Vi är inte källan till vår lösning

Vi styr inte över vårt öde. Det går bara att påverka en viss del men till slut sitter vi ändå utan makt. Allt vi kan göra är att se vart vi vill gå och göra vad vi kan för att komma dit. Men om vi når fram är inget vi kan styra över. Det finns så mycket i naturen som vi inte har någon verklig påverkan på. Inte ens oss själva kan vi styra fullt ut. Tankar och begär uppstår till synes ur tomma intet, sjukdomar kommer över oss utan att vi kan stoppa det, till och med våra kroppsfunktioner verkar ibland motarbeta oss.

Vår tanke om oss själva är ofta laddad med ett stort mått av högmod. Vi tror vi har befälet, vi kan leva i den villfarelsen väldigt länga men till slut brister det. Vad gör vi då? Då klandrar vi oss själva, vi var inte starka eller smarta nog att stå emot. Vi går till oss själva och letar fel, och där hittar vi många. För det kan ju bara vara mitt fel när jag misslyckas där andra lyckats. Jag gjorde fel.

Om vi istället såg det mänskliga i oss och betraktade det för vad det är. Om vi såg oss för vad vi verkligen är, ett djur bland andra, en del av naturen, då skulle vi också inse vilken liten påverkan vi han utöva över oss själva genom att tro att nyckeln till allt ligger inom oss och inte påverkas av allt det vi har runt oss. Vi är inte källan till vår lösning.

Det vi vill uppnå når vi sällan, för att inte säga aldrig, genom överlagda handlingar. Det är när vi är fokuserade på något annat, något som finns utom oss, som vi når fram. Vi gör ett gott intryck på andra först när vi börja fokusera på dem istället för på oss själva. Det vi vill uppnå kommer som en biprodukt när vi slutar vara så självcentrerade.

Men vi ställer os själva i centrum och anser att det vi mår bra av ska vi inte försaka, tvärtom är det detta vi anser är nyckeln till ett bra och lyckligt liv. Om vi bara kunde få lite mer av det. Om vi bara kunde tjäna lite mer pengar eller om vi hade den där bilen så skulle vi vara lyckliga.

Samtidigt utför vi en läpparnas bekännelse och säger “Pengar är inte allt, pengar gör ingen lycklig”. Men vad gör vi efter vi sagt det? Gör vi något för att se vidare på det argumentet och faktiskt leva efter den devisen att pengar inte gör oss lyckliga? Nej vi fortsätter som vanligt, vi säger att vi gör det av nödvändighet. För vad skulle hända om jag började leva efter de orden? Jag skulle bli utnyttjad av de som är smartare, de som har allt det där som jag vill ha, de som är lyckliga. I alla fall från vår horisont.

Så vi fortsätter, arbetar oss längre ifrån det vi säger. Av rädsla för att inte hänga med, att sticka ut, att bli skrattad åt bakom ryggen. Och vi ser inte att vi arbetar oss längre och längre ifrån det som kan skänka oss lycka. Vi är så rädda för att leta efter lyckan då de platser där ingen annan letar för att vi rusar efter alla andra för de måste ju ha förstått något vi missat. Varför springer de annars så fort?

Vi tjänar oss själva i hopp om att det ska göra en skillnad för världen. Vilket gör att vi lever ett kluvet liv och i klyftan stoppar vi in allt det som kommer i vår väg, tv, datorspel, sport, telefoner, alkohol, mat och allt det andra som vi har runt oss. Istället för att se på den där klyftan och försöka stänga den så fyller vi den med oväsentligheter. Syns den inte, finns den inte.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *