Tomas räddar Tomtens verkstad.

Denna vecka blir det inte det vanliga inlägget. Det blir istället en historia jag skrev under julhelgen. Håll till godo.

Tomas tog ännu en smörgås innan han skulle göra sig i ordning för jobbet. Det var bråda dagar nu innan jul och för en tomtenisse fanns det inte mycket annat att göra än att arbeta. Många trodde det var ett ganska enkelt jobb med stress bara under december och att de hade semester resten av året. Men det var bara de som inte kände till arbetet i Tomtens verkstad som tänkte så. Hade man träffat ledningen så visste man att de förväntade sig att man var på plats hela året. Det var länge sedan man kunde hitta tomtenissar runt på gårdarna som hjälpte till under året. Inte så konstigt att det blev färre och färre mindre gårdar. Storgårdarna bredde ut sig och de hade inte någon användning för småtomtarna när de arbetade mer och mer digitalt. 

Han svalde det sista av ostmackan och drack ur det sista av chokladen innan han gick ut i hallen och tog på sig luvan. Det hade börjat regna igen och han skyndade sig till renexpressen för att åka till jobbet. Han var tidigt och tog skydd i den gran som utgjorde hållplats efter att han hade tänt lyktan för att visa att det var någon som väntade där. 

Han stampade av snön som fastnat under träskorna nu när det hade börjat töat. Tomas tyckte inte om att det var sånt här väder. Även om han kanske inte var så förtjust i det eviga snöandet så var regnet värre. Det gjorde allt så grått. Och så tog sig den fuktiga kylan rakt genom de grova ullkläderna så att han luktade som en gammal blöt hund. 

När han hörde bjällrorna klev han ut och ställde sig i regnet för att visa sig. När Renexperessen kom runt hörnet och började sakta in släckte han lyktan och gjorde sig redo för att kliva ombord. Vädret hade gjort att det var nästan fullsatt i vagnen och han fick tränga sig ner bland nissar som inte alltför vänliga på morgonen. Det hårda tempot i fabriken gjorde att de flesta sov dåligt och därför var extra griniga när det var dåligt väder på morgonen. Tomas lyckades trycka sig ner mellan två nissar som han kände igen från monteringsavdelningen. Det skulle vara för mycket att säga att de makade sig åt sidan när han satte sig men han lyckades i alla fall trycka till sig en liten yta på bänken. Han skulle inte flyga iväg om det kom en häftig inbromsning i alla fall. 

Nordpolens leksaksfabrik som den numer officiellt hette tornade upp sig när de kom närmare. Normalt sett såg den ganska inbjudande ut med sina lampor och den värme man kunde ana sig till. Idag så det mest ut som en stor borg och de kulörta ljusen som man prytt fasaden med såg nästan hotfull ut i regndimman nu när ljuset flöt ihop.

När de stannade vid slutstationen blev det en faslig fart. Om man såg till att skynda sig kunde man tjäna in ett par minuters flex. Inte för att någon riktigt visste hur det skulle användas men Nissearbetareförbundet hade uppmanat dem att se till att samla på sig så mycket tid som möjligt. Därför var det nästan så att Tomas kände sig söndertryckt när alla reste sig på en gång och han fördes framåt utan att knappt röra marken kändes det som. Det var inte förrän framme vid dörren som han insåg att han var på väg att tappa fart. Allt fler vek in framför honom och han kom långt bak i kön. Ändå hade han en minut till godo när han stämplade sitt kort och maskinen svarade med lite bjällerklang som bekräftelse på att att det tickade in lite tid på flexkontot. 

Tomas såg till att få sig en kopp choklad innan han gick ut till avdelningen. Det var skönt att komma in i värmen på måleriavdelningen där han styrde över en av grupperna. Han slog sig ner på sin stol där han tog fram plattan där dagens kvoter var uppsatt. Det hade varit ett par veckor där produktionen hade gått upp och ner, kvalitén på de leksaker som hade tillverkats hade verkligen skiftat. En av anledningarna enligt Tomas var att man hade flyttat personal från inslagningen till träverkstan. När man dessutom hade letat upp de billigaste leverantörerna på trä man kunde hitta så hade det varit hopplöst ett tag. Vissa dagar fastnade inte färgen och andra dagar verkade färgen inte räcka till för träet sög till sig hur mycket som helst. Det hade blivit lite bättre de senaste dagarna när den nya lasten trä hade kommit in, men nu låg de hopplöst efter och det annonserades efter ännu fler övertidspass för att ta igen den förlorade tiden. 

Tomas tog en mun av chokladen som hade svalnat något.

”God morgon”, sa han till Hasse som kom in med sin släpande gång, han slet säkert ut tre par tofflor om året den nissen. 

”Någonstans är det säkert det men här är det det verkligen inte.” Hasse satte sig tungt bredvid Tomas. 

”Hur ser dagens kvoter ut?” frågade han och försökte gnida det sista av sömnen ur ögonen. 

”Det är som vanligt, det blir en tuff och lång dag.”

”Med andra ord kommer vi missa solen idag med?”

”Skiter påskharen chokladlortar?” 

”Jag misstänkte att det var så”, sa Hasse och såg ut på avdelningen där de andra började göra sig i ordning för att börja dagen. 

”Ja det är väl dags”, sa Tomas och reste sig. Han såg upp mot klockan på väggen. Alla följde de den och de visste vad som skulle komma. 

Det var alltid samma visa. Varje morgon startade klockan 06.00 med att Bjällerklang spelades samtidigt som allt drog igång. Från början hade det varit All I want for christmas som hade spelats men efter första året hade Nissearbetarefacket satt hårt mot hårt och anmält ledningen för plågeri. Det hela hade gjorts upp i godo så även om ledningen fortfarande hävdade att de hade rätten att spela låten så var det ytterst sällan som de faktiskt gjorde det. Det hände att den kom när någon var på studiebesök som den kom med i spellistan. Annars lyssnade de för det mesta på P2. Det hade Nissarna sett som en vinst. 

Det var inte så sällsynt med studiebesök som man kunde tro. Det var för det mesta utvecklingsavdelningar för större företag som kom på besök men det hände även att någon skola kom på besök men de fick inte riktigt hela turen. De fick inte vara med i planeringen av vem som skulle ha vad, där var det bara produktionsledare som hade tillträde. Där kunde man se hur processen med att värdera vem som skulle få vad och i vilken ordning Tomten skulle dela ut klapparna såg ut och det skulle ta bort en hel del av mystiken kring Tomten för barnen. 

När klockan slog över till sex stoppade både Tomas och Hasse fingrarna i öronen. De andra som stod i den direkta produktionen hade inte samma möjlighet att hindra de genomträngande tonerna från Bjällerklang, de var fullt upptagna med att ta tag i dagens första omgång. Så fort musiken klingat ut tog Tomas och Hasse tag i sin del av arbetet. Färgen skulle blandas till och det var inte något man kunde sätta vem som helst på. När det var schackrutigt som skulle målas var det viktigt vilken av den svarta och den vita färgen som kom först. 

Torkanläggningen drog igång och det svalde det mesta av ljudet från radion men Tomas kunde ändå höra det mjuka tonerna från Satie som fyllde verksamheten. Även om det kunde vara lite motstridigt att ha de lugna tonerna runt sig när man behövde stressa hade undersökningar visat att antalet gjorda fel minskat när man bytt bort från den intensiva julmusiken. Även besöken hos företagssköterskan angående problemen med att vissa fick hjärtklappning när de hörde bjällerklang. Vilket gjorde det en aning besvärligt att bo på nordpolen. Det var ju vad varenda Renexpress hade och varenda häst hade bjällror på sig. 

Arbetet med att måla de små träloken tog en ofantlig tid. De nya rönen från arbetsmiljöverket hade gjort att det inte längre fick använda färgen som målade loken klara i två penseldrag. Det var något med att man kunde tappa håret om man andades in för mycket av ångorna. Ledningen hade försökt gömma rapporten men det hade inte gått. Nissearbetareförbundet hade lyckats få fram en kopia och så var det över med den färgen. 

Det var inte så att Tomas tyckte det Nissearbetareförbundet hade gjort var dåligt men det hade inte underlättat för dem på måleriet. Än så länge var det lugnt med den rutiga färgen men Tomas var säker på att den inte skulle få vara kvar så mycket längre. Skulle de bli tvungna att sätta upp en ny linje med måleristationer för att försöka möta ledningens krav när det gällde schackbräden så gällde det att det föddes många smånissar framöver. Det var i sin tur ganska osannolikt när man vägde in all den övertid som de var tvungna att jobba. Det var inte någon som orkade med något sådant på kvällarna. Och att ta hand om de små sen var ju nästa problem. Föräldrarpengen var knappt så man kunde leva på den ens om den ena parten arbetade fullt ut. 

Tomas skakade på huvudet, för att komma bort från tankarna och plockade fram en ny spann med gjutjärnssvartfärg för att ställa fram till de som höll på att måla. Även om han var en av två produktionsledare på avdelningen så var deras arbete inte så lugnt som på monteringen där de bara hade att övervaka processen. Med tanke på de nya reglerna så var han tvungen att arbeta mer än han gjort tidigare innan han fick sin befordran. Men det hade inte bara gett honom mer arbete. Det hade gett honom en något större lönecheck på köpet. Vilket var väldigt välkommet. Inte för att det fanns speciellt mycket att spendera sina pengar på när man jobbade hela tiden men alla måste bo någonstans och det var inte lätt att hitta lediga bostäder. Då fick man bygga eget, och det kostade. Det hade Tomtebanken sett till att slå mynt av. Som enda bank på den svårtillgängliga marknaden hade de mer eller mindre monopol, vilket syntes på räntorna. 

De hade försökt få till en granskning av banken men när nyheterna knackade på så ryckte bankens ägare bara på axlarna och sa att det var fritt för vem som helst att byta bank om de kunde hitta en. Det hade gjort att ett par rika nissar hade försökt starta en egen bank med bättre villkor, men så fort det hade blivit lite svårare tider så hade de som lånat pengar inte kunnat betala tillbaka och så hade de inte heller några muskler att kräva in pengarna. Det hade slutat med att de hade kommit överens om att låntagarna skulle bjuda på middag två söndagar i månaden under ett år och så var saken ur världen och därmed även den lilla chans som funnits till mer rimliga räntor. 

”Kom igen nu Tomas, färgen är ju nästan slut härborta!” 

Tomas väcktes ur sina funderingar och hastade iväg för att hämta en burk med Tomtemors gröna. 

”Här har du den, Nisse.” 

”Alltså du vet att jag heter Nils. Jag är så jävla trött på att ni kallar mig för Nisse. Det är vad vi är, det är inte ett namn.”

Tomas höjde händerna i en förlåtande gest. Samtidigt log han på insidan, det var så roligt att retas med honom. Det var så lätt för alla visste om det och gjorde det. Till och med hans föräldrar måste ju tycka det var skoj, även om han själv menade att det var ett gammalt släktnamn. Det måste betyda att många generationer av Nils hade blivit retade för sina namn. 

Han ryckte tid när han hörde telefonens signal skära genom den lugna klassiska musiken. Hasse skyndade sig för att svara. 

”Tomas, det är till dig”, ropade han snart. 

När Tomas gick för att ta det gjorde Hasse tecken till honom för att förvarna om att det var ledningen på tråden. Det brukade inte innebära några positiva nyheter. Han tog ett djupt andetag och blundade innan han tog luren. 

”Måleriet Tomas.”

”Hallå ja, det var Berta på ekonomikontoret här. Jag undrar bara vad det är ni ska ha 10 pallar med julmorgonrött till.” 

”Tio pall? Jag har beställt tio burkar. Det är ju inte den röda nyans vi använder mest.” Han valde sina ord noga och försökte låta glad och lugn. Han visste att Berta var närmare en drake än en julnisse och minsta felsteg kunde sätta igång hennes vrede. 

”Vem är det då som har beställt tio pallar och signerat med dina initialer? För det är väldigt likt din handstil måste jag säga. Kanske har du en tvillingbror som ingen känner till?” 

Tomas hörde hur hon drog efter andan medan hon väntade på svaret.

”Nej det har jag inte.”

”Tänkte nästan att du inte hade det”, började Berta och Tomas skyndade sig för att avbryta henne när han hörde att hon var på väg att varva upp. 

”Nej jag måste ha kryssat fel i formuläret. Det är tur vi har en så uppmärksam kvinna som du så vi inte köper hem tillräckligt med julmorgonrött för att simma i det.” Han avslutade med ett litet skratt som han bara tyckte lät tillgjort. 

”Och vad tänkte du göra åt det?” frågade hon frostigt. 

”Jag tänkte höra om du som har så skarpa ögon också kan ha en liten stund över för att åtgärda mitt misstag. Och så ska jag vara säker på att kryssa i rätt nästa gång jag beställer.” 

”För den här gången kan jag väl det. Men låt det inte hända igen, för nästa gång kommer jag inte höra av mig. Då får ni stå där med all färgen och skämmas.”

”Tack du är allt för vänlig. Tack så mycket.” Tomas räckte ut tungan mot luren efter han lagt på. 

”Vad ville det gamal rivjärnet då?” Hasse såg upp från målandet av lokets skorsten. 

 Tomas såg snabbt mot telefonen så att luren verkligen låg tryggt i sin klyka. 

”Jag hade kryssat i att vi skulle ha pallar istället för burkar när vi beställde Julmorgonsrött. Så det var tur att hon ringde annars hade vi kunnat fylla lagerna med en färg vi knappt använder.” 

”Nåja, det gjorde hon ju säkert inte utan att skälla på dig eller hur?” 

”Hon var ganska lugn, för att vara Berta alltså.” 

”Man kan ju undra vad det har tagit åt henne.”

”Vem vet, kanske har hon drabbats av lite julkänslor”, sa Tomas och satte sig för att hjälpa till med att måla dit numret på loket. Han tyckte det var så tråkigt att bara hålla sig till att måla dit en nia som ritningen föreskrev, därför brukade han ibland måla dit lite andra siffror. Det var inte populärt vid kvalitetskontrollen men de hade lärt sig att det brukade komma några som avvek från normen. 

”Jag tror hon är immun mot sånt där”, sa Hasse och skrattade hjärtligt. 

Tomas tyckte om det där. Att oavsett vas som hände så hade de alltid nära till ett skratt. 

”Om jag inte skrattar gråter jag”, brukade han säga när någon frågade hur han kunde skratta åt allt jobbigt som hände. Gråta hade varit mycket värre, för det var skrattet som drev honom upp ur sängen på morgonen. 

Visslan ljöd genom hela tomtefabriken när det var tid för frukost. Allt stannade av och alla skyndade sig mot personalmatsalen. Detta var något som inte ens ledningen kunde sätta sig emot. Rasterna skulle till oavsett hur mycket de hade att göra. Att de sedan bjöd på mat var något som de hade fått strida hårt för. Inte ens Nissearbetareförbundet hade trott att de skulle klara det men med några välplanerade kampanjer och förklaringsmodeller där Tomas varit med och målat skyltar, hade de visat att det var lönsamt för dem att bjuda på mat i alla fall till frukost och lunch. 

När de fick en tunn gröt uppslevad på tallrikarna undrade de ofta om det verkligen hade varit värt det. Ändå åt de flesta av gröten. En av de främsta anledningarna till det förutom att det var gratis, var att det bara fanns två mikrovågsugnar till hela personalen. Ville man ha varm mat var man helt enkelt tvungen att stå och vänta på att micron skulle bli ledig eller så fick man äta gröten. 

Tomas och Hasse satte sig tillsammans och koncentrerade sig på att äta. Det var inte så mycket mer att göra när man hade sjutton minuters rast. Det var knappt att man hann med ändå och var det någon som tog lite för god tid på sig eller tappade sin tallrik, vilket hände alldeles för ofta, var det inte lönt att ens försöka hinna tillbaka i tid. Då kunde man antingen hoppa över maten eller välja att använda sin flextid. Men bara i max tio minuter. Annars blev produktionen lidande. 

”Tror du vi kommer hinna med?” frågade Hasse när de var på väg tillbaka. 

”Det kommer gå, det gör det alltid. På något sätt.”

Runt dem hastade andra nissar tillbaka till sina stationer. Tomas och Hasse tog det lugnt. De visste att det arbete de utförde med själva produkterna bara var bonus och att de kunde ta det lite lugnare än de andra. Det var en av de få fördelarna med att ha en högre position. Den andra fördelen var lönen. Det kunde de inte sticka under stol med även om den extra inkomsten inte täckte de studielån de hade dragit på sig. Men om sådär en tio år eller på sin höjd tolv beroende på vad som hände med räntan så skulle de där extra slantarna landa i deras fickor. Men tills dess fick de hushålla med pengarna. Vilket inte var så svårt. Det fanns inte så mycket tid att spendera dem på. Inte heller så många ställen. I alla fall inte om man inte ville handla icke tomtefierade saker. Vilket de flesta var helt okej med. Det gjorde det så mycket lättare att hålla sig ajour med modet. Det förändrades mycket sällan. Andra varor fick man söka sig ut på nätet för att hitta. Även om priserna var helt okej var frakten allt för dyr upp till Nordpolen. Vissa av företagen trodde att det var ett skämt när de skrev in sina adresser och vägrade att behandla ordern. 

Tomas sträckte på sig innan han plockade upp plattan med dagens kvoter. Han räknade över vad som hade gått genom måleriet och vad som ännu hängde i torken. Han såg ut mot de som arbetade. Han visste att om de ökade takten lite till så skulle de möta kvoten lagom till det var tid att gå hem. Samtidigt kunde han inte med att begära det av dem. Dels arbetade de redan så hårt de kunde och dels skulle kvalitet bli lidande. De hade pratat internt om det på avdelningen när de varit ute på en after work för ett tag sedan. De hade inte något problem med att jobba i ett hög tempo, men de tänkte inte gå ner i kvalitet. 

Det var bra att de inte skulle nå upp till kvoten idag heller. Det skulle till slut visa ledningen att det inte var ett rimligt tempo som de begärde. Frågan var bara hur länge det skulle dröja tills de kom fram till det. Tomas slog sig ner och tittade på de senaste dokumenten som hade kommit in. Det var erbjudande om en after work fest den 26 december för att fira att de blivit klara med det här året och att de hade några dagars ledigt fram till nyår. Sedan drog det igång igen, men då skulle de i alla fall inte behöva jobba helger. Till att börja med. 

Det hade bara gått utför sedan Tomten hade sålt produktionen till en riskkapitalbolag. Det var inte så konstigt att det hade blivit så, det hade varit några svåra år under början på tvåtusentalet. Men Tomas var en av dem som stått bakom beslutet att inte ta steget oavsett vilka lockrop de än kom med. Han hade försökt få flera med sig och när Nissearbetareförbundet till slut svängde över och tyckte det skulle vara bra med lite nytt blod i ledningen så försökte han starta upp ett alternativ för att visa att det fortfarande fanns de Nissar som trodde på att Tomten skulle klara det. Men det var för få som ställde upp när det verkligen gällde. Han hade fått ett meddelande direkt från Tomten, som tackade för förtroendet men att det var dags för alla att inse att tiderna hade förändrats. Det hade varit jobbigt att inse att till och med Tomten verkade ha gett upp. Men Tomas hade gått vidare. Han hade pratat mycket med sin fru, Lotta, som sa att det inte nödvändigtvis behövde vara dåligt det som hände. Det var så länge sedan nu kändes det som, så totalt avlägset. 

Det hade verkligen börjat på ett bra sätt. Allt var så nytt då, men de hade verkligen sett till att alla hade det bra. Även om det hade varit ett stort uppsving i produktionen tack vare den stora kampanj som de dragit igång så hade det inte varit stressigt. Allt det försvann gradvis. 

Det hade inte varit några stora förändringar till en början. Det var ganska enkelt att gå med på alla förändringar som ledningen kom med. Alla var glada över att produktionen hade kommit igång igen att man inte sa något om den övertid som behövdes för att hänga med efterfrågan. De hade ju trots allt varit nära att förlora sina jobb. Dessutom kom det hela tiden förvissningar från ledningen om nya satsningar på nya produktionsmetoder för att underlätta arbetet. Sen kom det alltid något emellan. Först var det ju Anders som fastnade i pelarborren. Det var en gammal borr som inte borde använts och det gjorde arbetsmiljöverket nedslag på. Det sköt upp satsningarna en tid. Sedan var det färgen som var farlig, vilket försvårade processen att modernisera arbetet. De var helt enkelt tvungna att sätta in fler nissar i produktionen istället. Det hade förvisso gjort arbetet i måleriet lättare men då hade andra saker blivit eftersatta. Och hela tiden skulle takten ökas. 

”Bråkar den nu igen?” Tomas såg hur Hasse masserade handleden. 

”Äh, det är inte så farligt. Det har varit betydligt mycket värre.”

”Du borde kolla upp det igen.” 

”Det är inte lönt. Jag vet hur det blir, de ökar bara dosen smärtstillande och det har jag inte råd med”, sa Hasse och grep penseln igen. 

”Säg till om du vill byta uppgift. Du kan få ta hand om mer av det administrativa om du vill.” 

”Då lär jag mig hellre att måla med vänster hand.” Hasse flinade mot honom. 

”Det var värt ett försök i alla fall”, sa Tomas och log. 

Det administrativa arbetet hade också ökat i takt med att efterfrågan tog fart igen. Det hade gjort att ledningen inte ville slösa på något, därför hade varje avdelning fått nya krav på sig att dokumentera och rapportera vad som hände. Allt från hur många detaljer man hade målat ner till hur mycket papper det fanns kvar på toaletten skulle skrivas in i dokument som skulle skickas tillbaka till ledningen. 

Tomas hade hoppats att han skulle kunna få Hasse att ta över en del av det men det verkade inte hända. I grunden klagade han inte, Tomas tyckte om att ha koll på saker och ting så på det viset var den här ordningen bra på många sätt. Men det jobbiga var att det tog sån tid. Han hade förvisso fått en del hjälp av de andra på avdelningen, speciellt med toapappret. Varje gång någon varit på toa så fylldes det i hur mycket papper de använt. Det hade gjort att Tomas inte längre behövde väga toarullarna i slutet på veckan. Det hade gjort hans liv lite lättare. Framförallt på fredagarna när rapporterna ska in. 

Hela tiden skulle det in olika saker. Tomas försökte spara så mycket han kunde till fredagen, det var vad Nissearbetarförbundet hade rekommenderat. Då kunde man inte bli sparkad för att man inte lämnat in i tid. Det var en av de få fördelar som Nissearbetarförbundet fått genom sedan den nya ledningen hade trätt till. Det var skönt att inte alla skrivelser från ledningen var vattentäta. Även om de hade gjort vad de hade kunnat för att få dem att lämna in rapporten varje dag så var det ännu så länge inte någon som hade börjat med det. Det gjorde att Tomas fick lite hopp om framtiden. 

När de hade stängt av torken för kvällen, det var ett krav från ledningen för att spara på strömmen, de lok som blev klara i slutet på dagen fick hänga och torka över natten. Det gjorde att färgen inte fick samma hårda ytlager på grund av att värmen inte gjorde sitt, det var något som inte brydde ledningen speciellt mycket. Tvärt om faktiskt. De ansåg att barn inte hade samma känsla för kvalitet som vuxna och inte skulle bry sig om ifall färgen höll speciellt länge. Det skulle ju också innebära att de önskade sig nya året efter vilket skulle öka på produktionen ytterligare. 

Tomas hade fört lite statistik på hur många lok det var som hade producerats med undermålig färg och det var betydande mängder. Det handlade om minst tio procent av tillverkningen beräknade han. Det gjorde han hemma, han räknade genom hur många som hängde i ugnen innan han gick hem och höll siffran i huvudet för att det inte skulle upptäckas vad han höll på med. Målet var att han skulle kunna påverka Tomten att kanske köpa tillbaka verkstan igen. Även om han inte trodde på det själv. I alla fall inte Tomten ensam. 

De senaste månaderna hade han funderat på att organisera nissar för att kunna ordna ett kooperativ som kunde gå in och lägga lite pengar för att hjälpa till. Det var svårt med det där då det lätt kunde nå fram till ledningen och det skulle utan tvekan leda till direkt uppsägning och kanske till och med åtal. 

Han hade börjat med att välja ut en kontakt i Nissearbetareförbundet och presenterade sin idé. Den möttes minst sagt med skepsis. Det var till och med så att kontakten trodde det var ett skämt, vilket gjorde det lättare för Tomas att skratta bort det hela. Han ville inte att idén skulle spridas bland de som inte trodde på den eller de som stod ledningen nära. 

Hasse hade varit den första som varit med på initiativet. Därifrån hade de lagt ut en del krokar för att se var de kunde få napp. Nu under kvällen skulle de träffas hemmas hon Tomas och hans fru Lotta. De bodde inte stort men i nuläget var det inte något problem, de skulle inte bli så många. 

När han stängde dörren till ugnen så mycket han vågade, ledningen hade sagt att ugnsdörren skulle vara öppen om natten för att de skulle kunna ta tillvara värmen som fanns där inne. Då skulle de kunna spara in på uppvärmningskostnaderna. Att de inte hade insett att det skulle krävas mer för att värma upp ugnen igen var det ingen som hade tänkt på, men Tomas försökte göra det bästa av situationen för att få så mycket värme till torken som möjligt. 

När han släckte ner avdelningen var det tyst i hela fabriken och hans steg ekade när han vandrade mot utgången. Han hängde av sig rocken som var fläckad av färg och tog på sig sin egen. Om han skyndade sig skulle han hinna med Renexpressen men han fick springa. 

Det var precis att han hann, och föraren tittade lite snett på honom för att han drog in en massa snö i släden. Tomas försökte stampa av sig så mycket han kunde innan han slog sig ner på sätet. Det satt ett fåtal nissar i släden men det var inte någon som såg pigg ut. Inte för att Tomas var så mycket för att småprata han heller, det var den tiden på året nu när alla hastade till jobbet för att sen hasta hem och komma isäng för att orka med morgondagen. Alla gick med ordentligt mörka ringar under ögonen. 

Tomas såg ut i mörkret. Här och var lystes det upp av juleljus. En del var från hus och en del var från de olika hållplatser som fanns längs vägen. Även om han var trött var det ändå en syn som fick honom lite piggare. Även om han jobbade med det hela dagarna var julen något som gjorde honom glad inombords, oavsett vad ledningen gjorde mot dem. 

Han var orolig för att det kunde vara någon som var inbjuden som skulle prata bredvid mun. Samtidigt visste han att detta var enda vägen framåt. Det skulle inte gå på något annat vis, om man inte tänkte att det skulle fortsätta som vanligt. Han visste inte riktigt vad han skulle säga, det var lite skrämmande att veta att det han sa skulle kunna starta något nytt och han var säker på att ledningen inte skulle ge sig utan strid. 

Renexpressen stannade vid hållplatsen och Tomas hoppade av. Innan han gick hemåt tog han en av de lyktor som fanns att tillgå på hållplatsen. Det hade varit kallt hela eftermiddagen och det var stjärnklart men det var ändå trevligt att ha lyktan med sig på färden. Det gjorde att hans fru kunde se honom komma och då kunde hon förbereda lite inför maten. 

”Har det varit tufft idag?” Frågade Lotta när Tomas stampade av sig snön i farstun. 

”Det har varit som vanligt”, sa han när han gick fram till spisen för att värma sig. 

”Det lugnar sig snart.” Lotta rörde runt i grytan där gröten puttrade. 

”Ja i produktionen kommer det bli lite lugnare, men i övrigt finns det stor risk att  kvällens möte bara är starten på något som är jobbigare.” 

”Jag vet hjärtat. Men det är ju för att det ska bli bättre på sikt.” Hon lyfte av grytan från vedspisen. 

”Jo det vet jag. Men det är ändå nervöst. Det är ju en fråga om vi har fått ihop rätt personer.” Tomas plockade fram tallrikar till dem. 

”Hur många kommer?” 

”Vi blir sju tror jag.”

”Är det med oss inräknat?” 

”Nej det är sju med Hasse som kommer. Så nio blir vi totalt.” Tomas satte sig vid köksbordet. 

”Hur ska vi få plats med det?” 

”Vi får låta några sitta på golvet.”

”Hade du berättat att det skulle komma så många hade jag kunnat låna stolar av Mona.” Lotta satte ner grötsleven i grytan innan hon satte sig. 

”Det kan vi inte göra. Det kan ju komma ut att vi ska ha någon form av sammankomst och då kommer vi bli inplockade på förhör, det vet du.” Tomas tog för sig av gröten. 

”Mona säger inget.” 

”Det vet vi ju inte. Vi vet ju inte om det är någon som kommer idag som kommer prata. Jag vågar inte lita på någon. Det är därför vi träffas här. Det är långt från expressvägen och de flesta kommer gående.”

”Ja det blir nog bra med det vad det lider. Jag bara önskar du kunde sagt något så jag kunde sett till att det fanns något att tugga på.” Lotta åt långsamt av den varma gröten. 

”Du har väl något ute i frysen, det brukar ju alltid finnas något där tycker jag. Dessutom lär de inte komma för att fika, även om de säkert tycker det är trevligt om de får kaffe.” Tomas såg på Lotta medan han förde skeden mot sin mun. Han ville att hon skulle vara på bra humör, det skulle göra det lättare för honom också. 

”Ja något finns det ju säkert. Och kaffe har vi ju”, sa Lotta lugnt och åt vidare.

De åt vidare i tystnad och sedan hjälptes de åt med disken som vanligt. Tomas hade svårt att fokusera på det han gjorde och mer än en gång fick Lotta stoppa honom från att stoppa in våt disk i hyllorna. 

”Nu får du ge dig. Det kommer gå bra, det vet du.” 

”Jag vet inte hur det kommer landa”, sa Tomas och torkade av ett par skedar. 

”Nej men nu är det igång. Det går inte att ändra på det nu, de är på väg hit och vad du än gör så kan du inte stoppa det.” Lotta såg på honom. 

Han förstod att hon hade rätt. Det han trodde skulle börja ikväll var redan igång. De som kom visste vad det handlade om och de skulle vara helt på det klara med vad det skulle handla om. De hade tagit en lika stor risk som han själv hade gjort. Kanske var det till och med så att vissa hade sina funderingar om hans roll i det hela. De kanske trodde att han var en informatör till ledningen. Han hade ju en lite mer uppburen post i verkstaden.

Trots att tanken borde göra honom än mer nervös så blev han tvärtom lugnad av den. Det var något som landade i honom. De som skulle komma ikväll hade han och Hasse bjudit in. Det var sällan som Hasse och han hade haft meningsskiljaktigheter om vilka de trodde stod enade med dem mot ledningen. Detta var något som de hade diskuterat ganska ofta. De gjorde det helst på vägen till och från matsalen. Där var det lätt att smälta in bland de andra och dessutom var det så många andra som pratade så om ledningen hade satt in mikrofoner som det ryktades om skulle det vara mycket svårt för dem att lyssna in sig på vad någon speciell sa när alla gick genom korridoren. 

”Du har rätt älskling. Som vanligt”, sa han och log. 

De hjälptes åt att städa av stugan och ställa i ordning så mycket de kunde. Under tiden gick de och spanade ut i mörkret efter besökarna som skulle komma. 

”Värmer du glöggen?” frågade Tomas när han stod och spanade ut genom fönstret. 

