Villkora känslor

Jag har under det senaste spenderat en del tid på lite olika ställen för online dating. Det är en fantastisk möjlighet egentligen då man får ett större område där man kan träffa någon, man behöver inte längre hoppas på att stöta ihop med sin kärlek i affären eller på puben. Men jag har efterhand börjat se en del saker som jag finner lite konstiga och som har fått mig att fundera.

Det har börjats sättas upp långa kravlistor på hur ens partner ska vara. Aktiv, intelligent, barnkär, vara minst si och så lång, ha rätt politisk åsikt, gilla krogen, gilla hemmakvällar och man måste tycka om att alltid ha vänner runt sig. Men har du ett foto där du poserar med en fisk du fångat är du rökt.

När blev kärleken något man kan villkora? När började vi tro att vi kan styra vem vi älskar? Titta på en förälder, de kommer alltid älska sitt barn även om detta växer upp och blir ett svin. Det är ändå deras svin.

Vad händer när vi börjar villkora våra känslor? För det första går det ju inte, för det andra kommer det med all säkerhet inte leda till något bra. För när man hittat den som verkligen motsvarar alla de krav man har satt upp upptäcker vi att den personen är ett smartskaft.

Jag brukar tänka att mitt mest attraktiva organ är min hjärna och att det ofta är det samma hos mina medmänniskor. Och med tanke på hur många som faktiskt skriver att den man vill träffa måste vara intelligent är jag inte ensam om den tanken. Men om man tänker på var den tanken kommer ifrån så är det kanske inte så konstigt att det är just hjärnan som blir svaret. I grund och botten kanske det är mjälten som är vårt mest attraktiva organ. Men hjärnan är narcissist, det är välbekant.

Så vad händer när den där som borde vara perfekt inte är det? Då är det dags att ladda ner en app och söka upp en ny kandidat. För du är värd det bästa och ska inte behöva jobba för det. Jobbar gör vi på jobbet och på gymmet. Hemma ska det vara perfekt från början annars får det vara, eller hur?

Alltså kommer antalet korta förhållande snarast öka, för ingen är beredd att kämpa för sina känslor när det visar sig att partnern är ett smartskaft. Men har man verkligen sökt kärleken då? När den man säger sig älska är utbytbar bara för att den är tidsoptimist? Jag säger inte att man ska stanna kvar i vilket förhållande som helst, våld eller trakasserier ska man aldrig stå ut med. Men om det handlar om att partnern inte tar hand om disken, är kass på att laga mat eller har en avvikande politisk åsikt kanske det är bättre att jobba på det. Det om något visar kärlek och kommer fördjupa den. Och om ni tänker tillbaka på de ni varit förälskade i, hur många var ofelbara? Hur många stämde perfekt in i den mall som ni har satt upp för er själva? Just det. Typ ingen.

För känslor och framför allt kärlek funkar inte så. Och om vi försöker styra den kommer det bara bli fel. Därför kan det vara dags att inse att den som man ratar för att den är intresserad av skidåkning (seriöst, vilken normal person är det?) kanske är just den som du skulle kommit att leva ditt liv med om du bara skrev ett “Hej.”

Men vi är så upptagna med att modellera våra liv att till och med den vi älskar närmast blir en prydnadssak. Något man plockar in för att det passar så bra ihop med mattan i vardagsrummet. Vad säger det egentligen om oss som generation?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *