivan som är inspelad 1981 är ett bevis på att den banalitet med hjärta och smärta som funnits i de dansbandsskivor jag lyssnat till hittills faktiskt har haft en motpol. Sen vet jag inte om detta är så mycket bättre men det är ju ett tecken på att det funkar även med dansmusik med tydliga åsikter. För Thores trio startade 1934 och är en grupp sprungen ur arbetarrörelsen då Thore-Allans och Nannas far var med i kommunistiska partiet. Och bra gick det. Det berättas om bejublade framträdande på Nalen under femtiotalet. Det är inte dåligt för några arbetarklass ungar.

Så det är inte så svårt att räkna ut vilka åsikter de förmedlar i sina låtar. Det är det norrländska arbetarklassperspektivet man skildrar. Man hyllar de som kämpar mot kapitalismen och de som kämpade för att hålla landsbygden levande. Nanna är den som skrivit de flesta av låtarna och det handlar ofta om Båtskärsnäs som i Hit kom dom och Vi hade en gång en såg, den senare är en ny text på Jag hade en gång en båt som fick skildra kampen av motståndet till nedläggningen av sågen i Båtskärsnäs. Det är främst när Nanna skriver som det blir politiskt annars finns det gammelvals, som Bränn-Pers vals, och tango, som den sentimentala Ungdom som ställer frågan var ungdomen tog vägen.

Thores trio höll igång i över sextio år. De avslutade 1996 när Thore-Allan dog. Erik Helin som var Nannas man och gruppens basist gick bort tre år senare. Nanna själv höll i gång fram till i alla fall 2008 innan hon året efter gick bort 88 år gammal.