”Vi har inte muggar nog för så många gäster. Men vi kanske kan ta glasen också.” 

”Det löser sig säkert”, sa Tomas och vände på sig. De hade gjort ett bra jobb tyckte han och även om det skulle bli trångt så eldade de vidare i spisen. Det skulle se konstigt ut om de inte gjorde det. De fick leva med värmen. Den fick de vädra ut senare. 

Hasse kom med de första besökarna. När de kom in och Tomas hade hälsat på dem kom nervositeten tillbaka. Han visste att det var försent att ändra sig nu, allt var redan igång, men det betydde inte att han inte kunde hoppa av. Det skulle i och för sig vara svårt att neka ändå. Han gick bort till spisen och slog upp lite glögg till sig själv. Den varma, söta drycken gjorde honom lite mer alert. 

När alla var samlade och satt och småpratade sinsemellan ställde sig Tomas och Hasse upp. Tomas såg på Lotta och hon log nickande mot honom. Det gjorde att han fick tillbaka lite av det lugn han känt tidigare. Han harklade sig och strax la sig tystnaden i stugan. 

”Ja, ni vet ju alla varför vi är här”, sa Hasse och såg på Tomas. 

”Hasse och jag har funderat lite. Det är ingen som mår bra sedan verksamheten såldes ut till riskkapitalbolaget.” 

”Det hade varit bättre om vi inte hade något jobb”, sa Anders som satt längst fram och han fick nickande medhåll från de andra. 

”Hur det är med den saken är svårt att spekulera om”, sa Tomas. ”Nu har vi i alla fall den situation vi har och det gör att vi måste arbeta från nuläget.” 

”Ja det är lättare att ändra på vad vi har än att uppfinna nytt”, sa Lotta. 

”Men vad kan vi göra? Vi är ju bara nio.” Det var Anders bror Oskar som hade yttrat det uppenbara. 

”Det är sant att vi är nio stycken. Nu. Tanken är att hitta en liten men stark grupp som kan utvidgas. Fördelen med en liten grupp är att det är lättare att verka i tysthet. Och skulle vi misslyckas så är vi en liten kärna som kan börja om.” Hasse såg ut över gruppen när han pratade. 

”Ja och tanken är att vi ska formulera en plan, eller i alla fall påbörja en tanke om hur vi kan lösa problemen med ledningen. Hur vi ska kunna ta över själva”, sa Tomas. 

”Om vi samlar alla nissar kan vi ta över med en väpnad kamp.” Örjan höjde en knuten hand i luften. 

”Jag tror inte våld är rätt väg för att ta över på ett smidigt sätt. Det kan skada hela saken vi vill nå. Framför allt kan vi förlora Tomtens stöd då och det kan kullkasta allt.”

”Men hur ska vi då göra?” Örjan såg vresig ut. 

”Det är det vi tänkte prata med er om. För att göra det på ett bra sätt behöver vi gå ihop alla nissar och köpa ut ledningen”, sa Tomas. 

”Hur ska det gå till?” Oskar ställde sig upp och han såg bestört ut. 

”Ja vi kan ju inte räkna med att alla nissar har stoppat undan sina pengar”, fyllde Anders i. 

”Vi är medvetna om det”, sa Hasse och höll upp händerna för att dämpa stämningen något. 

”Men vi har något som vi kanske kan utnyttja till vår fördel. Något som ledningen inte har tänkt på.” Tomas log när han talade. 

”Vad skulle det vara?” frågade Olle som satt i ett av hörnen och såg lite motvalls ut. 

”Om du bara lyssnar så ska du nog får reda på det”, sa Lotta. 

”Lugn nu”, sa Tomas. ”Det finns en sak som uppenbarligen alla verkar ha glömt bort. Vi har våra flextimmar.” 

”Vi har räknat lite på det.” Hasse tog över ordet. ”Vi är ungefär 1200 nissar som arbetar i verkstan. Räknar vi lågt har varje nisse ungefär 400 flextimmar. Det är nästan en 500 000 timmar.”

”Det är nog lite lågt räknat. Jag har över 600”, sa Örjan. 

”Ja jag har också mer”, sa Tomas. ”Vi har börjat titta lite på vad medellönen är och vi tror att det handlar om cirka en hundralapp i timmen. Det skulle i så fall de oss 48 000 000 kronor att använda.” 

Det gick ett sus genom den lilla församlingen. Alla förstod att det där var väldigt lågt räknat. Men det var precis så Tomas ville ha det. Det skulle vara säkra siffror de presenterade. När de suttit och spånat om det så hade de kommit fram till att det var nog närmare det dubbla som fanns i systemet. När de hade räknat på det från början så hade de fått räkna ett par gånger innan de förstod att de satt på en potentiellt stor hög pengar. Det var det som hade gjort att de hade börjat prata med andra om att hitta en lösning. 

De fortsatte prata länge och väl, om hur de skulle fortsätta framåt, vilka kontakter de skulle ta med Nissearbetareförbundet och när de skulle göra sina planer kända för ledningen. De kom inte fram med fler beslut än att de skulle försöka rekrytera en person från ekonomiavdelningen för att verkligen få ordentliga siffror på hur mycket timmar de hade innestående. Ett annat beslut de valde att vänta med var när de skulle ta kontakt med Tomten. Den kontakten skulle de vänta med tills de var fler så de kunde vara säkra på att en majoritet var med på planen. De ville inte störa Tomten om de inte hade en ordentlig plan. Men de skulle se till att han var med på banan innan ledningen fick veta det. 

”Det gick väl ganska bra”, sa Lotta när de städade upp efter mötet. 

”Ja det gick över förväntan, det var inte mycket men det är en start i alla fall.” Tomas plockade ihop muggarna och ställde dem på diskbänken. 

”Se, du behövde inte vara nervös som jag sa.” Lotta log mot honom. 

”Nej det har du rätt i.” 

Tomas hjälpte till med disken och sen gick han ut och ställde sig på trappen. Det hade mulnat på under kvällen men det var kallt och han njöt av det. Det kändes som att han kunde slappna av lite nu, det som han såg som det värsta var över. Nu var bollen verkligen i rullning.

När han kom in igen hade Lotta redan gjort sig i ordning för sängen. Allt var nedsläckt och han tog ett glas vatten. Bakom honom knäppte det lite i spisen. Innan han gick in i sovrummet stoppade han in ett par vedträn, det var inte klart ute längre så det skulle antagligen inte bli så kallt, men det var alltid skönt om man kunde blåsa liv i glöden när man kom upp på morgonen. 

Lotta hade lagt sig och läste när han kom in i sovrummet. 

”Stoppade du i ved i spisen?” frågade hon utan att ta ögonen från boken. 

”Ja det gjorde jag. Men det behövs knappt, det är så varmt ändå.” Han hängde av sig rocken och ställde ifrån sig träskorna. 

När han kröp ner under täcket så slog Lotta igen boken. 

”Läst färdigt redan?” 

”Det har varit en lång kväll, så det börjar bli sent nu.” Lotta släckte lampan. 

”Ja det är ju en arbetsdag i morgon också.” Tomas låg på rygg och såg upp i mörkret.

Det var först nu han insåg att han skulle gå till jobbet i morgon. Det var inte några konstigheter egentligen men nu var det första gången efter mötet. Även om det inte var något som hade ändrats i grunden så var det ändå något som gjorde att han kände sig nervös. Han hade problem att somna och vred på sig länge. 

När han vaknade hade han ingen matlust. Han kände sig nervös och funderade på att stanna hemma. Men han visste att det inte skulle lösa något. Snarare tvärt om, om det skulle vara någon som letade efter honom skulle det verka mer misstänkt om han inte var där. Han hade inte haft en sjukdag på de senaste fem åren.

Det var med tunga steg som han gick till Renexpressen. Han försökte hålla skenet uppe men det var svårt. Speciellt när han var ensam, det var då tvivlet smög sig in i honom. När han sjönk ned i vagnen med de andra som var på väg till verkstaden så kändes det lite bättre. Han såg Anders och Oskar längre bak och de nickade åt varandra. Det var förlösande på något sätt. Att även om han själv tvivlade så fanns det de som trodde på det de diskuterat. 

