Ändring i planerna

Nu rullar det på fort. Nästa vecka är det här igen. Camp NaNoWriMo. Efter novembers ganska stora fiasko, jag tog mig genom som en vinnare, med andra ord skrev jag 50 000 ord men det hela var uselt, så funderade jag på om jag skulle lägga ner min medverkan i det där. Nu är jag inte riktigt lika säker.

Jag inledde ju året med en förhoppning om att jag skulle redigera, skriva, eller liknande under en timme om dagen. Sen började jag med att ta det lugnt. Så det har ju inte gått enligt plan. Nu är jag däremot i stort sett färdig med genomgången av mitt manus och jag har nästan lagat det där hålet jag hittade. Sen är det dags för ännu en omgång för jag måste ju se till så att allt hänger ihop.

Då är det ju perfekt att Camp NaNo kommer som en räddande ängel. För jag vill inte sitta här i tre månader till. Det kommer jag nog inte göra heller, manuset är så pass sammanhängande nu att det kommer gå lite snabbare. Hoppas jag. Jag är medveten om att det blir svårare och svårare att se bortom det jag vet om historien nu. Men jag hoppas att i början på maj ska jag kunna skicka ut manuset till förlag igen.

Denna gång hoppas jag att jag i alla fall kommer längre än till en standard refusering.

Kämpa hårdare

Det här med att ha en dröm är inte så enkelt. Eller rättare sagt, det är inte enkelt om man vill ta den till ett förverkligande. Det finns ju i regel något som står i vägen. Speciellt om det är författare det handlar om.

På vägen genom livet samlar man ju på sig en hel del saker och olater. Det finns en hyra som ska tas hänsyn till och finns inte det så finns oftast ett lån eller ett hus som ska tas omhand. Sen finns det inte sällan lite abonnemang och annat som kostar pengar och kanske en familj som plockar tid.

Så när man står där mitt i livet och tänker att det kanske skulle vara dags att verkligen ta tag i den där drömmen nu, då finns det en hel massa begränsningar. Framför allt i form av aktiviteter som stjäl tid.

För om vi ska vara raka så behöver inte författandet kosta speciellt mycket. Ett block och en penna, det är allt sen är det bara att köra. Men tiden är det värre med. För man vill ju gärna ha någonstans att bo. Då behöver man pengar. Vilket i sin tur leder till att man behöver en inkomst. Skrivandet ger sällan det, speciellt inte om man har det som dröm, och då måste man ha ett jobb.

Men om man har sin dröm så gäller det att hitta tiden. Jag har det egentligen oförskämt bra förspänt. Jag arbetar som lärare, vilket betyder att jag under vissa perioder är ledig under hela veckor. Det betyder inte att jag jobbar mindre än andra bara att min arbetstid är annorlunda fördelad.

Jag har inte heller någon familj som jag måste spendera tid med. Det i sin tur gör att jag kan äta vad och när jag vill. Vilket leder till en del suspekta val.

Ändå får jag kämpa för att hitta tiden. Och orken. Och motivationen. Eller hittar jag det sista så löser jag de två andra. De två andra däremot påverkar den sista punkten.

Så det är inte lätt att jaga sin dröm. Men det finns bara ett sätt att nå fram till sin dröm och det är att fortsätta kämpa. Och det är vad jag gör nu. Jag kämpar.

Det finns liv därinne

Det har börjat hända nu igen. Det är som när våren är på väg och man ser snödroppar och gröna knoppar. Man känner att det finns hopp och att det kanske finns ett ljus efter det här mörkret trots allt. Jag tror att ni alla vet hur det känns, det är som att man blir lite lättare och tankarna blir lite ljusare. 

Vad är det då för fantastisk sak som har hänt? 

Jag har börjat få nya idéer. 

Det började när jag såg en föreläsning om andra galaxer och eventuellt beboeliga planeter som ingår i en universitetskurs jag läser just nu. Det har upptäckts jordliknande planeter som ligger ca 1200 ljusår bort. Det är inte direkt nästgårds och det jag såg framför mig var ett skepp som lämnar jorden och har kommit halvvägs när de möter ett skepp som kommer i motsatt riktning på väg mot jorden. Båda har alltså samma uppdrag. De ska åka till den andra planeten för att befolka den då ursprungsplaneten börjar bli obeboelig. Det båda missat är att när man tittat på den andra planeten har man sett 1200 år tillbaka i tiden och sett en planet som verkar okej att bo på. Men när de lämnar den så är situationen en annan.

Jag sa inte att det var bra idéer. Det är också därför jag skriver ut den här. Men det är så skönt att det börjar komma lite nytt igen. Att jag tagit mig ur den där spiralen som jag hamnade när jag redigerade. Då trodde jag att jag inte skulle komma på några nya idéer igen.

Nu gäller det bara att se till att hålla i så jag slutför redigeringen innan jag ger mig in allt för djupt i mina nya idéer.

Vem bestämmer?

Jag lurar mig själv hela tiden. Oavsett vad det handlar om så hittar min hjärna på saker som inte stämmer och som jag dessutom tror på. Ibland handlar det om att det jag skriver är för dåligt. Ibland handlar det om att mitt skrivande är briljant.

