Anne Murray

Anne Murray – Danny’s song

Anne Murray är en kanadesisk sångare som sålt 55 miljoner album världen över och som jag vad jag vet inte hade hört tidigare. Hon var den första kanadensiska kvinnliga soloartisten som blev etta i USA och det sägs att hon var den som banade vägen för Shanaia Twain och Céline Dion bland andra. Sedan debuten 1968 har hon släppt ifrån sig 32 album och har en stjärna på både Hollywood walk of fame i Los Angeles och på Canada’s walk of fame i Toronto. Så det är inget one hit wonder som jag har hittat.

Detta albumet inleds med titelsången Danny’s song som är skriven av ingen mindre än Kenny Loggins. Sen gör hon en helt okej version av Killing me softly with his song, det är inte så att den lyfter till nya höjder men inte heller så att det är dåligt på något vis. Anne har en bra röst och det fattas ju bara annat när man har tagit lektioner sedan 15 års ålder och dessutom släppt så många album som sålt både guld och platina i både hemlandet Kanada och i USA.

Men det är inte bara sin karriär hon tar hand som, hon har inte glömt var hon kommer ifrån. Hon har låtit uppföra The Anne Murray Center i hemstaden Springhill, Nova Scotia. Ett center som ska främja turism i orten och lyfta fram den musik som kommit från regionen och från Kanada i stort. Överskottet från centret går dels till under håll men även för att skapa jobb för personer från bygden. När Vancover var värd för vinter OS 2010 så var Anne Murray en av personerna som bar in den olympiska flaggan under invigningen. Så även om det varit tyst några år från den nu 71åriga artisten så kan man lugnt säga att det nog är en av de mer välrenomerade som jag hittat i skivbackarna och inte haft en susning om vem det är. Men nu vet jag, och ni lite mer.

Dead end kids

Dead end kids

Dead end kids – Breakout

Vid en första anblick så tänker man att det här kan vara lite punkigt. Men sen ser man att killarna ser lite för glada ut. Det är lite Solstollarna över dem. Men sådan har inte fått mig att vika av från en skiva tidigare så varför skulle jag börja med det nu? Detta är det enda fullängdsalbum som denna gruppen har släppt från sig. Från början var de ett coverband som spelade Status Quo, Creedence clearwater revival och liknande artister. Och det skulle ju också kunna tolkas som att det är ett ganska rockigt gäng. Men i mitten på 70-talet förändrades soundet.

Det hade släppts en singel innan skivan kom ut och det är Have I the right som avslutar första sidan. Den togs emot bra och blev sexa i England, tvåa i Sverige, men lyckades på Irland klättra till toppen på listan. Den låter i stort sett som hela albumet. Det är en lite stompig glamrock, snällare än de artister som de tidigare gjort covers på. Detta Skotska band som tog sig ut på en Europa turné på den här skivan och även agerade förband till Bay city rollers under deras turné 1976. Skivan släpptes 1977 och det ledde alltså till en turné genom Europa.

Det var däremot ett band som kom lite i fel tid. Bara året efter detta albumet kom ut så släppte de ifrån sig sin sista singel. Efter det så blev det inget mer. Glamrocken var inte så het då det var andra tongångar i punken som kom och discon som fortfarande var stark. Hade de kommit fram ett par år tidigare kanske det kunde blivit något större av dem. Men å andra sidan så kanske det inte hade blivit något alls då, gitarristen var inte 16 år fyllda när han plockade upp gitarren 1976.