När de klev av vagnen så var det som om Tomas var en annan person ändå en som klivit på ute i skogen. Han gick rakryggad med stadiga steg medan de andra hastade fram bredvid honom för att komma fram och tjäna in några minuter till. När han själv stämplade in hörde han inom sig ett litet pling när han såg att det hade tickat in ett par minuter för honom också. Det betydde att de var ett par minuter närmare sitt mål. Även om det gjorde dagen lite längre. 

Dagarna gick snabbare sen de haft sitt möte. Sakta men säkert spred sig initiativet genom verkstaden. Tomas var glad och var tvungen att göra jobbet på samma vis som han gjort tidigare även om han kände att han ville göra mer. Beslutet hade givit honom ny energi och han blev inte ens irriterad när det skulle komma ett studiebesök mitt i den värsta stressen och julmusiken drogs igång. 

Efter lunchen en dag kom en man får ledningen ut och bad Tomas följa med. Tomas hjärta sjönk i bröstet på honom., han förstod vad det handlade om. Det hade bara gått en vecka sedan första mötet och han tänkte att det inte var så här det skulle sluta. Han svalde när han blev införd i ett litet rum i anslutning till korridoren. Där stod bara ett bord och två stolar. Det fanns en display som visade matsalen som nu var tom. Det tog ett par sekunder innan Tomas förstod att kameran satt bakom en av de motivationstavlor som fanns i matsalen. Något som ledningen satt upp för att det skulle nissarna motiverade att jobba. Istället hade de gjort det för att kunna spionera på dem. Han undrade vad mer de hade gjort för att hålla ögonen på dem. 

Mannen som stod på andra sidan bordet var lång, han tornade upp sig över Tomas även när han satt ner. Mannen var tyst och Tomas kunde inte slita blicken från skärmen där han kunde se städpersonalen ställa i ordning i matsalen. Det var ingen av dem som ens tänkte på att spegeln hängde där.

”Som du kanske inser har vi hållit ögonen på dig en tid nu”, sa mannen till slut och knöt händerna framför sig på bordet. 

”Jag ser att ni har spionerat på oss alla”, sa Tomas och pekade på skärmen. 

”Det är inte så mycket spioneri som att hålla koll på att allt blir gjort som vi vill ha det.” Mannen log men det såg inte så övertygande ut. 

”I matsalen?” Tomas höjde ett ögonbryn. 

”Ja det händer en del saker där med som vi vill hålla koll på.” 

”Så ni kan se vilka de tuffa nissarna är så ni vet vilka ni ska ställa er in hos?”

Mannen skrattade till. ”Nej inte riktigt. Det är väl snarare så att vi vill se andra grupper.” 

”Jaha”, var allt Tomas fick ur sig när han insåg att de nog var påkomna. 

”Ja speciellt när ert lilla Nissearbetareförbund inte känner till att det finns några grupper.” 

”Det behöver vi väl inte berätta för dem, vilka vi vill äta ihop med.” 

”Så du medger att du är del av gruppen?” Mannen lutade sig framåt. 

”Nu förstår jag inte riktigt. Jag och Hasse brukar äta tillsammans. Sen vilka som sitter bredvid oss styr inte vi över.”

”Ändå har ni bytt plats de senaste dagarna.” Mannen tryckte fram bilder på skärmen som visade hur de under de senaste dagarna hade bytt plats jämfört med var de suttit tidigare. 

”Jag visste inte att det är fasta platser i matsalen”, Tomas försökte hålla sig lugn och se oförstående ut men inom sig skakade han. Det kändes som att det var nära att brista nu, att allt skulle vara förlorat.

”Det är det inte.” 

”Men vad gör vi då här?” 

”Jag bara finner det intressant att samma vecka som det börjar ryktas om att det finns en radikal grupp bland de anställda så byter ni plats och sitter med sex nya personer, som ni inte jobbar ihop med.”

”Tänk vad det kan slumpa sig. Vad är det för radikal grupp då? Vill de ha sex timmars arbetsdag eller garanterat helgledigt?” 

”Det är lite oklart än så länge, vi vet bara att den finns. Och vi vet vilka vi håller ögonen på.” 

”Jaha, då får jag väl säga att jag är smickrad att ni tror att en nisse som har fullt upp mer än heltid har orken att göra något som skulle kunna störa ordningen här.” 

”Du skulle kanske inte vara så lugn om du förstod vad vi kunde göra med er om ni försöker göra något för att störa produktionen.” Mannen reste sig upp och lutade sig över bordet. 

Tomas insåg att han inte skulle kunna bjuda något motstånd mot den här människan. Det hade nissar sällan chansen att göra, om de inte var många fler som gick ihop.

”Var det allt? Jag har en avdelning jag måste tillbaka till”, sa Tomas och såg mannen i ögonen. 

”Ja det är väl kanske bäst att du skyndar dig så att ni inte hamnar för mycket back.” Mannen öppnade dörren åt Tomas och lät honom gå ut igen. 

Tomas skyndade sig tillbaka, dels för att komma bort från den där mannen och dels för att inte göra av med fler minuter från flexkontot än nödvändigt. 

”Var blev du av?” frågade Hasse när Tomas kom in på avdelningen igen. 

”Följ med in i torken och kolla en sak”, sa Tomas och gick mot torken. 

”In i torken?” 

”Ja jag såg en sak här innan vi måste kolla up. Jag tror något håller på att gå sönder.” Tomas tittade menande på Hasse och gick sedan till torkanläggningen. 

”Vad är det du pratar om? Den funkar väl lika bra som den brukar”, sa Hasse när de kom in och hade stängt dörren efter sig. 

”Ja det är inget fel på torken. Men jag blev ju inplockad av en gubbe från ledningen.”

”Ja vad var det han ville prata med dig om?” 

”Han visade att de har kameror i matsalen och jag misstänker att de övervakar oss på andra ställen också.” 

”Är det därför vi står här inne?” Hasse torkade svetten som började rinna under luvan. 

”Ja. Jag är säker på att de inte har någon kamera eller mikrofon här”, sa Tomas och såg sig omkring. 

Där inne hängde lok i långa rader. Eller rättare sagt delar som skulle bli lok på en annan avdelning. 

”Vet de om vad vi planerar?” 

”Nej, men de vet att något händer men ännu har de inget att gå på. Det enda de hade att visa för mig var att vi hade bytt plats i matsalen.”

”Vad ska vi göra?” 

”Jag vet inte. Men vi måste göra något snabbt. Kan vi få ihop ett möte ikväll?” 

”Var ska vi vara?”

”Vi kan väl vara hemma hos Lotta och mig som sist?” Tomas tog av sig luvan. 

”Jag vet inte. Vi har blivit lite fler nu.” 

”Vi kan tränga ihop oss.” 

”Jag tror inte det. Vi är över hundra nu.” 

Tomas såg på honom med stora ögon. ”Hundra? Hur gick det till?” 

”Du vet, vi var nio och sen pratar folk med varandra och en sån här grej kan man inte hålla tyst om.” 

”Men då är det inte så konstigt att ledningen har fått höra om det.”

”Nej, men det visar också kraften i det här. Vi skulle kunna träffas ute. Vid stora gläntan.”

”Om vi är så många så får vi nog göra det. Ska vi säga halv åtta?” 

”Jag sprider det.” Hasse öppnade dörren till ugnen men Tomas tog honom i armen. 

”Säg att det inte får komma ut till andra än invigda.” 

Hasse nickade och klev sen ut. När de kom ut stirrade de andra på avdelningen på dem och skrattade. När de såg sig själva så skrattade de också. De såg hemska ut, helt genomsvettiga och luvorna hade tappat sin spänst så de hängde som slokande julrosor. 