Men en tid nu har jag haft en tanke om att mitt skrivande inte är viktigt. Inte i det stora hela. Det är ju så om man ska se det rent krasst, att det kommer ut mängder med böcker på marknaden. Sedan det blev enklare att själv ge ut sina böcker har det bara exploderat mer eller mindre. Så att mitt skrivande skulle göra någon skillnad är ju skrattretande.

För jag vill ju det. Jag vill att det jag skriver ska landa hos någon. Göra någon glad eller fundersam. Göra ett avtryck. men när jag tittar på mitt skrivande så ställer jag ofta mig ofta frågande till om det är vad jag kommer lyckas med.

Det är en av anledningarna till att jag inte har ägnat mig så mycket åt mitt skrivande den senaste tiden. Men så häromdagen kom en tanke in i mitt huvud.

Hur vet jag att jag inte kommer göra ett avtryck? Vem säger att någon som läser det jag skriver inte blir drabbad av det? Är det upp till mig att göra det valet?

Självklart är det inte det. det är ju läsaren som bestämmer det. Jag kan bara skriva det bästa jag kan och erbjuda läsare, eller mitt fall förlagen, det. Så nu har jag hittat lite förnyad tro på mitt skrivande och min historia. Och så har jag kommit på lite nya idéer till historier och ämnen jag vill beröra. Men det är en annan historia.

Prokrastinera

Det är jag väldigt bra på. Speciellt när det gäller att redigera. Det har jag verkligen märkt under det här årets början. Målet är ju fortfarande att få en helhet i det där jag hoppas ska bli min debutroman.

Men istället har jag sett till att begrava mig i studier. Just nu känns det verkligen som att jag har gjort just det. Jag tyckte det skulle vara bra att läsa tre kurser på olika universitet och totalt 17 hp samtidigt som jag arbetar och då dessutom ska redigera.

Det låter ju som att jag försöker säga mig själv något. Men det är inte så illa som det låter. Två av de där poängen är redan fixade och de andra två kurserna, en introduktion i Lean och en grundkurs i astronomi känns ganska enkla. Just nu i alla fall.

På ett sätt tänkte jag att jag skulle få redigerandet att kännas som avslappning. Det är väl inte riktigt så det har blivit men det känns inte som jobb och det känns inte som studier, så i den bemärkelsen har jag ju lyckats. Nu ska jag bara sätta igång med redigerade på allvar också.

Användbart

Det här med skrivandet går i vågor. Häromdagen kändes det som om jag bara borda kasta allt och strunta i det. Allt jag kände när jag tänkte på mitt skrivande bar bara att det var dåligt, att ingen skulle tycka om det och att det inte var värt min tid.

Det känns inte alltid så, det ska erkännas, men det är de tankarna som lättast får fäste. Den där känslan man har när allt går bra och man känner att man är bäst i världen försvinner väldigt fort.

Ändå fortsätter jag. Någon skulle säkert säga att jag är galen. Att göra samma sak om och om igen och hoppas på ett annat resultat är ju ett tecken på galenskap.

Förhoppningsvis gör jag inte samma sak om och om igen. Jag hoppas att jag förbättras lite och om det skulle vara så att jag är så dålig som jag ibland tror så är det inte hela världen. Då kan jag ju i alla fall användas som dåligt exempel.

Skrivandet som självhjälp

Skrivandet ger mig en ventil. Även om jag inte ventilerar speciellt mycket av det som händer i mitt liv i mitt skrivande så är det ändå ett ställe där jag kan låta det hända lite vad som helst.

Då kan jag andas och ta det lugnt även om det är så att jag håller på att skriva något som är överjävligt. Det är lugnande och på sätt och vis terapeutiskt. Det gör dessutom att jag kan tänka genom hur jag själv skulle agera i sådana situationer. Sen kanske jag inte alltid tar så mycket lärdom av vad jag själv hittar på. Det är ju trots allt fantasi.

Men det är ju så att jag ägnar en försvarlig del av min vakna tid till att fantisera. Det gör att jag kan tänka mig in i en hel del olika senarior. Sen vad det är värt får väl tiden utvisa. Men jag tror inte det är så mycket jag egentligen har lärt mig i grunden, förutom det jag då har gjort research på förstås. Lite av det sitter ju kvar där inne.

Statusuppdatering (och lite gnäll)

Det är en av de värsta tiderna på året för mig just nu. Det är mycket att göra på jobbet, det är mörkt och trist ute och jag är mitt uppe i inte mindre än två utbildningar på två olika universitet. Det innebär att jag har massor att göra hela tiden. Blir det lite lugnare på jobbet så kan jag räkna med att lägga den tiden på mina studier.

Förutom studierna, som jag kan påverka, så är jobbet en konstant och det kan jag inte göra så mycket åt. Studierna gör livet lite roligare, i alla fall i teorin. Vilket betyder när jag inte förstår vad det är vi ska lära oss eller när bokhandlarna inte skickar böckerna så jag slits mellan hopp och förtvivlan när jag ser arbetet som hopar sig framför mig.

Jag har ju ett lov om ett par veckor och just nu ser det ut som att jag ska använda det till att studera. Förutsatt att Akademibokhandeln har fått tummarna ur röven och levererat boken jag behöver.

Mitt i det här ska jag då också skriva. Det är inte så lätt som det skulle kunna verka. Vi har ju alla samma mängd tid och rent tidsmässigt så går det ihop. Om jag väljer bort allt socialt umgänge så att säga.

Men så är det sömnen. Stressen gör att man lätt blir lite trött och känner sig småsjuk. Så jag försöker att komma isäng ganska tidigt för att få i alla fall sju timmars sömn. Jag har ju trots allt ett jobb som innebär att jag träffar en hel del folk och det funkar inte att vara snorig och eller grinig. Så de senaste veckorna har det gått sådär med redigeringen av boken. Men det går sakta framåt i alla fall.

Efter lovet så lugnar sig jobbet ner sig lite, då kan det kanske ta lite ny fart. Då kanske jag till och med kan skriva lite nytt.

Pannkakslunch

Albin sprang satte sig på stolen. Det var nära att han hade vält den när han landade på sitsen men han räddade upp det genom att ta tag i bordskanten. 

”Ta det lugnt gubben, det kommer finnas så du också kan äta.” Mia såg på honom från diskbänken där hon höll på att städa i ordning efter att hon stekt pannkakor. 

”Får jag börja?” Han såg ivrigt på högen med pannkakor som stod på bordet. De såg så frasiga och tunna ut. Han tänkte att han säkert skulle kunna äta minst tio stycken. Det vattnades i munnen när han såg hur strösockret gnistrade i skenet från lampan. 

”Nej du får vänta så äter vi tillsammans.” 

”Men mamma, det tar ju flera år innan du är klar”, klagade han och la överkroppen på bordet så han kom riktigt nära fatet med pannkakorna. De doftade så gott, det var en underbar rund och vacker doft som gjorde honom extra hungrig.

Mia tog fram grädde och började vispa den och såg inte att Albin försiktigt lät fingret glida över den översta pannkakan och samla in sockerkristallerna som låg ovanpå den. Den fuktiga värmen från pannkakorna hade gjort sockret en aning klibbigt och i takt med att han stack fingret i munnen samlades sockret upp i snabbare takt. 

”Vad gör du?” Mia ställde ner skålen med grädden framför honom. 

Albin drog snabbt tillbaka fingret. 

”Kan vi äta nu?” Han gestikulerade mot pannkakorna som om han trodde de skulle försvinna. 

”Ja du kan börja ta nu”, sa Mia och hon skrattade till när hon såg hur uppspelt han blev innan hon gick för att plocka fram hallonsylten. 

Albin plockade till sig två pannkakor. Han var bar asex år gammal men han hade redan hittat det bästa sättet att äta pannkakor. De var så tunna att två var det perfekta antalet att plocka till sig. Sen skulle det vara ganska mycket grädde och det skulle man toppa med sylten innan man blandade allt till en rosa kräm som funkade bra när man rullade ihop pannkakorna till en rulle och åt dem med händerna. 

”Du kan väl i alla fall använda bestick.” Mia satt och betraktade honom när han tuggade i sig det hela väldigt snabbt. ”Du kommer få ont i magen om du äter för fort.”

”Det är omöjligt att få ont i magen av pannkakor. Det får man bara av grönsaker, i alla fall jag”, deklarerade Albin med munnen full av söndertuggade pannkakor. Han kände hur det smakade som solsken, som när han fick julklappar på julafton. När han hade svalt den sista biten sträckte han sig efter ett par pannkakor till. Mia såg på honom med ett leende. Han var så fokuserad och hela tiden hade han ett leende på läpparna. 

Det går trögt

Tanken var ju att det här året skulle startas med fart. Att jag skulle ta tag i redigeringen av det där manuset som jag redan skickat till förlag en omgång, för att på så sätt få ett bättre resultat nästa gång jag skickar ut det. Det har inte riktigt gått som jag ville.

Mycket av det kan förvisso tillskrivas att jag inte kan redigera. Eller jag kan ungefär lika mycket om det som jag kan om skrivande i stort. Vilket i grunden inte är så mycket. Det är ju inte så länge sedan jag bestämde mig för att satsa på det här med skrivande.

Ett problem är hur jag ser på hela processen. För i mitt huvud finns bara skrivandet. Det är det jag vill ägna mig åt. Det där med att gå tillbaka och skriva om är något som andra får ägna sig åt. Det är inte för mig.

Men nu har jag gjort det till en prioritet att redigera. Förra året skrev jag 370 000 ord. Mycket av det är helt och hållet oredigerat. Vissa av de där orden finns i noveller som jag var tvungen att redigera för att de skulle skickas in till någon tävling.

Så det gäller att jag verkligen tar tag i det där nu. För det finns verkligen inga ursäkter mer än att det inte är kul. Och den ursäkten är inte godtagbar längre.