När Tomas gick från måleriet såg han till att inte göra något annorlunda. Han tänkte verkligen på allt han gjorde för att det inte skulle sticka ut. Även om han inte gjorde något annorlunda mot andra eftermiddagar så tyckte han att allt kändes konstlat och tillgjort. Till slut insåg han att om han inte skyndade sig skulle han få vänta en hel timme på nästa tur med Renexpressen och han skyndade sig att byta om och ge sig av mot hållplatsen. 

”Vad är det som har hänt?” Lotta såg på honom när han klev innanför dörren. 

Tomas sjönk ner på en stol och skakade på huvudet. ”Det har varit en märklig dag.” 

”Berätta.”

”Efter lunchen blev jag inplockad av en man från ledningen. Det var mer eller mindre ett förhör om vad det är som pågår.”  Tomas såg rakt ut i luften när han pratade.

”Men vad ska vi göra nu då?” Lotta satte sig ner mitt emot honom. 

”Vi ska ha ett möte ikväll där vi ska diskutera saken.”

”Varför sa du inte det direkt? Då måste vi äta fort så vi kan ställa i ordning här.” Lotta reste på sig och gick bort till spisen. 

”Det är ingen stress med det. Vi ska vara borta i gläntan.” 

”Utomhus? Varför det?”

”För vi är så många nu att vi inte får plats.” Tomas drog efter andan. ”Vi är över hundra nu tror Hasse.” 

”Hundra stycken? Är det så många som har anslutit sig?” Lotta stannade upp när hon stod och rörde om i gröten.

”Det är ju det vi får se ikväll. Hur många som har tänkt sig att verkligen ställa upp när det blir skarpt läge. Det är ju en sak att komma på ett möte.”

”Men det betyder ju att ni är betydligt fler än ni var för en vecka sedan.”

”Ja det verkar som att vi är något på spåren, att vi hittat en väg framåt.” 

”Ja det låter som att ni är på väg mot en lösning trots allt.” Lotta fortsatte röra i gröten. 

”Vi får väl se hur de reagerar när de får höra att ledningen börjat nosa upp oss.” 

”Men när ni många så finns det folk som backar upp. Det är ju en fördel.”

”Jo”, sa Tomas och gick fram till fönstret. Det var mörkt där ute och när han lät blicken stå stilla för länge på samma ställe så verkade det som att skogen kom till liv framför hans ögon. 

”När ska vi träffas?” 

”Vi?” Tomas vände sig om. 

”Ja du tror väl inte jag kommer sitta lugnt här hemma? Jag är med på den här resan lika mycket som du.” 

Tomas gick fram och kramade om sin fru. 

”Du vet att du inte behöver det va?” sa han sen. 

”Behöver och behöver. Du är min man så det är klart att jag är med dig i det här.” 

”Tack.”

”När ska vi gå?” 

”Vi ska vara där vid halv åtta så vi har tid på oss att äta i lugn och ro.”

”Då kan jag ordna ett par termosar med glögg. Det kan behövas när vi ska vara ute.” Lotta plockade fram en stor gryta till och slog glögg i den innan hon lyfte av grytan med gröten. ”Nu är det dags för middag. Dukar du?” 

När de gick iväg hemifrån bar de med sig två stora termosar med glögg och en lykta. De såg sig om innan de gick iväg och de lät belysningen vara tänd hemma så det i alla fall såg ut som om det var någon hemma.

Redan när de närmade sig gläntan kunde de se att många redan hade kommit trots att Tomas tyckte de hade gett sig av i god tid. De letade sig fram genom de församlade till Hasse som stod lite för sig själv i utkanten av gläntan. 

”Där är ni ju. Jag har stora nyheter. Vi kommer kanske få besök av en gäst”, sa Hasse och såg märkbart nervös ut. 

”Tror du ledningen har hört att vi ska samlas här?” Tomas såg sig omkring. 

”Nej det är inte något sånt. Det är en bra gäst.”

”Men berätta vem det är”, sa Lotta otåligt. 

”Nej det vill jag inte, det får ge sig om han kommer.” 

”Det är många här redan”, sa Lotta och spanade ut över gläntan. Det såg ut som en stjärnhimmel med alla lyktorna som brann här och var. 

”Ja det är det onekligen”, sa Tomas och kände nervositeten bubbla upp.

”Jag kan tala”, sa Hasse. 

”Det får du gärna göra.” Tomas kände sig något lugnare. 

”Tänk bara på att alla som är här stöttar det vi håller på med och kommer stå bakom dig när jag berättar vad som har hänt idag.”

Det fick Tomas känna en våg av glädje och han kramade Lottas hand där de stod. Hasse harklade sig och klev upp på en stubbe för att komma upp lite över de andra innan han började tala.

Talet möttes av bifall och Tomas insåg att i stort sett alla som var där var beredda att satsa i alla fall sin flextid för att komma bort från ledningens grepp. När Hasse höll på som bäst att förklara vikten av att stå enade hördes ett sus som gick från de bakre leden och sakta gick framåt. De samlade nissarna delade på sig och ut i gläntan klev Tomten. Tomas visste att de senaste åren hade tagit hårt på honom men han trodde inte att det skulle vara så här illa. Tomten var smal och tärd. Han gick framåtlutad med hjälp av sin stav och en nisse gick före honom med en lykta för att lysa upp hans väg. När Tomten kommit fram till Hasse såg han på honom med sina blå ögon. 

”Är det du som är Tomas?” frågade han med sin djupa stämma. 

”Nej det är jag”, sa Tomas och tog ett steg mot Tomten. 

Tomten vände blicken mot honom och Tomas kände sig lugn. Även om Tomten inte såg ut som förr så var det inte någon tvekan om att han ville honom gott. 

”Dig minns jag från tidigare. Du var emot det här med ledningen från början.” 

Tomas nickade och tänkte på brevet som han fått av Tomten som han hade där hemma. 

”Hade jag lyssnat på dig hade vi inte varit i den här situationen alls. Jag hörde att du hade blivit förhörd.” 

”Ja”, sa Tomas och det var knappt att rösten bar. 

”Det kan jag inte tillåta”, sa Tomten och la en tung hand på Tomas lilla axel. Sen vände Tomten sig om. 

”Jag har förstått att ni har en plan. Att ni alla här församlade har gått med för att rädda, inte bara er själva utan hela verkstan och mig. Det gör mig varm i själen att höra. Berätta nu för mig vad ni har för plan.”

Det utlöste en kakafoni av röster. Alla ville vara den som berätta för Tomten om den stora planen. Det gjorde att inget av det som sades gick fram till honom. Till slut så slog han sin stav i marken och avbröt dem alla. 

”Du står på en stubbe och pratade till alla innan”, Tomten pekade på Hasse. ”Du kan berätta för mig.”

Hasse svalde och nickade. 

”Ja alltså vå plan är att köpa ut ledningen från verksamheten.”

”Ni är medvetna om att de betalade 100 000 000 kronor för den? Inte för att jag har sett så mycket av de pengarna, de användes av ledningen för att modernisera verkstan och för att göra reklam.”

”100 000 000?” Hördes en röst ur gruppen och en nisse tog sig fram emot dem. Det visade sig vara Berta. 

”Ja det var vad det stod på kontraktet.” 

”Jag har här en utskrift på sammanställningen på hur många flextimmar som finns i systemet. Det är något som ledningen har missat. Eller missat och missat, jag har inte redovisat dem så noga.”

”Men tillhör inte du ledningen?” frågade Tomten.

”Ja, jo det gör jag ju. Men det är inte så roligt att hålla koll på det ekonomiska när man är ensam. Och när man lyfte att det kanske skulle anställas någon mer så blev man anklagad för att vara lat. Så jag tänkte att jag inte behövde göra mitt jobb så bra.” 

”Nåväl, det låter väl som att du har fog för att vara här.” Tomten stråk sig över skägget. 

”Ja jag menar väl det”, sa hon och tittade ner på ett papper hon bar i handen. ”Som det är just nu har vi samlat på oss lite drygt 950 000 timmar. Det blir 135 000 000 kronor som finns i systemet.” 

”Så du menar att även om de vill ha mer så finns det möjlighet för oss att köpa loss verkstan?” Tomten såg fundersam ut. 

”Ja så är det onekligen.” Berta nickade. 

”Vi är inte hela arbetsstyrkan här. Inte ens hälften. Men ni som är här, röstar ni för att vi använder flextiden till att köpa tillbaka verksamheten. Det kommer bli ett tufft jobb att driva verkstan vidare men det kommer bli ett trevligare arbete.” 

Det var ingen tvekan att alla som var där röstade för förslaget. Tomten såg nöjd ut. 

”Dåså, då kommer jag se till att varenda nisse kommer får göra sin röst hörd. Men jag är säker på att med det underlaget ni har tagit fram kommer inte många motsätta sig det. I alla fall inte av de nissar som jobbar på golvet. Och de är i stor majoritet ska ni veta.” 

Det möttes av ett stort jubel och snart upplöstes mötet. Det började bli sent och hur det än var så skulle de gå till jobbet som vanligt i morgon. 

Tomten vände sig återigen till Tomas. 

”Tack för att du har trott på mig ända från början, jag önskar att jag hade haft samma tro som du. När det här är över, för det kommer det snart vara så kommer du bli min personlige rådgivare.” 

Tomas sträckte på sig och försökte svara, men allt han kunde göra var att buga sig djupt för Tomten. 

Sen gick allt mycket snabbt. Redan dagen efter så utlyste Nissearbetareförbundet en strejk efter att representanter hade talat med Tomten. Ledningen försökte förgäves ta sig in på mötet och när strejken blev ett faktum försökte de hota med att lägga ner hela verksamheten. Det bestämdes att det skulle bli förhandlingar så kom Tomten till Tomas och bad honom hålla i det.

När Tomten, Anders som var ordförande för Nissearbetareförbundet och Tomas klev in i konferensrummet på andra våningen satt hela ledningen samlad framför panoramafönstret. Albert von Girigbuk som var VD tappade hakan när han såg att Tomten var med på de strejkandes sida. 

”Vad har ni för krav att komma med?” frågade han mellan sammanbitna käkar. 

”Vi har inga krav. Vi kommer inte jobba så länge ni är ägare av Tomtens verkstad”, sa Tomas lugnt. Det var svårt att hålla rösten stadig, i magen var det uppror och det kändes som om han skulle kräkas vilken sekund som helst. 

”Det heter Nordpolens leksaksfabrik”, påpekade Albert von Girigbuk lågt. 

”Det är möjligt att det heter så på pappret. Men fråga vilket barn i hela världen som helst så får du se vad det verkligen heter.” Tomtens stämma var dov och lugn. 

”Det spelar ingen roll för det är vi som äger det här stället. Vi kan göra om det till hundmatsfabrik om vi vill.” Albert började bli röd om kinderna och fick svårare att behärska sig. 

”Det kan ni ju försöka med”, sa Anders. ”Det är svårt utan anställda, om inte ni själva hade tänkt arbeta förstås.” 

Tomas såg hur det gick en rysning genom alla i hela ledningen. Det var bara Berta som satt lugn med ett leende. 

”Så vad har ni tänkt göra då?” 

”Vi köper ut er”, sa Tomas. 

”Köper ut oss?” Albert von Girigbuk flinade hånfullt. ”Vi är värderade till 120 000 000 kronor.”

”Då lägger vi 130 000 000 på bordet.” Tomas tvingade sig att hålla kvar sin blick i Alberts stålgrå ögon. 

”Omöjligt. Så mycket har vi inte betalat er så att ni kan lägga upp sådana summor.” Albert fnös och alla i ledningen förutom Berta skrattade. 

”Det har ni rätt i. Men ni har missat en sak.” Tomas tvingade sig att andas lugnt. 

”Vadå?” 

”Att vi har Tomten på vår sida.” 

”Tomten? Han är ju inte mer än en reklamfigur.” 

”Du har fel. Han är den nya ägaren. Och vi har kommit överrens om en lösning.” 

”Lösningen ska ni komma överens med mig om. Inte den där”, sa Albert och pekade mot Tomten. 

Tomten var på väg att brusa upp men Anders la en hand på hans arm. 

”Det är möjligt. Men vi har vad vi behöver. Eller hur Berta?” sa Anders och nickade mot Berta som tog på sig glasögonen. 

”Ja det är ju det jag har sagt hela tiden men ni har ju ignorerat mig. Det finns här svart på vitt.” Hon skickade över ett papper till Albert. 

Albert tog upp det och studerade det. 

”Vad är det här?” frågade han sen och såg på Tomas. 

”Det där är en förteckning över alla flextimmar vi har.”

”Och?” Albert von Girigbuk såg frågande ut. 

”Förklara Berta”, sa Tomas. 

”Det betyder att om de tar ut alla sina timmar i betalning så har de nog med pengar för att köpa ut er.” Berta plockade av sig glasögonen. 

”Eller rättare sagt”, sa Tomas. ”Om vi tar ut alla de timmarna i betalning, vilket vi har full rätt till, så blir ni bankrutt herr Girigbuk.” 

”Von Girigbuk”, fräste Albert som hade börjat svettas. ”Så vad vill ni göra nu då?”

”Vi vill att ni försvinner här ifrån. Helst redan idag. Tomten har gått med på att vi kan stryka alla flextimmar till noll och så tar han över som ägare igen. Nordpolens leksaksfabrik går tillbaka till att heta Tomtens verkstad och du går ut med ett uttalande om att det är det ända rätt för det finns ingen annan rättmätig ägare än Tomten.” Tomas stod upp nu såg stint på Albert som sjönk djupare ner i stolen på andra sidan bordet. 

”Och om jag vägrar?”

”Då blir du och dina kollegor fattiga. Men det är inte så farligt, för eftersom värdet på företaget då försvinner tar Tomten över företaget igen. Det står i era stadgar förresten. Och han kan säkert hitta ett jobb till er.” 

”Ja, det finns många trevliga städjobb som behöver utföras”, sa Tomten och log. 

”Var ska jag skriva på?” frågade Albert von Girigbuk. 

”Berta har papperna”, sa Tomas och Berta plockade fram två dokument till. 

Albert signerade dem snabbt och när Tomten signerat så såg han på ledningen. 

”Så då föreslår jag att ni försvinner härifrån.” 

Ledningen reste sig sig och började gå ut men Tomten stoppade Berta. 

”Inte du, du ska sköta det ekonomiska åt mig.” 

”Jag? Ensam?” Berta höjde på ena ögonbrynet. 

”Du har fria händer att styra över den avdelningen som du vill.”

Berta nickade nöjt och satte sig vid bordet igen. 

”Vi har mycket att göra”, sa Tomten.

”Ja det är ingen som tror att det kommer bli ett enkelt arbete. Men först har vi en viktig punkt som inte kan vänta”, sa Tomas. 

”Vad är det?” Tomten såg på honom. 

”Nu ska vi samla alla nissarna och förklara att vi har vunnit.” 

Det gick ut ett meddelande att alla nissarna skulle samlas i matsalen. Det var ett förväntansfullt mummel som mötte dem när de klev upp på ett bord. Tomten tecknade åt dem att vara tysta och tog sedan till orda. 

”Från och med idag är vi alla delägare i Tomtens verkstad. Jag kan inte lova att allt går tillbaka som det var tidigare men tillsammans kan vi göra arbetet här roligt igen. Det kommer betyda att vi får jobba hårt, men jag lovar att ingen ska behöva jobba på helgen. Dessutom ska vi se till att servera riktig gröt här i matsalen igen och när julen är över ska vi ha en riktig fest för att fira att vi alla står enade igen.”

Jublet som utbröt visste inga gränser, nissar kastade sinaa luvor i luften och de hurrade och sjöng. Tomas bars av nissar genom hela matsalen och alla gratulerade honom. Hasse tog honom i hand när Tomas ställdes ner på golvet igen. 

”Det här gjorde du bra”, sa Hasse. 

”Nej, vi gjorde det bra min vän”, sa Tomas och kramade honom. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.